Katt- och råttalek. Men jag vill också ha paus!

Går det att finna ord att beskriva upplevelsen av världen, så att de också förmedlar själva upplevelsen på ett direkt sätt? Jag vill tro det och eftersom ord skapar upplevelser, så kanske det finns formuleringar, som också fångar det mystiska (det magiska, det, underbara, det sköna, det förnimbara), utan att för den skull göra det till något mystiskt (konstigt) och samtidigt beskriva det på ett sådant sätt att beskrivningen inte separerar mig/dig från själva upplevelsen.

Jag kommer vidare i min vandring mot att försöka beskriva min verklighet i ord, genom att plocka bort Gud ur ekvationen. Gud (eller snarare beteckningen Gud) är en beteckning på något som separerar mig från upplevelsen och som jag skrev i mitt förra inlägg, så är jag och du och de flesta andra människor de enda Gudarna jag med säkerhet vet existerar (vi skapar från morgon till kväll).

Man kan lägga in olika tolkningar i det som man vanligtvis benämner som Gud, men det jag vanligtvis lägger in i Gudsbegreppet är benämningen på det Gudomliga och eftersom det är det sätt som jag tidigare och nu sett/ser på Gud, så kan det fortsätta att kallas för det Gudomliga (åtminstone i min värld). Som jag nämnt tidigare är det ingen teori jag talar om eller referens till vad någon annan talat om (även om jag tror - tror mig veta - att det är just detta många, många, andra människor både talat om och själva upplevt). Det är något jag själv upplever.

När människor talar om kristna värderingar som en bra värdegrund, så köper jag det rakt av som en bra värdegrund och personligen funkar det alldeles utmärkt att kalla det för kristna värderingar. Men det kommer sannolikt ta lång tid att få med sig alla människor på detta.

Ett förslag skulle kunna vara att kalla det för en Humanistiskt Gudomlig(t) värdegrund/förhållningssätt.

Min far var inte en bekännande kristen och han trodde inte på den Guden som han uppfattade att de kristnas Gud var, men han levde efter en kristen värdegrund och när han dog så löd hans dödsruna, som hans tidigare arbetsgivare skrivit i tidningen: "Allan var en hedersman".

Pappa var helt klart en hedersman och även om han kanske inte själv skulle använda det uttrycket så uppfattar jag att han tjänade det Gudomliga - han tjänade något utanför hans begränsade Jag (då hamnar man per automatik in något som mycket väl kan kallas för det Gudomliga). Enkel matematik - om jag vill vara frälst, fri från mig själv - fri från ondo, då måste jag tjäna det som ligger utanför mig själv och det gjorde min pappa.

Hade min pappa köpt beteckningen på vad han var, som; Humanistiskt Gudomlig? Jag vet inte, men för att man skall kunna vara på det sätt som min pappa var, så måste man ha både Humanistiska värderingar och samtidigt befinna sig i ett Gudomligt tillstånd.

Det Humanistiska och det Gudomliga är ömsesidigt beroende av varandra för att var verksamt. Det ena kan inte finnas utan det andra!

Man talar om att gravida kvinnor är i ett Gudomligt tillstånd när de är havande och det är säkert naturens sätt att ordna till det så att kvinnan befinner sig i för fostret mest gynnsamma varandetillstånd för att ett nytt friskt och välmående barn skall kunna födas.

På samma sätt kräver en Humanistisk värdegrund det Gudomliga tillståndet för att en ny friskare mänsklighet skall födas på jorden.

Jag tror en anledning till att människor går i krig kring trosfrågor att att de själva inte riktigt förstår innebörden och konsekvenserna av vad de själva tror på. Och det är inte så konstigt eftersom vi inte har skaffat oss gemensamma uttryck för vad det är vi menar när vi samtalar om trosfrågor.

Talar jag exempelvis om Gud så är det per definition ett begrepp som separerar mig från det jag vill beskriva (tycker já då), oavsett vilken företeelse det är jag vill beskriva. Talar jag i stället om det Gudomliga så talar jag om något jag per definition kan vara i kontakt med och uppleva (samtidigt som jag talar om det som Gudomligt) och om en av oss är i det Gudomliga tillräckligt starkt och länge, så kommer den andre av oss också snart att uppleva samma sak. Ingen av oss skulle tveka på upplevelsen. Vi skulle befinna oss i ett varandetillstånd där vi kan formulera de Humanistiska värderingarna vi som mänskligheten väljer att hålla oss till.

Observera att förhållningssättet; det Humanistikst Gudomligt sättet, är både ett förhållningssätt och ett varandetillstånd/medvetandetillstånd.

Att tjäna det Gudomliga, är som att åka på semester och emellanåt eller gärna ofta kliva ur och lämna bilen och känna vinden smeka din kind, att känna smak och lukt av smultron, att vandra barfota i daggvått gräs, i stället för att inte tjäna det Gudomliga genom att sitta instängd i bilen med bilrutorna stängda hela semestern.

Att bara tjäna det Gudomliga skulle vara som att vara på semester hela tiden (att bara vara i ett kännande tillstånd) - kanske är det vad människor som drömmer om paradiset talar om?

Det Humanistiskt Gudomliga varandetillståndet jag talar om skulle kunna beskrivas som att gärna åka bil, men att åka i en miljöbil, varför inte en som kan framföras på ett förarlöst sätt. När så är möjlig tar jag av taket och åker cabriolet eller åtminstone kör jag med nervevade rutor. Eller varför inte ta tåget. Och jag tar ofta pauser för känna världen med alla dess under. Jag lever på ett avsiktligt, medvetet, medkännande sätt.

vad jag tror på:
jag tror på Gudomlig humanism
det ger mig vad jag behöver
det skapar förutsättning för att jag kan bidra till;
att andra också får vad de behöver
och jag tar ofta paus för att känna livet

Göteborg, 30 april 2014

Lars André

P.S. Jag sänder med några dikter jag skrev 2003 och 2004

livet vaknar:
kroppen
själens spegel
skapar musten, livet
trycket finns där
längtar
måste ut

diverse:
vatten
blodiglar suger blodet
regnskogsgolvet fyllt av fukt och mylla
djupt i havet hajen snuddar vid min fot
håret fladdrar, hästen under mig, i sporrsträck
vulkanen ligger död
bergen, mörkret, kärlek
livgivande delar
av allt, som är

kära vän:
du finns så nära
trär smultron på strå
älskar
små fötter springer på gulnat gräs
värmer hjärtat
tar dig i min famn

27 maj 2004:
mitt sinne, ramen till en oskriven bok
ett utrymme för allehanda experiment
ett möjligheternas landskap
skaldar en dikt
gör en figur
smeker en vän
be mig inte rita något, som inte finns, än...

Kommentar samt en märklig slutsats ...

1. 
   

   Kommentar från Bertil på mitt senaste inlägg:

   Bra du skirver Lars! ...men är det bara kristna som är människor...?
   Vad är en hindu, muslim buddist etc..?
   Bertil

   SvaraRadera
2. 
   detupplystalivet26 april 2014 10:01

   När jag skriver så skriver jag hastigt och i bland lite överdrivet i mitt sätt att uttrycka mig och det gör att jag inte alltid hittar det ord som mitt utforskande söker efter.
   
   Självklart är alla människor människor! Och när jag nu fått lite distans till min text så inser jag att mänsklig är ett bättre ord för det jag försökt att uttrycka.
   
   Jag skriver ett nytt inlägg för att ytterligare förtydliga vad det är jag vill förmedla.
   
   Lars den onde och den gode, 26 april 2014
   
   
   
   Nytt inlägg:
   
   
   Jag har alltid trott att Gud var Gud och människa var människa, men jag tror det är tvärtom. Jo visst vi är fortfarande människor i mitt Universum, men vi har glömt bort att vara övervägande mänskliga och det är det som är problemet med oss människor. Detta är en för mig personligen en revolutionerande slutstats. Det är jag som Gud som är problemet!
   
   
   Se på världen. Hade vi levt i en övervägande mänsklig värld hade den inte sett ut som den gör. Det betyder inte att jag misströstar - jag ser också mycket mänsklighet i världen. 
   
   
   Problemet för människan uppstod i syndafallet, hon slutar vara det hon var innan och hon blir en Gud. Efter syndafallet upphöjer hon sig till Gud och skapar "det där är icke jag", och "det där är icke jag", och "det där är inte heller jag". Hon skapar från morgon till kväll. Det är hon som är Gud och skall jag vara ärlig är det den enda skapande Guden i världen jag med säkerhet vet existerar. 
   
   
   Min poäng med senaste inlägget är att jag tolkar Bibeln så att Jesus återuppstod som mänsklig från att ha varit en Gud, som du och jag (de flesta buddhister, hinduer och muslimer är säkert också Gud - detta är inom parentes något vi också kunde ena oss omkring). Och när någon åter blir mänsklig, en hel människa då blir hon också Gudomlig. Det blir kanske fel att kalla det ursprungliga mänskliga varandet för att vara kristen (men för mig personligen är den innebörden i att vara kristen) - det ordet är ju redan upptaget - jag ville med mitt tidigare inlägg spetsa till det hela och använda ett ord som i min förståelse handlar just om att vara mänsklig och är det något som jag fastnat för hos Jesus så är det just att han var mänsklig. Det är när man hänger i (det mentala) korset som man är en skapande Gud.
   
   
   Innan mänskligheten blev människor (läs Gudar) så var kanske olika naturfenomen Gudar och när hon efter syndafallet själv blev en Gud så har hon projicerat bilden av sig själv på något som kanske bäst beskrivs som en spegel. Det är ok att kalla det för Gud eller Nuvarandet eller vad som helst, men jag tror det helt klart är ett varandetillstånd som kanske mår bäst av att inte få någon beskrivning. Det är vad det är. Till och med Bibeln beskriver det som "Jag är det jag är".
   
   Jag tror det vore bra för vår fortsatta gemensamma resa att så många som möjligt av oss inser att det är vi själva, som Gudar, som är problemet.
   
   Jag har i tidigare inlägg skrivit att Shakespeare myntade frasen att vara eller inte vara det är frågan. Jag vet inte riktigt vad han menade med detta, men det passar in på det jag talar om att frågan är huruvida jag skall vara mänsklig (vara) eller vara Gud (inte vara/skapa).

   
   

   Min lösning på problemet som det är för oss i dag (och att svara på Shakespeares fråga) är låna Shakespeares fras och att välja att; - både vara och att inte vara.  Jag tror vi passerat "point of no return" och vi kan inte återgå till ett varandetillstånd, utan viljan att skapa.

   
   Vi måste fortsätta axla rollen som ”Gud” i Universum, men vi måste göra det från en mänsklig (Gudomlig) synvinkel, på ett påtagligt medvetet sätt. Ett fint ord att beskriva detta varsamma sätt att vara skapare är att benämna det som Varsevarande.

   
   

   Känn medkänsla för det du skapar. Ta fullt ansvar för allt du skapar e t c, e t c. Sluta låtsas att inte också du är grym ibland. Det är fullständig omöjligt att vara en skapande Gud och samtidigt inte vara ond, i synnerhet om du inte inser att det är du som är Gud och tar ansvar för det.
   
   Om tillräcklig många människor blir tillräckligt mänskliga (kännande) så spelar det ingen roll att olika människor väljer att tillhöra olika religioner. Mänskligheten (Människovarandet så som det var innan syndafallet) är mer andligt utvecklad än alla religioner och här får alla plats.
   
   Jag tror att paradiset som människor drömmer om, just är att leva i mänskligheten och helt klart är det möjlig att skapa det här och nu under förutsättning att du och jag inser att det är du och jag som är Gud och inte det varande vi vanligtvis kallar Gud - den Guden skapar inte - hen bara är - det är anledningen till att nåden finns där, det är anledningen till att det känns som en omfamnande far/mor som förlåter en för vad och vem man än är.
   
   Syndafallet (om du undrar vad jag menar med det) - det är den punkt i en människas/mänsklighetens medvetenhet när hon/hen inser att hon/hen avsiktligt eller omedvetet kan välja bort att uppleva en känsla eller något annat hon/hen skapat. Exempelvis du känner dig arg, ledsen eller rädd och du använder din mentala styrka att låta bli att känna dessa känslor. Då och där uppstår skulden. Du lånar av din egen integritet du lånar av din egen mänsklighet och blir något annat än ursprungligt mänsklig. Då och där inträffar syndafallet.
   
   Helvetet om någon undrar är att leva som om otrevligheter inte finns.
   
   
   
   

Att vara kristen är att vara människal

Så märkligt, eller hur? - Att vara kristen är att vara människa!

Då måste jag göra en bekännelse - jag är kristen - sedan födsel och ohejdad vana! Det måste vara detta Bibeln handlar om. Det blir då logiskt att vägen till Gud går genom Jesus - han var människa (!) - han var kött och blod - han pruttade med största sannolikhet och han var säkert kåt och grym, o glad, o dum, o snål, o älskvärd, o förlåtande o allt annat man kan vara som människa.

I syndafallet blir Adam (hebreiska för arten människa) medveten att en av oss har snopp och en av oss är snopplös, men snippig. Adam som levt i fred med hen själv och pruttat o knullat, älskat och visat omsorg för hen själv blir blyg och definierar ut halva sig. O säger det där är icke jag, - det där är något annat. Människan, Adam blir ickemänniska, hen blir han o hon, Adam blir Antikrist - Adam slutar vara kristen.

Emellanåt i världshistorien hittar den snoppige och den snippige hem till hen själv och då uppstår Människan, Adam - den kristne - igen. Det hände sannolikt i Palestina för 2000 år sedan (är inte det hela poängen med Jesus just att han var människa?) - och det har hänt gång på gång i andra tider och på andra platser runt om på vår planet.

Jag måste bekänna - Jag är kristen - i bland. I bland är jag ärlig med att släppa fram rädslan, min småttighet, min okunskap, ledsenheten, ilskan, frustrationen, ondskan e t c. Jag accepterar att jag är människa! - Då är jag kristen! Då är jag också ett med hen självt (ett med Gud/Nuvarandet). Det är belöningen för att acceptera allt jag är, det förlöser - det är frälsning här och nu.

Händer inte detta också dig emellanåt? Då är också du kristen, åtminstone just då.

Med denna tolkning av Bibeln uppnår man flera fördelar. Man når frigörelse o frälsning här och nu (detta är ingen teori det är upplevd verklighet jag upplevt hos mig själv och hos 1000-tals andra människor jag mött gång, på gång, på gång), det att vara människa är också något alla människor på jorden skulle kunna enas om. Vi föds ju till människor - tyvärr glömmer de flesta av bort att vara människa.

Gå ut i världen o visa dig, visa att du är Människa, visa att du är ledsen och visa att du är ond någon gång. Det är riktigt befriande och du behöver inte slå ihjäl någon bara för att du visar att du är ond.

Problemet med att du inte öppet visar vem du är, är att någon annan kommer göra det i ditt ställe. Allt du förnekar i dig själv kommer någon annat spela ut i ditt ställe. Din ovilja att visa dig som du är kommer leda till att någon annan gör det du inte vill stå för. Du och jag skapar ondskan i världen genom att inte våga vara hela människor.

Jag har en dotter som är fem år. Jag försöker uppfostra henne till att det är okej att vara ond, det är okej att slå andra och att allting faktiskt är okej (-Jag kommer älska dig för vad du än gör, tänker jag som far). Samtidig lär jag min dotter att andra människor kanske inte tycker att det är okej att hon slår dem e t c. Helt klart får det otrevliga konsekvenser för mig själv om jag slår någon annan och det är inte heller speciellt snällt att slå andra, så det är något jag undviker att göra och jag är helt säker på att min dotter inte heller kommer slå någon medmänniska.

Jag blev arg på min dotter och tog chansen att medvetet visa min egen ondska, samtidigt som jag medvetet visade min ilska. Jag bröt sönder hennes flöjt och kände på det förbjudna och visade det samtidigt, både i att bryta sönder något som var min dotters, men också att bryta sönder ett musikinstrument.

Händelsen ledde till något bra både för mig och min dotter. Jag visade henne att också jag som förälder kan vara ond (och inte minst visade jag det för mig själv), vilket lämnar dörren öppen för henne också att vara det. Hon kommer säkert inte behöva visa ondska så många gånger i sitt liv, men hon slipper bära bördan av att försöka undvika att visa det.

Min fru berättade att min dotter berättade om hela historien för henne och då berättade min dotter att hon som svar på att jag bröt sönder hennes flöjt hade klippt sönder en bok för mig - och hon gjorde det medvetet! Inte nog med att min dotter medvetet gav igen med samma mynt, så kom hon dessutom rakryggad till mig med sin flöjt och sa: - den här får du laga pappa! Jag vill tro att händelsen stärkte min dotter i att vara människa* (* tillägg 29 april 2014 - Läs medkännande, tolerant, mänsklig) - det är åtminstone det som är min intention när jag möter min dotter.

Människa gå ut i världen och våga visa att också* du kan vara ond. Det finns mycket kärlek att hämta på andra sidan.

*Kommentar en dag senare: Observera med betoning på också. Jag förutsätter att du redan som de flesta av oss gör, försöker så gott du kan att vara god. Om nu någon skulle tro att jag är fullständig galen. Jag vill också tillägga att bara för att man tillåter sig att man kan vara ond, så är det det inte min avsikt att uppmuntra någon till att gå ut och göra illdåd, på uppdrag av mig. Om nu någon skulle tro det.

Onda det är vi allihopa,
allihopa,
allihopa
Du mé
o  jag mé
Du mé
o jag mé

P.S. Jag har aldrig hört talas om Dietrich Bonhoeffer förrän i går, men när jag läste en del av vad han skrivit så föll allt på plats. Som jag uppfattar honom hade han bland annat idéen om att vara kristen är att vara människa. Och oavsett vad han trodde eller inte så bidrog min tolkning av honom till att mitt universum blev fullt begripligt. 

Ut- och Inandning

Nuvarandet relaterar till Frånvarandet ungefär som utandning relaterar till inandning. 

Frånvarandet är en konsekvens av det sätt på vilket Universum fungerar. Vilket i sin tur sannolikt är anledningen till varför man inom andliga traditioner talar om att man efter ett andligt uppvaknande måste lägga lite uppmärksamhet på att hålla sig 'vaken'. Gissningsvis är det också åtminstone delvis anledningen till varför man inom organiserade religiösa traditioner samlas till Gudstjänst och liknande - det är ett sätt att återfå kontakt med Gud (Nuvarandet). 

Allt i universum spinner och vrider sig och det är sannolikt detta som orsakar fenomenet att man helt plötsligt tappat den sköna kontakten man hade med Gud. Man blir vred/vriden/vredgad i sin egen essens, sannolikt som en konsekvens av att allt i Universum man står i kontakt med också har vridit sig runt sig självt. 

Om man inte är vaken och upptäcker detta hos sig själv och känner medkänsla för den egna vredheten, så börjar man skapa motkänslor och man börjar projicera den egna ilskan på omvärlden. Det är inte Kalle som gör dig arg - du har missat känna medkänsla för att Universum i sin helhet har vridit sig. När du väl missat det Gud själv skapat, då kan du skapa alla möjliga dramer och alla möjliga historier för att rättfärdiga att du själv, för det mesta ovetandes, har missat att älska Gud när hen vrider sig.

Det är också här kopplingen finns mellan Gud och skapelsen. Jag vet inte varför Nuvarandet vrider sig. Jag vet inte varför allt i universum spinner och vrider sig, men jag kan känna vridningen i mig själv flera gånger varje dag. Speciellt när jag vaknar på morgonen. Jag kan vakna och vara omotiverat arg på min fru utan att vi har talat med varandra. När jag kommer på att Universum har vridit sig sedan jag senast var vaken kan jag ge lite kärlek och uppmärksamhet åt hens (Guds) vrede - då släpper ilskan mot min fru och kärleken stiger åter i mitt inre.

Motkänslor leder till evolution (andlig och materiell och biologisk inveckling). Det är Gud som självt vrider sig och hens egna skapelser som genom motkänslor driver evolutionen framåt. 

Ja visst det naturliga urvalet sållar naturligtvis ut de skapelser som har överlevnadsvärde. Här håller jag som fil dr i mikrobiologi med mina Naturvetarkollegor. Men det är fenomenet att Nuvarandet vrider sig, som orsakar att evolutionen fortskrider och orsakar att nya arter plötsligt stiger fram som, ut ur tomma intet!

Jag kan inte bevisa min tes - men jag upplever det lika tydlig som jag känner vinden smeka min kind. Så vad jag talar om är en upplevd sanning - sedan är det inte långsökt att dra slutsatsen att det jag upplever rent fysiskt i min kropp är ett uttryck för det som sker överallt annars i Universum.

Du är inte (åtminstone helt uppenbart) ansvarig för att du är vriden  - du är dock i högsta grad ansvarig för var du gör med med det!

Det nya?

Jag skrev tidigare att där sannolikt aldrig fanns en tid då inte Nuvarandet fanns och så är det sannolikt. 'Det nya' är att vi kan leva i en både-och-värld. Vi kan vara förankrade i Nuvarandet och sedan låta vårt ljus (uppmärksamhet, energi) sippra ut i världen genom de 'sanningar' vi vill se förverkligade. Att vara förankrad i Nuvarandet tar bort risken att man skapar något som inte är gott också för andra.

Det hjälper inte att vara snäll för att man skall hamna i himlen. I Nuvarandet hamnar man när man accepterar att man är, det/den man är.

Det är okej att vara snäll, men var snäll och var det när du är i Nuvarandet.



andligt utvecklad:

betongvägg - andligt utvecklad
den är vad den är
du och jag....
....vill vara något annat, än det som är