Lär dig att älska rädslan

Jag såg en film med en tysk som levde med urinvånarna på Borneo (det kanske är 15 år sedan), lång borta från det vi kallar civilisation. Han kände sig levande i urskogen och hans förklaring var att varje beslut han fattade varje dag var på ett eller annat sätt livsavgörande. Till skillnad från hans mer civiliserad liv i Europa, där han kunde leva nästa ett helt liv utan att ett enda beslut skulle vara livsavgörande. Detta fakta borgar för att människor kommer må bättre efter en total ekonomisk kollaps, eftersom fler av de beslut de behöver fatta kommer att vara livsavgörande.

Total utrotning av alla människor och allt liv

Total utrotning av allt liv omkring ca 2050. Då har temperaturen stigit drygt 4 grader vilket leder till att alla organismer dör och då har man inte tagit hänsyn till positiva återkopplings-system. Ett positivt återkopplings-system betyder att när det väl börjat bli varmare kommer värmen öka på grund av att det är varmare. Man har inte heller tagit hänsyn till total kollaps av den industriella ekonomin. Total kollaps är något positivt - det är en möjlighet för oss att överleva. Allt detta säger Dr. McPherson på videon Myth of Sustainability. Du hittar videon här. Skall man skratta eller gråta? Gör vi ingenting kan vi hoppas på total ekonomisk kollaps skall rädda oss. En annan möjlighet skulle kunna vara att vi i det kollektiva medvetandet byter medvetandetillstånd.

Allt är som det skall vara

"Allt är som det skall vara", det är ett bra budskap från Harry Palmer. Om du vill kan du kolla på en video  om denna attityd här. Om du inte automatiskt får svensk text kan du välja det med cc-knappen. "Allt är om det skall vara" är en skön attityd. Den gör att du slappnar av, så att du får chans att se klart om det nu är något som du skulle vilja förändra i världen utanför dig själv.

Räkna inte med en dans på rosor

Jag tror inte på idéen om ett slutgiltigt nirvana där allt är frid och fröjd. Allt i universum vrider sig hela tiden. Det formar utvecklingen i universum och det påverkar våra egna upplevelser. Jag gissar att varje gång allt i universum vrider sig, så vrider sig också vårt egna medvetande, vilket sannolikt är en orsak till inre spänningar och inre oro. Det Nya livet och det upplysta sättet att förhålla sig till universums pågående vridningar är att slappna av in i de egna inre spänningarna och uppleva dem tills de släpper av sig själva istället för att projicera ut det i världen och skapa mer oro där ute. Ett "gammalt" sätt att försöka lösa de inre spänningarna är att konsumera allt ifrån, mat, alkohol till nya kläder, större och nyare bilar och sommarhus, till att man gör sig själv till ett offer. Man offrar sig själv för att slippa uppleva den inre spänning som universums vridningar ger upphov till. Att ta ansvar är att uppleva den egna inre spänningen tills den släpper. Man är med hemma hos sig själv i stället för att rymma hemifrån.

Jag frågade min treåriga dotter

Jag frågade min treåriga dotter om det det skulle vara okej om jag visar henne förakt. Hon visste nog inte vad förakt var när jag frågade henne, men hon visade mig vägen genom att säga; "visa mig förakt". Så jag gick in känslan och uttrycket av att vara föraktfull och hon log och sa att det var okej om jag visade henne att jag var föraktfull. Det gav mig insikten om att, sannolikt är det så att barnen redan lever det Nya livet. Då är det nog så att även förakt är en medkänsla. Man brukar tala om helig vrede och sannolikt är också det en medkänsla. Man är med själv och upplever det man skapat. Till skillnad från när man är i motkänslan av att vara arg. Man är inte där själv och upplever det man skapat - man försöker lägga det på den andra. Jag gissa att det är anledningen till att min dotter inte vill att jag blir arg på henne.

Jag undrar just hur det är med förakt?

Hur är det med förakt? Är det en motkänsla eller en medkänsla? Sannolikt en motkänsla som min dotter inte skulle le åt. I en värld som är bra för alla måste det dock finnas tillräckligt många individer som kan älska andra människors förakt, tillräckligt mycket, om vi skall överleva som art.

Det håller

Min dotters uppmaning från midsommardagen, den att "du får vara sur", den håller. Jag gissar att vara sur är en medkänsla till skillnad från att vara arg som är en motkänsla. Jag fick prova på det på riktigt i går. Vi hade en liten kontrovers jag och min dotter. Vi var på väg ut och hon var på väg att göra allt möjligt annat än att komma och klä på sig. Jag blev arg men hejdade mig och ställde om mig till att bli sur. Jag har inte blivit riktigt bra på det än, men mitt ansiktsuttryck var tillräcklig bra för att min dotter skulle börja le med hela sitt ansikte och sedan kom hon glatt och klädde på sig utan några krusiduller. Det är nog en del av det Nya livet, den att komunicera medkänslor i stället för motkänslor.

Du får vara sur på mig

När jag skulle natta min treåriga dotter i går kväll sa hon; pappa du får vara sur på mig, och mamma får vara sur på dig, och du får vara sur på mamma, och alla människor i hela världen får vara sura på varandra, och alla som är i himlen får vara sura på varandra. Kloka ord! När jag väntade på spårvagnen i går morse kom en tjugoårig flicka fram till mig och började prata med mig. Det var en trevlig tjej som var ute med sin pojkvän. Båda var städade men lite berusade. Det var ett trevligt samtal vi hade och det som fastnade hos mig var att hon berättade att hon tyckte att det var jobbigt att behöva bli vuxen, att börja ta ansvar för sig själv. Jag funderade hela dagen på anledningen till att hon tyckte det var jobbigt att bli vuxen och kom inte fram till något riktigt bra svar, men nu tänker jag att hon kanske inte fått växa upp i ett sammanhang där det är okej att vara sur.

Största möjliga tystnad

Det är midsommarafton och där finns inte så mycket mer att tillägga, inte nu i alla fall.

Om gurkor och den fria viljan

Jag skrev en artikel 1988 om Gurkor och den fria viljan. Du kan läsa den här. Den håller fortfarande 24 år senare. Det är faktiskt en bra mätare på att det ligger något i de jag skriver.

16 dagar kvar

Nu är det 16 dagar kvar till det fullständigt levande liv som fanns innan jag låste in det. Jag var med på en predikan under helgen och evangelisten talade om anden och om Jesus roll att komma till jorden och tända gnistan, att tända elden. Och jag förundrades över att evangelisten talade om samma sak som jag talar om i min blogg - om människors längtan efter det levande. Det var ett tecken på att jag är på rätt spår, när jag tagit beslutet att låta det levande medvetandetillståndet vara det medvetandetillstånd jag aktivt väljer att verka utifrån. Det där, där det levande är ständigt närvarande. Utanför lokalen där ordet förkunnades växer midsommarblomster och smörblommor så ymnigt att jag inte upplevt något liknande sedan jag var barn. Där ute på ängen bland gräs och blommor sprutar det av liv. Det blommar - det grönskar - det doftar - det spritter. När jag och min fru hämtar vår dotter idag skall vi ta spårvagnen till Angered och besöka Lärjedalens trädgårdar, jag vill visa min familj gräset, smörblommorna, och midsommarblomsterna som jag gissar står i full blom på ängarna runt omkring Angered.

Dag 20. Nedräkningen har börjat.

Dag 20 av 21 dagar är här. Nedräkningen har börjat. Det kliar i fingrarna att vara något, att vara något utöver att vara levande. Det är en intressant ide att känna, att mitt universum är färdigskapat. Det är som det är och jag är en levande del av mitt universum. Undrar just när jag upplevde detta senast. Var det för ca 5000 år sedan eller var det när universum i den form vi känner det idag skapades?

Jag är på rätt spår. En känsla av bomullsliknande frid fyller min kropp och allt som finns runtomkring.

Det är så lätt att glömma. Varje gång jag öppnat dörren till det upplysta medvetandetillståndet, så har känslan varit att mitt universum är färdigskapat. Så lätt att glömma.

Jag behöver något att mäta

Jag behöver något att mäta för att kunna avgöra om jag gör framsteg i min strävan att helt skifta till det levande medvetandetillståndet. En mätare skulle kunna vara min dotters reaktioner på mig. Min dotter tar avstånd från mig när jag är i det döda, dualistiska, digitala medvetandetillståndet, medan hon öppnar sitt hjärta och välkomnar mig när jag är i det levande tillståndet. Hon är hemma några dagar med en ögoninfektion, så hon blir en bra mätare för mig. Jag behöver bara ställa upp målet att hon aldrig mer avvisar mig för att jag är levande död. I det levande tillståndet är jag i direktkontakt med hela skapelsen och det betyder att jag behöver lägga mindre och mindre ansträngning på att få saker att gå min väg. Så en annan mätare kan vara att olika resurser kommer lättare till mig, med mindre ansträngning från min sida. Så jag gissar jag kommer att se en positiv utveckling vad gäller ekonomin.

21 dagar

Det lär ta 21 dagar att ändra ett beteende. Det mesta jag skrivit i min blogg hittills har jag skrivit från ett dualistiskt, digitalt perspektiv - visserligen utifrån en vällovligt försöka att beskriva vägen till upplysning. Jag gissar att jag skulle kunna fortsätta att skriva liknande saker i hur många årtusenden som helst och ändå inte nå speciellt mycket längre. Det viktigaste tankegångarna är redan nedtecknade. Nu tar jag utmaningen att använda de närmsta 21 dagarna till att lägga så mycket fokus som möjligt på att leva i det levande medvetandetillståndet, med syfte att det sedan blir ett permanent beteende som jag inte behöver lägga speciellt mycket fokus på att upprätthålla. Omkring den 6 juli har jag med andra ord transformerat mitt universum till fulländning

Krig kan vara en förutsättning för fred

Tänk dig två vetenskapsmän som står på varsin bergstopp och skriker sig hesa. Den ena säger att; ”ljus är en vågform” och den andra skriker; ”nej, det är en partikel”. Det är en påhittad konflikt. Vetenskapsmän är överens om att ljus både är en partikel och en vågform. Det är dock en intressant ”konflikt” eftersom ljusets båda former att uppträda representerar ett och samma fenomen. Kanske förutsättningen för att en konflikt skall uppstå är att man betraktar ett och samma fenomen från olika synvinklar. Då blir konflikten något positiv, en möjlighet att finna det förenande synsättet.

Älska, Älska, Älska

Älska, Älska, Älska

Det finns ett förhållningssätt som håller i alla väder och det är Älska, Älska, Älska. Man hör ibland människor säga att man behöver inte älska alla människor och det kan jag hålla med om, men det är klokt att älska allt som andra människor gör, inklusive allt du själv gör - det är vägen till ett sunt liv. Kanske det är detta som är innebörden i det Jesus sa. Om någon slår dig på ena kinden, så vänd andra kinden till. Jag vill dock skärpa till det ytterligare. Om någons slår dig på käften, älska då det avgränsade medvetande som slår dig på käften. På detta sätt kan du transformer ditt universum på ingen tid alls.

Shakespeare ställed frågan; ”Att vara eller att icke vara”

Lösningen och svaret på frågan är; Ett varande och ett icke varande, det är lösningen. Lösningen på den mänskliga upplevelsen är att vara själen, anden och en enskild individ samtidigt. Att vara själen, ljusets vågform är ena ytterligheten och att vara en enskild individ, ljusets partikelform, är den andra ytterligheten. Det sunt mänskliga är att vara både och samtidigt. Jag gissar att det är i detta fönster hållbar utveckling är möjlig, det är i detta fönster det är möjligt att nå balans mellan de kvinnliga och manliga energierna. Här kan det vara frid och fred, samtidigt som man kan ha en individuell stjärnsprakande upplevelse om man så vill.

Ett varande och ett icke varande, det är lösningen.

Att vara levande och själsligt död samtidigt.

Jag gissar del 5

Jag gissar att Magin sitter i magen och i tarmarna. Jag tror att det är där intuitionen sitter – det är vad min intuition säger mig. Någon gång kanske jag reder ut det och presenterar mer fakta, nu nöjer jag mig med att gissa att det analoga, integrerade och levande sitter i magen och i tarmarna, medan det digitala, dualistiska varandet sitter i hjärnan.

magi:



kvällen, berget, stjärnorna


stannar tiden


stryker håret, känner närvaron, håller handen 


ligger där, ser ljusen på andra sidan älven


känner havets doft, blandas med doften av hår


stjärnor, ljusa prickar lång borta i mörkret 


berget, djupa mörkret i vattnet flyter älven 


finns så nära, så lätt att glömma 


bär det med mig, i mig.... delar det med dig


så naturligt
finns så nära.... så lätt att glömma.... 


små segment i tidens flöde 


stannar tiden....

Det var en gång......

Det var en gång......

Ja det är just det som är frågan. Hur gör man för att berätta en helt ny berättelse? Ödmjukhet har jag tidigare bestämt att det är bra att ta med. Helt klart är medkänsla något viktigt att ta med på den nya resan. Kanske jag skall nöja mig med att packa ner sju saker i min ryggsäck. Som de så fyndigt sa i ett tv-reklam-inslag för några år sedan; "Resten hyr jag hos Thorn". Jag får ta mig en grundlig funderare på vilka ytterligare fem saker jag skall ta med på nästa resa.

Shakespeare slog huvudet på spiken

Shakespeare slog huvudet på spiken i Hamlet med repliken; ”To be, or not to be”. Att vara eller att icke vara, det är frågan. Jag är inte tillräckligt inläst på Hamlet för att veta vad Shakespeare syftar på med repliken, men den är bra och kan användas för att beskriva två möjliga medvetandetillstånd. Att vara levande eller att vara levande död. Det borde vara självklart vilket liv som är att föredra.