Ett ben i vardera lägret

Tempot i världen av skapelser skruvas upp hela tiden. Undra just hur länge det kan fortgå innan något brister. Vad är det som skall brista? I bakgrunden väntar evigheten med sin trygga famn. Evigheten är lite som en skön och klar dag i alperna eller i något annat bergslandskap. Undrar om det kan vara en anledning till att man i Tibet har en stark tradition att vara i kontakt med Gud?

Jag är en ond människa - ibland

Vi talade om ondska på jobbet i går. Frågan kom upp huruvida man kan vara född ond. Jag skulle vilja beskriva det som att vi är födda med förmågan att kunna agera på ett ont sätt. Det är en förmåga alla människor föds med och jag är helt säker på att alla människor utövar eller har utövat denna förmåga någon gång. Jag har i vart fall gjort det. Jag minns när jag som barn vid några tillfällen plågade några grisar, genom att kasta sten på dem tills de skrek. När jag tänker tillbaka på denna situation kan jag förnimma att det enda syftet med min handling var att se grisarna lida. Det var ingen som lärde mig detta - jag föddes med förmågan att plåga andra. Jag har inte så medvetet utövat förmågan någon gång vad jag kan minnas efter jag blev 9 - 10 år gammal, men jag kan förnimma en känsla ibland när jag känner mig trängd, som en första ansats till vilja plåga någon. Nu förtiden hejdar jag mig (för det mesta) i ansatsen. Jag skulle definiera mig som en ond människa som väljer att inte plåga andra varelser och andra människor.

Förundran

Varför ringer någon från ett telemarketingföretag och erbjuder mig ett nytt abonnemang för att ringa billigare? Det finns många sätt man skulle kunna tjäna mig om det är det som man är ute efter. Jag har inget behov av att byta teleoperatörer. Om nu någon tycker att jag skall ringa billigare undrar jag varför de inte kontaktar den operatör jag har och övertygar den att sänka pristet för mina samtalskostnader.

Tankar om visioner

Ytterst tycker jag att vision handlar om att se - klarsyn - man hittar något självklart. Allt annat är steg på vägen.

Evigheten - ett annat nu

tick tack, tick tack
allt snurrar på
i evigheten är allt stilla
ett annan nu

Gud är panikslagen!

Man kan läsa att Gud är kärlek och det känns fint. Det slog mig igår att Gud också är panikslagen. Det goda livet handlar om att möta paniken och varsamt vara med den tills Gud blir ett med sig själv igen. Jag har upplevt det! Jag upplevde det med min pappa strax innan han dog. Jag har upplevt det många gånger när jag varit med människor som i personlig utveckling bottnat i paniken för att sedan förena sig med ljuset.

Det är lättast att förstå Gud om man ser det som ett naturfenomen

Min världsbild börjar hänga samman både i min upplevelse och i min intellektuella förståelse. Buddha talade om medelvägen och även kristna tänkare talar om möjligheten att vara både Gud och människa. Jag tror det är samma naturfenomen de talar om när de talar om människans möjlighet att finna en balans mellan två ytterligheter. Enklast att förstå hur det kan hänga samman är att förstå hur ljus kan uppträda. Ljus beter sig både som att vara en vågrörelse och att vara en partikel. Det beror bara på hur man betraktar ljuset vilket av fenomenen som uppträder. Det är samma sak med upplevelsen människa och Gud. När du upplever naturfenomenet ljusets vågnatur så är du ett med Gud, det är Guds natur. När du definierar dig själv eller något annat, så låser du dig i en synvinkel och därmed upplever du ljuset (Gud) som en partikel. En partikel är per definition separerad. Här uppstår den del av människoupplevelsen där du känner dig separerad. Den gyllene medelvägen är att avsiktligt uppleva båda aspekterna samtidig, att både vara Gud och människa samtidigt, att både uppleva kontakten med allt som är och att samtidigt hålla en avgränsad synvinkel. Jag gissar att det andliga i sammanhanget har att göra med att man upplever vågrörelsens natur av verkligheten. Man upplever något levande, något som rör sig!

Den bästa av världar

Det nya livet innebär att leva i den bästa av världar. Jag är medveten om att det kan se ut på alla möjliga sätt på olika ställen på planeten vi kallar jorden, men jag möter oftast den bästa av världar. Bland annat har jag upplevt detta i samband med att jag blev förälder. Allt i från det första bemötande vi fick på barnavårdscentralen, till under förlossning och sedan i den kommunala barnomsorgen. Visste du att kommunala barnomsorg i centrum i Göteborg är bäst i hela världen och det är så bra så det egentligen inte heller behöver utvecklas så mycket mer? Detta är något som redan finns och med ganska små medel skulle detta kunna spridas till andra förskolor, så att alla eller åtminstone de flesta barnen skulle få en så bra start på livet som möjligt.

Ganska häftigt

Tiden har faktiskt tagit slut. Naturligtvis inte klocktiden - det är bara att kolla på klockan, den fortsätter att ticka på och planeten fortsätter snurra runt solen. Men jag upplever oftare att jag befinner mig i evighetens medvetandetillstånd. Jag känner igen det från tidigare upplevelser genom åren. Nu är det där nästan hela tiden. Tick, tack, tick, tack - hjärtat slår - evigheten består.

God Jul

Juletid - julfrid.  Man säger att Kristus kommer till jul och ja så är det. Jag känner igen medvetandetillståndet från alla jular bakåt i tiden. Känslan av bomull som ligger runt hjärtat. Tillståndet jag benämner Ursprungsvarande i min blogg. Tiden kom till ett slut den 21 december enligt Mayakalendern - en skapelsecykel har kommit till sin slutstation. Ursprungsvarandet är medvetandetillståndet före innan jag skapar något, ungefär som ett tomt blad innan jag ritat eller skrivit något på det. Det är det som ger den sköna känslan av mjuk bomull lindad runt hjärtat. I juletid misstänker jag att vi får hjälp av universums egen rytm att känna julfriden - Ursprungsvarndet. Under andra delar av året kan jag själv söka denna plats genom att avsiktlig gå dit. Mayaindianernas kalender registrerar skapelsecykler snarare än klocktid och det är inte helt osannolikt att i universums utveckling det finns en möjlighet att universum självt når fram till en sorts permanent juletid. Det är möjligtvis innebörden av Mayaindianernas förutsägelse. Jorden går inte under, men kanske allt eller en del av det motstånd som gör att vi inte tidigare haft julfrid året runt försvinner? Hur som helst idag är friden här och jag kan själv gå dit när som helst under restan av året som ett avsiktligt val även om det skulle vara så att universum fortsätter att snurra på i nya skapelsecykler.

Budskapet har nått fram

Det nya livet är här och budskapet om kärlek har nått fram. I går när jag passerade stadshuset i Göteborg kunde jag se att någon projicerat en text på stadshusets fasad. En bild säger som bekant mer en tusen ord, så kolla bilden!

Förundran

Den nya tiden är verkligen här. Ett påtagligt skifte har inträffat. Allt känns mycket lättare, varmare och roligare sedan omkring början på december. Jag kontaktar människor för att inspirera dem till att följa med på en kurs i Florida i februari och alla vekar var med på ett mer självklart sätt än hur det varit tidigare. Det går överhuvudtaget lättare att skapa olika saker nu. Till och med nyhetsuppläsarna på TV verkar vara gladare och öppnare än tidigare.

Så här skrev jag till en vän idag

Det känns verkligen som att den gamla eran går mot sitt slut eller möjligen redan passerat gränsen till den nya. Snön faller sakta utanför fönstret. Hela världen kommer in i min dator om jag vill. Samtidig som jag skriver sitter jag o tittar på vad som just nu händer runt en hummertina i Gullmarsfjorden. Om du är nyfiken kan du kolla på länken nedan. Det känns fridfullt. Annars är det inget speciellt med det, mer än att det just illustrerar hur hela världen kommer in via min dator.

Vänlig hälsning Lars


http://uw-observatory.loven.gu.se/uw4.shtml

Bra attityder för en ny tid

Vissa attityder är klockrena.

Det går bra!
Jag hittar!
Det fungerar!

Det är några av mina favoriter......

syndare är vi allihopa...

Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Já mé, och Du mé
Já mé, och Du mé

Förstå mekanismen och lär dig älska den! Lär dig vara och känna dig levande som ett medvetet/avsiktligt val. Lär dig vara och känna dig levande utan hjälpmedel (socker, alkohol, underhållning, konsumtion e t c.) - lär dig vara levande genom att du lär dig att avsiktligt skifta din uppmärksamhet.

Att synda är i strikt mening att göra motstånd mot det som är. Att göra motstånd mot det som är, är en del av att vara människa. Med andra ord måste människan lära sig att leva med och uppskattat och att förstå innebörden av synden. Alla (eller sannolikt de flesta) positiva mänskliga drag är i strikt mening också syndfulla, de är skapelser, gränsdragningar pålagda Ursprungsvarandet (Gud). Med andra ord hoppas jag från djupet av mitt hjärta att människor fortsätter att synda, men att synda med urskiljning.

Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Já mé, och Du mé
Já mé, och Du mé

Liv, levande, lust - att släppa taget

Liv, levande, lust - så enkelt - helt nära, runt hörnet. Jag hämtade gödsel, hästbajs, tillsammans med min dotter i går. Vi odlar blommor på balkongen och det känns väldig jordnära att hämta gödsel och blanda ut den gamla jorden. Hästbajset hämtar vi vid en ridskola och gräver man med spaden i gödselstacken så kryllar det av livliga daggmaskar. Daggmaskarna verkar inte ha något problem med tillvaron. Det är nog bara människan som har möjlighet att välja att finnas här utan att vara levande, som skapar problem med sig själv och tillvaron. Det har säkert något med frontalloberna i hjärnan, eller något liknande, att göra. Vi har fått förmågan att ställa oss i en plats i hjärna där vi avsäger oss ansvar för att uppleva vissa aspekter av oss själva. Egentligen en fantastisk förmåga. Samma förmåga kan användas för att i omvänd ordning avsiktligt välja att uppleva allt utav detta, på lite avstånd. En fot i upplevelsen och en fot utanför, att leva i Var-se-varandet. Att samtidigt vara och att inte vara, som jag tidigare beskrivit det - det är lösningen. Språket visar vägen. Anden finns i det levande. Det levande uppstår, när jag lever upp, lever slut på något, när jag släpper taget, när jag offrar något. Jag gissar att det är därför Kristus - det levande - uppstår när något/någon dör. Att leva slut på något är att uppleva. Det är att andas ut när jag har andats in. Det är att; dela med mig av makt, rikedom och kunskap jag har samlat på mig. Det är att; släppa taget om en gammalt sår, att inte längre hålla fast vid en gammal inkapslad längtan att gråta, skratta, känna rädsla eller vad det nu än kan vara. Att välja att förlåta. Att låta vara i det förflutna - det som hör det förflutna till. Att släppa ideén att du skulle vara ett offer (kanske den största offergåvan någonsin? - att offra, offret!). Nytt liv uppstår när det gamla förmultnar. Så är det med hästbajs - och så är det med människor!

"Att vara levande" (I min förståelse är det vad kristna kallar för att vara/leva i Kristus och i orienten kallar man det för att vara Upplyst) måste vara det medvetandetillstånd där alla människor skulle kunna finna en gemensam utgångspunkt oavsett religiös tillhörighet eller filosofisk tro. "Att vara levande" är ett faktiskt medvetandetillstånd skiljt från tro. Det är som kärlek - är man kär så är man kär, oavsett vad man tror. Eller svettig - att vara svettig är bara vad det är. Det skiljer sig inte mellan vilken religion man tillhör. Med risk för att vara tjatig upprepar jag mitt syfte med min blogg, nämligen att; Inspirera dig att gå ut i världen och känn dig riktigt (äkta) levande. Målet och lösningen är ett och samma. "Att vara levande" eller att existera utan "att vara levande" är som skiljnaden mellan mono och stereo. När du uppfattar skiljnanden vet du med säkerhet vad jag talar om. Du behöver inte fråga vare sig mig eller någon annan om det är "rätt" det som du upplever. Du bara vet.

Paulus med skruv

Jag har just läst "Den store aposteln" av Nils Tägt och helt plötsligt insett att jag är kristen utan att ha vetat om det. Jag kan känna att min själ är i resonans med Paulus själ, vi är själsbröder om man kan uttrycka sig så. Jag upplever att jag mångt och mycket lever det Paulus talar om. Det som skiljer oss åt är att jag är gift och har barn. Jag påstår inte att man måste vara gift för att kunna leva i Kristus, men det är min fulla övertygelse att man inte kan leva i Kristus om man inte kan leva i harmoni och kärlek med sitt motsatta kön. Då måste jag som man låta kvinnan tala i alla rum och alla församlingar. Jag måste låta henne tala med alla röster och alla språk. Då måste jag älska henne och låta henne vara en eldsprutande drake om hon för tillfället råkar vara det. Det är min uppgift att lära mig att göra det jag behöver göra för att ge mitt motsatta mig utrymme att växa. Det är min uppgift att tjäna min fru och på ett kärleksfullt sätt vara henne behjälplig i att hon får det lättare leva i det levande livgivande medvetandetillstånd, som Paulus och en hel del andra människor benämner att leva med Kristus. Det är min uppgift att massera min frus fötter på kvällen när hon har haft en betungande arbetsdag. Man brukar säga att när fan blir gammal blir han religiös. Att vara religiös har fortfarande en viss negativ klang i mina öron, men jag kan nu ärligt säga att nu när jag lever i det Nya livet så erkänner (avslöjar) jag att jag är kristen, med tillägget; Jag är kristen med skruv.

Något hos Paulus (som jag läste om i Nils Tägts bok) är Kristusgemenskapens spänning - något som Luther och Augustinus uppmärksammat hos Paulus och som på latin benämns "simul justus et peccator - är en del av det som fått mig att känna mig stå i resonans med Paulus. Det har fått mig att tro att vi talar samma språk. "Simul justus et peccator" är i mina öron samma sak som när jag tala om att lösningen är att; vara och att inte vara, samtidigt. Att stå med ena benet i Ursprungvarandet (Gud) och de andra i en skapelse. "Augustinus lärde (med stöd hos Paulus), att en kristen till del, partiellt, är syndare, till del rättfärdig" (Tägt). Och det är svårt att vara människa utan att "synda" - Man begår synd första gången man säger; Jag är det här, jag är inte det där. Så ett är säkert, människor behöver få en djupare förståelse för vad synd innebär och att få en förståelse för att synd också kan vara något positivt och nödvändig i för det mänskliga varandet.

Vi har en gemensam framtid

Jag tror att mänskligheten har en gemensam framtid, jag tror dock förutsättningen för detta är att vi möts i vårt gemensamma ursprung. Jag talar om ett äkta möte. Vårt gemensamma ursprung är plattformen för vår gemensamma framtid. Det behövs ingen filosofi, vetenskap eller religion för att ha detta möte. Sedan kan man klä upplevelsen i religiösa eller filosofiska termer vilket passar en själv bäst. Människor har redan en erfarenhet av att mötas i sitt ursprung, det gäller bara att avsiktligt gå dit tillräckligt ofta för att det skall bli det dominerande medvetandetillståndet på jorden. Sång o musik kan vara en väg. Personlig utveckling genom yoga, meditation eller terapi, eller religiös verksamhet kan vara andra vägar. Det enda som betyder något är att vi möts i den plats som saknar människo-särskiljande motstånd mot att just mötas i ursprunget.

Ett ständigt pågående offrande

Jag offrar min "ensamfödde son" (skapelse) på korset flera gånger om dagen för att fullt ut känna mig levande. Min "ensamfödde son" kan vara vilken som helst känsla, tanke eller idé som jag skapat motstånd emot och sedan hängt upp i mitt mentala kors. När jag släppt sonen fri och återgått till min levande jag, är jag ett med mig själv, ett med Gud. Eller varför inte, ett med dig. Det fiffiga är att jag kan inte möta dig om jag inte klivit ner från korset. Vi har det till och med i vårt språkbruk - vi brukar säga; "häng inte upp dig på småsaker". Innebörden är av det att jag skall sluta göra motstånd och i stället vara ett med dig.

Yttre tecken...

Jag är medveten om att man kan tolka allt precis så som man vill och vill man se mönster så ser man mönster. Hur som helst kom det ombord spårvagnskontrollanter idag. Olika kontrollanter, två gånger (!) på samma resa och en gång på återresan. Det märkliga var att jag och den person jag reste med inte blev kontrollerade en enda gång. Kanske en  slump att vi inte blev kontrollerade, vad vet jag, men jag tolkar det som en avspegling av den frid jag känner, sprider sig i min kropp. Det fanns en tid då jag var klart mindre levande och mindre fridfull inombords. Då blev jag alltid kontrollerad och framför allt kände jag ett visst obehag och en känsla av att kontrollanter kom ombord på spårvagnen och detta upplevde jag även när de klev ombord på bakre vagnen och inte såg dem. Det är möjligt att det var rädslan från en och annan medresenär som inte stämplat som jag kände av, men helt klart hade jag en annan känsla idag trotts att flera medresenärer fick böter för att de inte hade giltiga färdbevis.