Utmärkande för den Nya tiden, det Nya livet, är att vi överallt i våra liv och överallt i samhället anstränger oss för att varje miljö vi vistas i skall vara så helande och läkande som möjligt.
Det är så självklart att det känns nästan fånigt att säga det jag uttryckte ovan. Men det räcker att jag ser mig omkring i mitt eget liv och i än större grad i samhället i stort, för att inse att; det enkla självklara uttalandet ofta får stryka på foten.
onsdag 20 augusti 2014
fredag 15 augusti 2014
Vad menar du när du säger att du är feminist?
Jag känner mig alltid lite undrande när jag hör att någon säger att hen är feminist. Jag tror att det beror på, att å ena sidan belyser det något väldigt viktigt och samtidigt har jag själv aldrig tidigare funderat på vad ordet har för betydelse för mig.
Det skulle vara väldigt spännande att göra en tankestorm i riksdagen med syfte att ta reda på vad feminism är för något i den punkt i medvetandet där alla riksdagsledamöter på ett känslomässigt plan kunde vara helt eniga om vad feminism står för.
Vad menar du när du säger att du är feminist?
Och om du inte är feminist, varför är du inte det?
Tideli, tideli pom
Det skulle vara väldigt spännande att göra en tankestorm i riksdagen med syfte att ta reda på vad feminism är för något i den punkt i medvetandet där alla riksdagsledamöter på ett känslomässigt plan kunde vara helt eniga om vad feminism står för.
Vad menar du när du säger att du är feminist?
Och om du inte är feminist, varför är du inte det?
Tideli, tideli pom
måndag 11 augusti 2014
Det sker hela tiden
Jag tycker att jag oftare och oftare hör talas om enskilda människor och grupper av människor som på eget initiativ, med egna resurser och på eget ansvar skapar positiva saker i världen. Det gör mig helt förvissad om att jag själv i min livstid kommer uppleva ett helt igenom hållbart samhälle.
Det som inte fungerar i att skapa bra levnadsvillkor för majoriteten av människor kommer att självdö, vittra bort - rinna ut i sanden.
Det tror jag tideli, tidel, pom.
Det som inte fungerar i att skapa bra levnadsvillkor för majoriteten av människor kommer att självdö, vittra bort - rinna ut i sanden.
Det tror jag tideli, tidel, pom.
tisdag 15 juli 2014
Förundeligt
Jag sitter på tåget och upplever hur kärleken sprider sig som i spiraler. Jag sa till en medresenär att han fick flytta sig. Han hade varit ute och rökt och kom in och det stank ur mun på honom. Han flyttade sig och blev först lite putt för att han fick flytta sig, men jag fortsatte stå fast vid mitt behov, och samtidigt upplevde jag uppskattning både för honom o för mig. Och det tog inte lång stund innan det började strömma kärlek ur honom som vatten ur en fontän.
Är det inte förunderlig hur det blir bra för alla när man står upp för sina egna äkta behov?
Tideli, tideli, pom
Är det inte förunderlig hur det blir bra för alla när man står upp för sina egna äkta behov?
Tideli, tideli, pom
lördag 12 juli 2014
Att bära burka eller att inte bära burka
Frankrike har förbjudit bärande av burka på offentlig plats. Och nu har Europadomstolen sagt ja till det franska förbudet med motevering att det är svårt att känna samhörighet med någon som bär burka. Burkaförbudet är till för att förbättra integrationen.
Jag funderar på om jag skulle skriva till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och begära förbud för bärandet av solglasögon. Jag har alltid tyckt att det känns lite obehaglig att tala med någon som bär solglasögon.
Det gör mig mycket mer osäker att tala med någon som bär solglasögon än om jag möter en kvinna med burka. Hennes ögon ser jag och får därmed en absolut direkt konatakt med hennes själ.
Tideli, tidel, pom
Jag funderar på om jag skulle skriva till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och begära förbud för bärandet av solglasögon. Jag har alltid tyckt att det känns lite obehaglig att tala med någon som bär solglasögon.
Det gör mig mycket mer osäker att tala med någon som bär solglasögon än om jag möter en kvinna med burka. Hennes ögon ser jag och får därmed en absolut direkt konatakt med hennes själ.
Tideli, tidel, pom
torsdag 5 juni 2014
Bortom gränsen för medkänsla ligger mänskligheten
Mänsklighet är både en kvalité (och ett medvetandetillstånd) och samlingsnamn på oss människor. När man förmår älska alla aspekter av det samlade människosläktet, uppstår mänsklighet som givet resultat. Detta är en väg som på ett bestående sätt leder till detta varande. Detta varande gissar jag är det som alla människor söker efter - även om de själva kanske inte är medvetna om det.
Jag tror vi lever i en tid när det mänskliga kommer att segra. Det är ett val som är möjligt att göra!
Naturligtvis är det enklare att leva i mänsklighet om andra människor i ens omgivning också gör det, men ytterst är det mänskliga varandetillståndet något som finns i dig och mig så fort vi slutar skapa och i stället börjar uppleva världen bara just precis så som den är, i varje givet ögonblick.
När du slutar upp med att vara en skapande 'Gud' då blir du per automatik mänsklig. Då kommer det kännas som att du har kontakt med något som känns bra och som olika människor sätter olika benämningar på.
Tideli, tideli, pom
Jag tror vi lever i en tid när det mänskliga kommer att segra. Det är ett val som är möjligt att göra!
Naturligtvis är det enklare att leva i mänsklighet om andra människor i ens omgivning också gör det, men ytterst är det mänskliga varandetillståndet något som finns i dig och mig så fort vi slutar skapa och i stället börjar uppleva världen bara just precis så som den är, i varje givet ögonblick.
När du slutar upp med att vara en skapande 'Gud' då blir du per automatik mänsklig. Då kommer det kännas som att du har kontakt med något som känns bra och som olika människor sätter olika benämningar på.
Tideli, tideli, pom
onsdag 4 juni 2014
Allt jag vill göra är möjligt att göra
Jag tror aldrig någonsin jag skulle kunna flyga genom att flaxa med armarna. Men det mesta eller kanske allt jag vill åstadkomma tror jag är möjligt att åstadkomma. Jag talar om sådant som har någon verklig betydelse för oss människor.
Jag lyssnade på ett radioprogram nu på morgonen där en representant för Sverigedemokraterna intervjuades. Han längtade tillbaka till 50-talet. Skolavslutningar, sånger etc - saker han förknippade med det "nationella".
Jag kan hålla med honom när det gäller "känslan" i 50-talet. Det kollektiva medvetandetillstånd många av oss befann oss i under 50-talet hade stort inslag av 'Nuvarandet' (det Gudomliga tillståndet om du gillar det uttrycket bättre). Det är ett medvetandetillstånd som råder när man tror att allt är möjligt. Det är det tillstånd många elever känner idag och under någon vecka framöver när allt fler av dem tar studenten. Det är en känsla av oövervinnerlighet som råder.
Jag lever i 50-talskänslan ofta och det har ingenting att göra med att jag sjunger sånger från 50-talet eller att jag på annat sätt beter mig som på 50-talet. Det beror helt och hållet på att jag tror det är möjligt att vi alla får plats att leva i harmoni med varandra och att det att vi alla integrerar oss med varandra också är vägen att skapa de resurser som behövs för att alla skall leva i 'svensk 50-talskänsla'. Det har inget med 'svenskhet' att göra utan har mer att göra med något mänskligt som vi i Sverige hade förmånen att få uppleva under en kort period på 50-talet.
Så om det är det Jimmi Åkesson och han kollegor vill återskapa så applåderar jag. Det kan bli en exportvara. Låt oss skapa Nuvarandet och låt oss dela med oss av det. Det görs genom att acceptera, acceptera, acceptera och förlåta sig själv och andra. Det görs genom att släppa in och älska det okända. Var det något man släppte in under 50-talet så var det väl det nya och okända.
Att stänga ute någon, något för vilket skäl det än handlar om kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin skapa 'svensk 50-talskänsla' - det är per definition omöjligt.
Det tål att upprepas:
Att stänga ute någon, något för vilket skäl det än handlar om kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin skapa 'svensk 50-talskänsla' - det är per definition omöjligt.
Du blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, du nalkas ljuva sommar med gräs och gröda gror..
Nu förstår jag SDs längtan, jag får också en tår i ögat när jag hummar den sköna psalmen för mig själv. Jag bjuder gärna in SD kring en diskussion hur det kan göra för att gå i bräschen för att bidra till att det Gudomliga medvetandetillståndet återuppstår i samhället.
Se vad bra det är att låta alla få uttrycka sig. Tackvare att jag lyssnade på radioprogrammet i morse och fick reda på vad det är SD vill så förde det oss närmare varandra - istället för som tidigare bara höra vad de inte vill.
Sverigedemokraterna längtar nog efter mer kärlek i sina liv, eller? Gör inte du det med - och Mohamed och Ali och alla andra svartskallar gör väl det med, eller? Är det inte det människor som röstar på KD och som tror på kärnfamiljens betydelse också längtar efter, eller?
Tideli, tideli, pom
Jag lyssnade på ett radioprogram nu på morgonen där en representant för Sverigedemokraterna intervjuades. Han längtade tillbaka till 50-talet. Skolavslutningar, sånger etc - saker han förknippade med det "nationella".
Jag kan hålla med honom när det gäller "känslan" i 50-talet. Det kollektiva medvetandetillstånd många av oss befann oss i under 50-talet hade stort inslag av 'Nuvarandet' (det Gudomliga tillståndet om du gillar det uttrycket bättre). Det är ett medvetandetillstånd som råder när man tror att allt är möjligt. Det är det tillstånd många elever känner idag och under någon vecka framöver när allt fler av dem tar studenten. Det är en känsla av oövervinnerlighet som råder.
Jag lever i 50-talskänslan ofta och det har ingenting att göra med att jag sjunger sånger från 50-talet eller att jag på annat sätt beter mig som på 50-talet. Det beror helt och hållet på att jag tror det är möjligt att vi alla får plats att leva i harmoni med varandra och att det att vi alla integrerar oss med varandra också är vägen att skapa de resurser som behövs för att alla skall leva i 'svensk 50-talskänsla'. Det har inget med 'svenskhet' att göra utan har mer att göra med något mänskligt som vi i Sverige hade förmånen att få uppleva under en kort period på 50-talet.
Så om det är det Jimmi Åkesson och han kollegor vill återskapa så applåderar jag. Det kan bli en exportvara. Låt oss skapa Nuvarandet och låt oss dela med oss av det. Det görs genom att acceptera, acceptera, acceptera och förlåta sig själv och andra. Det görs genom att släppa in och älska det okända. Var det något man släppte in under 50-talet så var det väl det nya och okända.
Att stänga ute någon, något för vilket skäl det än handlar om kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin skapa 'svensk 50-talskänsla' - det är per definition omöjligt.
Det tål att upprepas:
Att stänga ute någon, något för vilket skäl det än handlar om kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin skapa 'svensk 50-talskänsla' - det är per definition omöjligt.
Du blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, du nalkas ljuva sommar med gräs och gröda gror..
Nu förstår jag SDs längtan, jag får också en tår i ögat när jag hummar den sköna psalmen för mig själv. Jag bjuder gärna in SD kring en diskussion hur det kan göra för att gå i bräschen för att bidra till att det Gudomliga medvetandetillståndet återuppstår i samhället.
Se vad bra det är att låta alla få uttrycka sig. Tackvare att jag lyssnade på radioprogrammet i morse och fick reda på vad det är SD vill så förde det oss närmare varandra - istället för som tidigare bara höra vad de inte vill.
Sverigedemokraterna längtar nog efter mer kärlek i sina liv, eller? Gör inte du det med - och Mohamed och Ali och alla andra svartskallar gör väl det med, eller? Är det inte det människor som röstar på KD och som tror på kärnfamiljens betydelse också längtar efter, eller?
Tideli, tideli, pom
fredag 23 maj 2014
Inget nytt
Det finns inget nytt i det jag skrivit på min blog. Det är ett försök att hitta passande ord att fånga det som många människor talat om åtminstone under de senaste 10 000 åren.
Nuvarandet finns på andra sidan om mitt eget Jags begränsande sfär. Det är allt som är kvar.
Kanske dags att fira examen? Du blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Du nalkas ljuva sommar med.....
Jag minns skolavslutningarna i låg- och mellanstadiet med blommor på bänken. Liljekonvaljer, gullvivor, mörkt blålila violer.
Då fanns Nuvarandet där som så många andra gånger.
Nuvarandet finns på andra sidan om mitt eget Jags begränsande sfär. Det är allt som är kvar.
Kanske dags att fira examen? Du blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Du nalkas ljuva sommar med.....
Jag minns skolavslutningarna i låg- och mellanstadiet med blommor på bänken. Liljekonvaljer, gullvivor, mörkt blålila violer.
Då fanns Nuvarandet där som så många andra gånger.
tisdag 20 maj 2014
Hur kommer vi skapa det nya?
Ja hur skapar vi det nya, eller snarare vad innebär det nya?
En tydlig trend i mitt eget liv är att jag köper mer och mer ekologiska matvaror. Jag börjar ställa mig själv frågan; vem skall äta den mat som inte är av bästa kvalité?
En positiv trend är att vetenskapens värld på TV talar i positiva ordalag om yoga och hur yoga alltid har haft en vetenskaplig grund. Samma program har ett positivt inslag om mindfullness.
Det nya är nog redan här......
En tydlig trend i mitt eget liv är att jag köper mer och mer ekologiska matvaror. Jag börjar ställa mig själv frågan; vem skall äta den mat som inte är av bästa kvalité?
En positiv trend är att vetenskapens värld på TV talar i positiva ordalag om yoga och hur yoga alltid har haft en vetenskaplig grund. Samma program har ett positivt inslag om mindfullness.
Det nya är nog redan här......
söndag 18 maj 2014
I syrenernas tid
Det är väl förunderligt denna tid på året när allt står i full blom
Tideli, tideli, pom
Tideli, tideli, pom
tisdag 13 maj 2014
Kär lek sprider sig i samhällskroppen - är det smittsamt månne?
Kär lek håller sakta men säkert på att sippra in i samhällskroppen. Har du inte sett alla blomsterplanteringar i stan (Göteborg) som från år till år blir vackrare, mustigare och storslagnare? Å´ alla lekparker som växer upp som svampar ur jorden i Göteborg. På Heden finns nu ett nytt kär-leks-område, med minigolf, playa med sand och solstolar (visserligen i betong, men med en underbar design) och en underbar lekplats med konstgräs och små kullar. Allt är som att förflyttas till ett fejklandskap i USA som då fanns där redan på 70-talet. Ja visst, det är konstgräs e t c men jag bara älskar att ligga där på gräset och se alla barn springa runt och ha riktigt roligt och känslan av att befinna sig i Florida eller Kalifornien är inte helt fel.
Ja! Kär lek är smittsamt. Det fanns ett område i en stad som var mycket fallfärdig och fattigt. Där var misär på olika sätt och hopplösheten smittade av sig från år till år. Så en dag var det någon som tog en tom plåtburk, hällde i lite jord, och planterade en pelargon. Och sedan hängde han ut blomman utanför fönstret. Han vattnade och skötte om blomman varje dag och grannar och förbipasserande människor undrade vad det var för något konstigt och onödigt han höll på med, men så en dag gjorde en annan granne likadant och sedan var det en annan granne som gick ner i källaren och snickrade en hel blomsterlåda som han målade i glada färger. Det gick några månader och då hängde det blomlådor på varje hus på den lilla gatan. Man började reparera och måla fasaderna, man ordnade med lite stolar, bord och parasoller så att man gemensamt kunde sitta och fika emellanåt, när man som bäst höll på med att rusta upp sina livsutrymmen. Det som hänt på den lilla, lilla gatan spred sig sedan över hela den stora, stora storstaden.
Tideli, tideli, pom......
Ja! Kär lek är smittsamt. Det fanns ett område i en stad som var mycket fallfärdig och fattigt. Där var misär på olika sätt och hopplösheten smittade av sig från år till år. Så en dag var det någon som tog en tom plåtburk, hällde i lite jord, och planterade en pelargon. Och sedan hängde han ut blomman utanför fönstret. Han vattnade och skötte om blomman varje dag och grannar och förbipasserande människor undrade vad det var för något konstigt och onödigt han höll på med, men så en dag gjorde en annan granne likadant och sedan var det en annan granne som gick ner i källaren och snickrade en hel blomsterlåda som han målade i glada färger. Det gick några månader och då hängde det blomlådor på varje hus på den lilla gatan. Man började reparera och måla fasaderna, man ordnade med lite stolar, bord och parasoller så att man gemensamt kunde sitta och fika emellanåt, när man som bäst höll på med att rusta upp sina livsutrymmen. Det som hänt på den lilla, lilla gatan spred sig sedan över hela den stora, stora storstaden.
Tideli, tideli, pom......
måndag 12 maj 2014
Kan det vara så?
Jag slänger ut en djärv fråga. När mänskligheten blir medveten att en av hen är en hon och den andra är en han och hen därmed definierar bort halv sig, så blir hon/hen också per definition halv.
Hen fördelar ut vissa av de mänskliga dragen på han och vissa på hon. Det är säkert till del individuellt vilka mänskliga drag jag/du lägger på mig/dig och vilka jag/du lägger på min/din partner, men helt klart blir det problematiskt att leva i en harmonisk relation med någon om jag gör mig beroende av att min partner skall tillhandahålla halva arsenalen av det som krävs för att leva i Gudomlighet och i sprudlande, äkta medmänsklighet.
I början av en relation är båda parter upptagna att vara närvarande hos den andra. Det blir dubbel dos av kärlek. När du fokuserar helt och fullt på någon/något annat så lämnar du per automatik ditt eget Jags begränsande utrymme, vilket leder till en upprymd känsla av befrielse. Du tror medvetet eller omedvetet att du funnit den rätte, som kan ge dig vad du behöver. Det är helt och hållet din egen förtjänst att du upplever befrielse!
Den andra aspekten av dubbeldoskärlek jag talar om är att när din partner är helt fokuserad på dig, så får du en extra injektion av uppmärksamhet från någon annan. Det hela blir ett självreglerande kärleksspel. Du känner kärlek (uppmärksamhet) från den andra och det bidrar till att du vågar lämna dig själv för en stund och fokusera än mer på den andre, vilket skapar mer fri energi (Känsla av Gudomligt varande) i dig, vilket gör att du lägger ännu mer fokus på din partner i omedveten tacksamhet över att du hittat rätt - hittat hem.
Det Gudomliga fanns sannolikt innan människan dök upp på Afrikas savanner eller var hon nu dök upp någonstans. Den påtagliga Självmedvetenheten kanske är det som är brytpunkten när man på allvar kan säga att mänskligheten uppstod på jorden.
Kombinationen mänsklighet och det Gudomliga tror jag är en lycklig kombination när det handlar om att leva i den bästa av världar. Och jag har tidigare skrivit att det Gudomliga och det mänskliga är ömsesidigt beroende av varandra. Det Gudomliga fungerade sannolikt alldeles utmärkt på egen hand innan vi kom hit, men när den mänskliga medvetenheten finns närvarande så är vi också påtagligt ansvariga för den utveckling vi ser och kommer att se framöver.
Jag inledde det hela med att skriva; "Jag slänger ut en djärv fråga". Den är inte så djärv utifrån vad jag sedan skrev. Det var mycket djärvare i min tanke innan jag började skriva, jag hade nämligen tänkt ge förslag på vad hen hade gett han och hon för kvaliteér av helheten. Men det kan ju som jag skrev i inledningen vara individuellt.
Det jag dock kan säga av egen erfarenhet från alla relationer jag haft och det gäller hela spektrat av relationer, så är det min upplevelse att varje aspekt av hela det mänskliga varandet som jag av någon anledning inte vill kännas vid dyker som problem i mina relationer.
Hur galet blir det inte om jag lägger exempelvis det Gudomliga varandet på min partner i början av relationen, samtidigt som jag tillåter mig att förföras av den Gudomlighet hon lägger på mig. Och sedan inte själv tar ansvar för att, själv tillhandahålla mitt behov av det jag tilldelade min partner i början av relationen
Jag delar på allt med min fru och ibland projicerar jag saker på henne av omdevetenhet, av lättja, av i stunden praktiska skäl. Men de gånger jag får speglat en mindre trevlig aspekt av mig själv, så väljer jag att alltid se var jag brast i ansvar för att själv vara hel i mitt varande.
De gånger jag lyckas, då speglar världen tillbaka godhet ock kärlek i alla mina möten. De gånger jag exempelvis blåser upp mitt Ego på någon annans bekostnad, så speglar världen tillbaka något mindre trevligt för mig. De gånger jag inte visar min frustration öppen, där spelar någon annan ut den frustrationen mot mig.
Varje möte med en annan människa blir en möjlighet för mig att finna ut vilken aspekt av mig jag fortfarande har svårt att erkänna att jag har som en aspekt av hela det mänskliga spektrat.
Oftare och oftare svämmar mitt hjärta över av kärlek och jag upplever kärlek oftare och oftare i min omgivning, som både riktas mot mig och mot andra. Det kanske är en allmän trend i samhället, men mitt liv har blivit enklare, mer sprudlande och mer harmoniskt när jag agerar efter de tankar jag skriver om ovan.
OBS! OBS! Viktigt! Viktigt! Absolut nödvändig information:
Jag menar absolut inte att du skall agera ut allt det vi människor vanligtvis betraktar som icke önskvärda mänsklig aspekter. Vad jag menar är att vi måste lära att hantera dessa aspekter av mänsklig varande på en klokare sätt än vad mänskligheten gör i dag. Och det i första hand till gagn för dig själv. Det enda jag säger är att det man inte kan tillåta sig att uppleva som en aspekt av sitt eget medvetande (det som finns begränsat som en aspekt i ens hjärna och i ens privata känslor) kommer att dyka upp utifrån på ett eller annat sätt.
Samtidigt som vi blivit mänskliga varelser, så lever det kvar mer "primitiva" aspekter av vårt varande, på gott och på ont. På gott, så tror jag bland annat det Gudomliga står i kontakt med de mer primitiva aspekterna av oss själva. På ont, när jag inte förstår att acceptera denna sida av mig själv, så kommer jag skapa onska när jag är i omedveten opposition mot en del av mig själv som jag försöker tänka bort.
Det jag önskar för oss som art är att vi allihop lär oss älska hela oss själva. Och då måste vi lära oss att älska de mörka i oss själva och när vi börjar älska det så kan vi uppleva det och när vi upplever det så transformeras det till ljus och kärlek i oss själva, precis som troll försvinner när man belyser dem.
Innan jag förstog detta sammanhang så låtsades jag om som att det inte fanns så mycket mörker i mig. Konsekvensen blev att jag omedvetet spelade ut det på min omgivning. Jag är ingen "vanlig" brottsling som stjäl och dödar andra människor, men jag har helt klart sårat människor i min omgivning med exempelvis hårda ord. Det kanske verkar vara så att konsekvenserna av "vanliga" brottslingar agerande har mer negativ effekt på andra än mitt agerande. Och självklart är det otroligt tragiskt när någon exempelvis dödar någon annan. Det är oerhört tragiskt både för den som utför dådet och för anhöriga till den som blir dödad.
Men jag är villig att åtminstone undersöka om de mörka hörn jag själv undvikit att ta ansvar för, mycket väl kan vara bidragande orsak till att det sitter människor på fängelser, att det fortfarande pågår krig i världen e t c.
Det tynger inte på något sätt att jag belyser mina mörka sidor. Tvärtom! Varje gång jag i mitt helt och hållet privata universum upplever en mörk fläck och den blir till ljus, så känner jag mig lättare både i min mentala och i min känslomässiga sfär. Och ofta upplever jag bestående effekter. Allt som känns positivt i livet ökar konstant och även i accelererande fart. Att oftare och oftare leva i det Gudomliga ger sin egen mening åt mitt liv och mitt tidigare varande, till stor del som betraktare av livet, håller på att ersättas av ett mer lekfullt varande. Jag erfar också att många positiva saker som jag tidigare inte direkt saknade, ger mig enorm glädjekänsla nu när de kommer in i mitt liv på löpande band. Och allt detta för att jag accepterat allt i mig som jag tidigare definierat som icke önskvärda aspekter av mig själv!
Att man älskar det mörka i sig själv är en första förutsättning för att man kan älska den aspekten hos någon annan, vilket är förutsättningar för försoning och förlåtelse.
Tideli, tideli, pom......
Hen fördelar ut vissa av de mänskliga dragen på han och vissa på hon. Det är säkert till del individuellt vilka mänskliga drag jag/du lägger på mig/dig och vilka jag/du lägger på min/din partner, men helt klart blir det problematiskt att leva i en harmonisk relation med någon om jag gör mig beroende av att min partner skall tillhandahålla halva arsenalen av det som krävs för att leva i Gudomlighet och i sprudlande, äkta medmänsklighet.
I början av en relation är båda parter upptagna att vara närvarande hos den andra. Det blir dubbel dos av kärlek. När du fokuserar helt och fullt på någon/något annat så lämnar du per automatik ditt eget Jags begränsande utrymme, vilket leder till en upprymd känsla av befrielse. Du tror medvetet eller omedvetet att du funnit den rätte, som kan ge dig vad du behöver. Det är helt och hållet din egen förtjänst att du upplever befrielse!
Den andra aspekten av dubbeldoskärlek jag talar om är att när din partner är helt fokuserad på dig, så får du en extra injektion av uppmärksamhet från någon annan. Det hela blir ett självreglerande kärleksspel. Du känner kärlek (uppmärksamhet) från den andra och det bidrar till att du vågar lämna dig själv för en stund och fokusera än mer på den andre, vilket skapar mer fri energi (Känsla av Gudomligt varande) i dig, vilket gör att du lägger ännu mer fokus på din partner i omedveten tacksamhet över att du hittat rätt - hittat hem.
Det Gudomliga fanns sannolikt innan människan dök upp på Afrikas savanner eller var hon nu dök upp någonstans. Den påtagliga Självmedvetenheten kanske är det som är brytpunkten när man på allvar kan säga att mänskligheten uppstod på jorden.
Kombinationen mänsklighet och det Gudomliga tror jag är en lycklig kombination när det handlar om att leva i den bästa av världar. Och jag har tidigare skrivit att det Gudomliga och det mänskliga är ömsesidigt beroende av varandra. Det Gudomliga fungerade sannolikt alldeles utmärkt på egen hand innan vi kom hit, men när den mänskliga medvetenheten finns närvarande så är vi också påtagligt ansvariga för den utveckling vi ser och kommer att se framöver.
Jag inledde det hela med att skriva; "Jag slänger ut en djärv fråga". Den är inte så djärv utifrån vad jag sedan skrev. Det var mycket djärvare i min tanke innan jag började skriva, jag hade nämligen tänkt ge förslag på vad hen hade gett han och hon för kvaliteér av helheten. Men det kan ju som jag skrev i inledningen vara individuellt.
Det jag dock kan säga av egen erfarenhet från alla relationer jag haft och det gäller hela spektrat av relationer, så är det min upplevelse att varje aspekt av hela det mänskliga varandet som jag av någon anledning inte vill kännas vid dyker som problem i mina relationer.
Hur galet blir det inte om jag lägger exempelvis det Gudomliga varandet på min partner i början av relationen, samtidigt som jag tillåter mig att förföras av den Gudomlighet hon lägger på mig. Och sedan inte själv tar ansvar för att, själv tillhandahålla mitt behov av det jag tilldelade min partner i början av relationen
Jag delar på allt med min fru och ibland projicerar jag saker på henne av omdevetenhet, av lättja, av i stunden praktiska skäl. Men de gånger jag får speglat en mindre trevlig aspekt av mig själv, så väljer jag att alltid se var jag brast i ansvar för att själv vara hel i mitt varande.
De gånger jag lyckas, då speglar världen tillbaka godhet ock kärlek i alla mina möten. De gånger jag exempelvis blåser upp mitt Ego på någon annans bekostnad, så speglar världen tillbaka något mindre trevligt för mig. De gånger jag inte visar min frustration öppen, där spelar någon annan ut den frustrationen mot mig.
Varje möte med en annan människa blir en möjlighet för mig att finna ut vilken aspekt av mig jag fortfarande har svårt att erkänna att jag har som en aspekt av hela det mänskliga spektrat.
Oftare och oftare svämmar mitt hjärta över av kärlek och jag upplever kärlek oftare och oftare i min omgivning, som både riktas mot mig och mot andra. Det kanske är en allmän trend i samhället, men mitt liv har blivit enklare, mer sprudlande och mer harmoniskt när jag agerar efter de tankar jag skriver om ovan.
OBS! OBS! Viktigt! Viktigt! Absolut nödvändig information:
Jag menar absolut inte att du skall agera ut allt det vi människor vanligtvis betraktar som icke önskvärda mänsklig aspekter. Vad jag menar är att vi måste lära att hantera dessa aspekter av mänsklig varande på en klokare sätt än vad mänskligheten gör i dag. Och det i första hand till gagn för dig själv. Det enda jag säger är att det man inte kan tillåta sig att uppleva som en aspekt av sitt eget medvetande (det som finns begränsat som en aspekt i ens hjärna och i ens privata känslor) kommer att dyka upp utifrån på ett eller annat sätt.
Samtidigt som vi blivit mänskliga varelser, så lever det kvar mer "primitiva" aspekter av vårt varande, på gott och på ont. På gott, så tror jag bland annat det Gudomliga står i kontakt med de mer primitiva aspekterna av oss själva. På ont, när jag inte förstår att acceptera denna sida av mig själv, så kommer jag skapa onska när jag är i omedveten opposition mot en del av mig själv som jag försöker tänka bort.
Det jag önskar för oss som art är att vi allihop lär oss älska hela oss själva. Och då måste vi lära oss att älska de mörka i oss själva och när vi börjar älska det så kan vi uppleva det och när vi upplever det så transformeras det till ljus och kärlek i oss själva, precis som troll försvinner när man belyser dem.
Innan jag förstog detta sammanhang så låtsades jag om som att det inte fanns så mycket mörker i mig. Konsekvensen blev att jag omedvetet spelade ut det på min omgivning. Jag är ingen "vanlig" brottsling som stjäl och dödar andra människor, men jag har helt klart sårat människor i min omgivning med exempelvis hårda ord. Det kanske verkar vara så att konsekvenserna av "vanliga" brottslingar agerande har mer negativ effekt på andra än mitt agerande. Och självklart är det otroligt tragiskt när någon exempelvis dödar någon annan. Det är oerhört tragiskt både för den som utför dådet och för anhöriga till den som blir dödad.
Men jag är villig att åtminstone undersöka om de mörka hörn jag själv undvikit att ta ansvar för, mycket väl kan vara bidragande orsak till att det sitter människor på fängelser, att det fortfarande pågår krig i världen e t c.
Det tynger inte på något sätt att jag belyser mina mörka sidor. Tvärtom! Varje gång jag i mitt helt och hållet privata universum upplever en mörk fläck och den blir till ljus, så känner jag mig lättare både i min mentala och i min känslomässiga sfär. Och ofta upplever jag bestående effekter. Allt som känns positivt i livet ökar konstant och även i accelererande fart. Att oftare och oftare leva i det Gudomliga ger sin egen mening åt mitt liv och mitt tidigare varande, till stor del som betraktare av livet, håller på att ersättas av ett mer lekfullt varande. Jag erfar också att många positiva saker som jag tidigare inte direkt saknade, ger mig enorm glädjekänsla nu när de kommer in i mitt liv på löpande band. Och allt detta för att jag accepterat allt i mig som jag tidigare definierat som icke önskvärda aspekter av mig själv!
Att man älskar det mörka i sig själv är en första förutsättning för att man kan älska den aspekten hos någon annan, vilket är förutsättningar för försoning och förlåtelse.
Tideli, tideli, pom......
lördag 10 maj 2014
Fler och fler människor visar tillit och omtanke
Det har verklighet hänt ett skifte mot en varmare och mer kärleksfull värld. När jag köpte blommor på torget saknades 7 kronor när jag skulle betala. Flickan som tog betalt sa; "ta tillbaka de tre extra kronorna, så kan du betala 10 kronor en annan gång". Det är klart jag går tillbaka dit med en tia, och dessutom köper fler blommor. Så det är helt klart bra kundvård att göra på det sätt som flickan gjorde, men det spelar ingen roll. Den genuina omtanken var det som räknas. Jag talade med min fru om detta och hon upplever det också väldigt ofta, att hon blir vänligt bemött i olika sammanhang. Det hjälper inte direkt människor i krig och människor som befinner sig i alla möjliga andra situationer, men den omtanke och medmänsklighet jag upplever allt oftare i min vardag, har spridningseffekt och indirekt påverkar det situationer som geografisk ligger långt bort.
fredag 9 maj 2014
Det Gudomliga växer sig allt starkare i samhället
Häromdagen hörde jag på radion att regeringen och skolverket strider om vem som skall bedöma lärares lämplighet. Skall det vara skolverket eller högskolan? Jag tänkte - har någondera part kompetens att bedöma det?
Sedan kom jag till förskolan med min dotter och jag stannade en stund och satt med barn och pedagoger runt ett bord och tittade på när de tillverkade låtsasgodis och låtsasglass till sitt låtsascafé. Utrymmet mellan barn och pedagoger var fyllt av en atmosfär av kärlek, eller Gudomlighet eller vad man nu vill kalla det för.
Det känns tryggt för för framtiden. Jag tänker att när min dotter och hennes jämnåriga skall fatta viktiga beslut, då sätter de sig runt ett bort och hittar en lösning som är bäst för alla. Det är så enkelt, ack så enkelt.
Sedan kom jag till förskolan med min dotter och jag stannade en stund och satt med barn och pedagoger runt ett bord och tittade på när de tillverkade låtsasgodis och låtsasglass till sitt låtsascafé. Utrymmet mellan barn och pedagoger var fyllt av en atmosfär av kärlek, eller Gudomlighet eller vad man nu vill kalla det för.
Det känns tryggt för för framtiden. Jag tänker att när min dotter och hennes jämnåriga skall fatta viktiga beslut, då sätter de sig runt ett bort och hittar en lösning som är bäst för alla. Det är så enkelt, ack så enkelt.
onsdag 30 april 2014
Katt- och råttalek. Men jag vill också ha paus!
Går det att finna ord att beskriva upplevelsen av världen, så att de också förmedlar själva upplevelsen på ett direkt sätt? Jag vill tro det och eftersom ord skapar upplevelser, så kanske det finns formuleringar, som också fångar det mystiska (det magiska, det, underbara, det sköna, det förnimbara), utan att för den skull göra det till något mystiskt (konstigt) och samtidigt beskriva det på ett sådant sätt att beskrivningen inte separerar mig/dig från själva upplevelsen.
Jag kommer vidare i min vandring mot att försöka beskriva min verklighet i ord, genom att plocka bort Gud ur ekvationen. Gud (eller snarare beteckningen Gud) är en beteckning på något som separerar mig från upplevelsen och som jag skrev i mitt förra inlägg, så är jag och du och de flesta andra människor de enda Gudarna jag med säkerhet vet existerar (vi skapar från morgon till kväll).
Man kan lägga in olika tolkningar i det som man vanligtvis benämner som Gud, men det jag vanligtvis lägger in i Gudsbegreppet är benämningen på det Gudomliga och eftersom det är det sätt som jag tidigare och nu sett/ser på Gud, så kan det fortsätta att kallas för det Gudomliga (åtminstone i min värld). Som jag nämnt tidigare är det ingen teori jag talar om eller referens till vad någon annan talat om (även om jag tror - tror mig veta - att det är just detta många, många, andra människor både talat om och själva upplevt). Det är något jag själv upplever.
När människor talar om kristna värderingar som en bra värdegrund, så köper jag det rakt av som en bra värdegrund och personligen funkar det alldeles utmärkt att kalla det för kristna värderingar. Men det kommer sannolikt ta lång tid att få med sig alla människor på detta.
Ett förslag skulle kunna vara att kalla det för en Humanistiskt Gudomlig(t) värdegrund/förhållningssätt.
Min far var inte en bekännande kristen och han trodde inte på den Guden som han uppfattade att de kristnas Gud var, men han levde efter en kristen värdegrund och när han dog så löd hans dödsruna, som hans tidigare arbetsgivare skrivit i tidningen: "Allan var en hedersman".
Pappa var helt klart en hedersman och även om han kanske inte själv skulle använda det uttrycket så uppfattar jag att han tjänade det Gudomliga - han tjänade något utanför hans begränsade Jag (då hamnar man per automatik in något som mycket väl kan kallas för det Gudomliga). Enkel matematik - om jag vill vara frälst, fri från mig själv - fri från ondo, då måste jag tjäna det som ligger utanför mig själv och det gjorde min pappa.
Hade min pappa köpt beteckningen på vad han var, som; Humanistiskt Gudomlig? Jag vet inte, men för att man skall kunna vara på det sätt som min pappa var, så måste man ha både Humanistiska värderingar och samtidigt befinna sig i ett Gudomligt tillstånd.
Det Humanistiska och det Gudomliga är ömsesidigt beroende av varandra för att var verksamt. Det ena kan inte finnas utan det andra!
Man talar om att gravida kvinnor är i ett Gudomligt tillstånd när de är havande och det är säkert naturens sätt att ordna till det så att kvinnan befinner sig i för fostret mest gynnsamma varandetillstånd för att ett nytt friskt och välmående barn skall kunna födas.
På samma sätt kräver en Humanistisk värdegrund det Gudomliga tillståndet för att en ny friskare mänsklighet skall födas på jorden.
Jag tror en anledning till att människor går i krig kring trosfrågor att att de själva inte riktigt förstår innebörden och konsekvenserna av vad de själva tror på. Och det är inte så konstigt eftersom vi inte har skaffat oss gemensamma uttryck för vad det är vi menar när vi samtalar om trosfrågor.
Talar jag exempelvis om Gud så är det per definition ett begrepp som separerar mig från det jag vill beskriva (tycker já då), oavsett vilken företeelse det är jag vill beskriva. Talar jag i stället om det Gudomliga så talar jag om något jag per definition kan vara i kontakt med och uppleva (samtidigt som jag talar om det som Gudomligt) och om en av oss är i det Gudomliga tillräckligt starkt och länge, så kommer den andre av oss också snart att uppleva samma sak. Ingen av oss skulle tveka på upplevelsen. Vi skulle befinna oss i ett varandetillstånd där vi kan formulera de Humanistiska värderingarna vi som mänskligheten väljer att hålla oss till.
Observera att förhållningssättet; det Humanistikst Gudomligt sättet, är både ett förhållningssätt och ett varandetillstånd/medvetandetillstånd.
livet vaknar:
kroppen
själens spegel
skapar musten, livet
trycket finns där
längtar
måste ut
diverse:
vatten
blodiglar suger blodet
regnskogsgolvet fyllt av fukt och mylla
djupt i havet hajen snuddar vid min fot
håret fladdrar, hästen under mig, i sporrsträck
vulkanen ligger död
bergen, mörkret, kärlek
livgivande delar
av allt, som är
kära vän:
du finns så nära
trär smultron på strå
älskar
små fötter springer på gulnat gräs
värmer hjärtat
tar dig i min famn
27 maj 2004:
mitt sinne, ramen till en oskriven bok
ett utrymme för allehanda experiment
ett möjligheternas landskap
skaldar en dikt
gör en figur
smeker en vän
be mig inte rita något, som inte finns, än...
Jag kommer vidare i min vandring mot att försöka beskriva min verklighet i ord, genom att plocka bort Gud ur ekvationen. Gud (eller snarare beteckningen Gud) är en beteckning på något som separerar mig från upplevelsen och som jag skrev i mitt förra inlägg, så är jag och du och de flesta andra människor de enda Gudarna jag med säkerhet vet existerar (vi skapar från morgon till kväll).
Man kan lägga in olika tolkningar i det som man vanligtvis benämner som Gud, men det jag vanligtvis lägger in i Gudsbegreppet är benämningen på det Gudomliga och eftersom det är det sätt som jag tidigare och nu sett/ser på Gud, så kan det fortsätta att kallas för det Gudomliga (åtminstone i min värld). Som jag nämnt tidigare är det ingen teori jag talar om eller referens till vad någon annan talat om (även om jag tror - tror mig veta - att det är just detta många, många, andra människor både talat om och själva upplevt). Det är något jag själv upplever.
När människor talar om kristna värderingar som en bra värdegrund, så köper jag det rakt av som en bra värdegrund och personligen funkar det alldeles utmärkt att kalla det för kristna värderingar. Men det kommer sannolikt ta lång tid att få med sig alla människor på detta.
Ett förslag skulle kunna vara att kalla det för en Humanistiskt Gudomlig(t) värdegrund/förhållningssätt.
Min far var inte en bekännande kristen och han trodde inte på den Guden som han uppfattade att de kristnas Gud var, men han levde efter en kristen värdegrund och när han dog så löd hans dödsruna, som hans tidigare arbetsgivare skrivit i tidningen: "Allan var en hedersman".
Pappa var helt klart en hedersman och även om han kanske inte själv skulle använda det uttrycket så uppfattar jag att han tjänade det Gudomliga - han tjänade något utanför hans begränsade Jag (då hamnar man per automatik in något som mycket väl kan kallas för det Gudomliga). Enkel matematik - om jag vill vara frälst, fri från mig själv - fri från ondo, då måste jag tjäna det som ligger utanför mig själv och det gjorde min pappa.
Hade min pappa köpt beteckningen på vad han var, som; Humanistiskt Gudomlig? Jag vet inte, men för att man skall kunna vara på det sätt som min pappa var, så måste man ha både Humanistiska värderingar och samtidigt befinna sig i ett Gudomligt tillstånd.
Det Humanistiska och det Gudomliga är ömsesidigt beroende av varandra för att var verksamt. Det ena kan inte finnas utan det andra!
Man talar om att gravida kvinnor är i ett Gudomligt tillstånd när de är havande och det är säkert naturens sätt att ordna till det så att kvinnan befinner sig i för fostret mest gynnsamma varandetillstånd för att ett nytt friskt och välmående barn skall kunna födas.
På samma sätt kräver en Humanistisk värdegrund det Gudomliga tillståndet för att en ny friskare mänsklighet skall födas på jorden.
Jag tror en anledning till att människor går i krig kring trosfrågor att att de själva inte riktigt förstår innebörden och konsekvenserna av vad de själva tror på. Och det är inte så konstigt eftersom vi inte har skaffat oss gemensamma uttryck för vad det är vi menar när vi samtalar om trosfrågor.
Talar jag exempelvis om Gud så är det per definition ett begrepp som separerar mig från det jag vill beskriva (tycker já då), oavsett vilken företeelse det är jag vill beskriva. Talar jag i stället om det Gudomliga så talar jag om något jag per definition kan vara i kontakt med och uppleva (samtidigt som jag talar om det som Gudomligt) och om en av oss är i det Gudomliga tillräckligt starkt och länge, så kommer den andre av oss också snart att uppleva samma sak. Ingen av oss skulle tveka på upplevelsen. Vi skulle befinna oss i ett varandetillstånd där vi kan formulera de Humanistiska värderingarna vi som mänskligheten väljer att hålla oss till.
Observera att förhållningssättet; det Humanistikst Gudomligt sättet, är både ett förhållningssätt och ett varandetillstånd/medvetandetillstånd.
Att tjäna det Gudomliga, är som att åka på semester och emellanåt eller gärna ofta kliva ur och lämna bilen och känna vinden smeka din kind, att känna smak och lukt av smultron, att vandra barfota i daggvått gräs, i stället för att inte tjäna det Gudomliga genom att sitta instängd i bilen med bilrutorna stängda hela semestern.
Att bara tjäna det Gudomliga skulle vara som att vara på semester hela tiden (att bara vara i ett kännande tillstånd) - kanske är det vad människor som drömmer om paradiset talar om?
Det Humanistiskt Gudomliga varandetillståndet jag talar om skulle kunna beskrivas som att gärna åka bil, men att åka i en miljöbil, varför inte en som kan framföras på ett förarlöst sätt. När så är möjlig tar jag av taket och åker cabriolet eller åtminstone kör jag med nervevade rutor. Eller varför inte ta tåget. Och jag tar ofta pauser för känna världen med alla dess under. Jag lever på ett avsiktligt, medvetet, medkännande sätt.
vad jag tror på:
jag tror på Gudomlig humanism
det ger mig vad jag behöver
det skapar förutsättning för att jag kan bidra till;
att andra också får vad de behöver
och jag tar ofta paus för att känna livet
vad jag tror på:
jag tror på Gudomlig humanism
det ger mig vad jag behöver
det skapar förutsättning för att jag kan bidra till;
att andra också får vad de behöver
och jag tar ofta paus för att känna livet
Göteborg, 30 april 2014
Lars André
P.S. Jag sänder med några dikter jag skrev 2003 och 2004
livet vaknar:
kroppen
själens spegel
skapar musten, livet
trycket finns där
längtar
måste ut
diverse:
vatten
blodiglar suger blodet
regnskogsgolvet fyllt av fukt och mylla
djupt i havet hajen snuddar vid min fot
håret fladdrar, hästen under mig, i sporrsträck
vulkanen ligger död
bergen, mörkret, kärlek
livgivande delar
av allt, som är
kära vän:
du finns så nära
trär smultron på strå
älskar
små fötter springer på gulnat gräs
värmer hjärtat
tar dig i min famn
27 maj 2004:
mitt sinne, ramen till en oskriven bok
ett utrymme för allehanda experiment
ett möjligheternas landskap
skaldar en dikt
gör en figur
smeker en vän
be mig inte rita något, som inte finns, än...
lördag 26 april 2014
Kommentar samt en märklig slutsats ...
-
När jag skriver så skriver jag hastigt och i bland lite överdrivet i mitt sätt att uttrycka mig och det gör att jag inte alltid hittar det ord som mitt utforskande söker efter.
Självklart är alla människor människor! Och när jag nu fått lite distans till min text så inser jag att mänsklig är ett bättre ord för det jag försökt att uttrycka.
Jag skriver ett nytt inlägg för att ytterligare förtydliga vad det är jag vill förmedla.
Lars den onde och den gode, 26 april 2014
Nytt inlägg:Jag har alltid trott att Gud var Gud och människa var människa, men jag tror det är tvärtom. Jo visst vi är fortfarande människor i mitt Universum, men vi har glömt bort att vara övervägande mänskliga och det är det som är problemet med oss människor. Detta är en för mig personligen en revolutionerande slutstats. Det är jag som Gud som är problemet!Se på världen. Hade vi levt i en övervägande mänsklig värld hade den inte sett ut som den gör. Det betyder inte att jag misströstar - jag ser också mycket mänsklighet i världen.Problemet för människan uppstod i syndafallet, hon slutar vara det hon var innan och hon blir en Gud. Efter syndafallet upphöjer hon sig till Gud och skapar "det där är icke jag", och "det där är icke jag", och "det där är inte heller jag". Hon skapar från morgon till kväll. Det är hon som är Gud och skall jag vara ärlig är det den enda skapande Guden i världen jag med säkerhet vet existerar.Min poäng med senaste inlägget är att jag tolkar Bibeln så att Jesus återuppstod som mänsklig från att ha varit en Gud, som du och jag (de flesta buddhister, hinduer och muslimer är säkert också Gud - detta är inom parentes något vi också kunde ena oss omkring). Och när någon åter blir mänsklig, en hel människa då blir hon också Gudomlig. Det blir kanske fel att kalla det ursprungliga mänskliga varandet för att vara kristen (men för mig personligen är den innebörden i att vara kristen) - det ordet är ju redan upptaget - jag ville med mitt tidigare inlägg spetsa till det hela och använda ett ord som i min förståelse handlar just om att vara mänsklig och är det något som jag fastnat för hos Jesus så är det just att han var mänsklig. Det är när man hänger i (det mentala) korset som man är en skapande Gud.Innan mänskligheten blev människor (läs Gudar) så var kanske olika naturfenomen Gudar och när hon efter syndafallet själv blev en Gud så har hon projicerat bilden av sig själv på något som kanske bäst beskrivs som en spegel. Det är ok att kalla det för Gud eller Nuvarandet eller vad som helst, men jag tror det helt klart är ett varandetillstånd som kanske mår bäst av att inte få någon beskrivning. Det är vad det är. Till och med Bibeln beskriver det som "Jag är det jag är".
Jag tror det vore bra för vår fortsatta gemensamma resa att så många som möjligt av oss inser att det är vi själva, som Gudar, som är problemet.
Jag har i tidigare inlägg skrivit att Shakespeare myntade frasen att vara eller inte vara det är frågan. Jag vet inte riktigt vad han menade med detta, men det passar in på det jag talar om att frågan är huruvida jag skall vara mänsklig (vara) eller vara Gud (inte vara/skapa).Min lösning på problemet som det är för oss i dag (och att svara på Shakespeares fråga) är låna Shakespeares fras och att välja att; - både vara och att inte vara. Jag tror vi passerat "point of no return" och vi kan inte återgå till ett varandetillstånd, utan viljan att skapa.
Vi måste fortsätta axla rollen som ”Gud” i Universum, men vi måste göra det från en mänsklig (Gudomlig) synvinkel, på ett påtagligt medvetet sätt. Ett fint ord att beskriva detta varsamma sätt att vara skapare är att benämna det som Varsevarande.Känn medkänsla för det du skapar. Ta fullt ansvar för allt du skapar e t c, e t c. Sluta låtsas att inte också du är grym ibland. Det är fullständig omöjligt att vara en skapande Gud och samtidigt inte vara ond, i synnerhet om du inte inser att det är du som är Gud och tar ansvar för det.
Om tillräcklig många människor blir tillräckligt mänskliga (kännande) så spelar det ingen roll att olika människor väljer att tillhöra olika religioner. Mänskligheten (Människovarandet så som det var innan syndafallet) är mer andligt utvecklad än alla religioner och här får alla plats.
Jag tror att paradiset som människor drömmer om, just är att leva i mänskligheten och helt klart är det möjlig att skapa det här och nu under förutsättning att du och jag inser att det är du och jag som är Gud och inte det varande vi vanligtvis kallar Gud - den Guden skapar inte - hen bara är - det är anledningen till att nåden finns där, det är anledningen till att det känns som en omfamnande far/mor som förlåter en för vad och vem man än är.
Syndafallet (om du undrar vad jag menar med det) - det är den punkt i en människas/mänsklighetens medvetenhet när hon/hen inser att hon/hen avsiktligt eller omedvetet kan välja bort att uppleva en känsla eller något annat hon/hen skapat. Exempelvis du känner dig arg, ledsen eller rädd och du använder din mentala styrka att låta bli att känna dessa känslor. Då och där uppstår skulden. Du lånar av din egen integritet du lånar av din egen mänsklighet och blir något annat än ursprungligt mänsklig. Då och där inträffar syndafallet.
Helvetet om någon undrar är att leva som om otrevligheter inte finns.
onsdag 23 april 2014
Att vara kristen är att vara människal
Så märkligt, eller hur? - Att vara kristen är att vara människa!
Då måste jag göra en bekännelse - jag är kristen - sedan födsel och ohejdad vana! Det måste vara detta Bibeln handlar om. Det blir då logiskt att vägen till Gud går genom Jesus - han var människa (!) - han var kött och blod - han pruttade med största sannolikhet och han var säkert kåt och grym, o glad, o dum, o snål, o älskvärd, o förlåtande o allt annat man kan vara som människa.
I syndafallet blir Adam (hebreiska för arten människa) medveten att en av oss har snopp och en av oss är snopplös, men snippig. Adam som levt i fred med hen själv och pruttat o knullat, älskat och visat omsorg för hen själv blir blyg och definierar ut halva sig. O säger det där är icke jag, - det där är något annat. Människan, Adam blir ickemänniska, hen blir han o hon, Adam blir Antikrist - Adam slutar vara kristen.
Emellanåt i världshistorien hittar den snoppige och den snippige hem till hen själv och då uppstår Människan, Adam - den kristne - igen. Det hände sannolikt i Palestina för 2000 år sedan (är inte det hela poängen med Jesus just att han var människa?) - och det har hänt gång på gång i andra tider och på andra platser runt om på vår planet.
Jag måste bekänna - Jag är kristen - i bland. I bland är jag ärlig med att släppa fram rädslan, min småttighet, min okunskap, ledsenheten, ilskan, frustrationen, ondskan e t c. Jag accepterar att jag är människa! - Då är jag kristen! Då är jag också ett med hen självt (ett med Gud/Nuvarandet). Det är belöningen för att acceptera allt jag är, det förlöser - det är frälsning här och nu.
Händer inte detta också dig emellanåt? Då är också du kristen, åtminstone just då.
Med denna tolkning av Bibeln uppnår man flera fördelar. Man når frigörelse o frälsning här och nu (detta är ingen teori det är upplevd verklighet jag upplevt hos mig själv och hos 1000-tals andra människor jag mött gång, på gång, på gång), det att vara människa är också något alla människor på jorden skulle kunna enas om. Vi föds ju till människor - tyvärr glömmer de flesta av bort att vara människa.
Gå ut i världen o visa dig, visa att du är Människa, visa att du är ledsen och visa att du är ond någon gång. Det är riktigt befriande och du behöver inte slå ihjäl någon bara för att du visar att du är ond.
Problemet med att du inte öppet visar vem du är, är att någon annan kommer göra det i ditt ställe. Allt du förnekar i dig själv kommer någon annat spela ut i ditt ställe. Din ovilja att visa dig som du är kommer leda till att någon annan gör det du inte vill stå för. Du och jag skapar ondskan i världen genom att inte våga vara hela människor.
Jag har en dotter som är fem år. Jag försöker uppfostra henne till att det är okej att vara ond, det är okej att slå andra och att allting faktiskt är okej (-Jag kommer älska dig för vad du än gör, tänker jag som far). Samtidig lär jag min dotter att andra människor kanske inte tycker att det är okej att hon slår dem e t c. Helt klart får det otrevliga konsekvenser för mig själv om jag slår någon annan och det är inte heller speciellt snällt att slå andra, så det är något jag undviker att göra och jag är helt säker på att min dotter inte heller kommer slå någon medmänniska.
Jag blev arg på min dotter och tog chansen att medvetet visa min egen ondska, samtidigt som jag medvetet visade min ilska. Jag bröt sönder hennes flöjt och kände på det förbjudna och visade det samtidigt, både i att bryta sönder något som var min dotters, men också att bryta sönder ett musikinstrument.
Händelsen ledde till något bra både för mig och min dotter. Jag visade henne att också jag som förälder kan vara ond (och inte minst visade jag det för mig själv), vilket lämnar dörren öppen för henne också att vara det. Hon kommer säkert inte behöva visa ondska så många gånger i sitt liv, men hon slipper bära bördan av att försöka undvika att visa det.
Min fru berättade att min dotter berättade om hela historien för henne och då berättade min dotter att hon som svar på att jag bröt sönder hennes flöjt hade klippt sönder en bok för mig - och hon gjorde det medvetet! Inte nog med att min dotter medvetet gav igen med samma mynt, så kom hon dessutom rakryggad till mig med sin flöjt och sa: - den här får du laga pappa! Jag vill tro att händelsen stärkte min dotter i att vara människa* (* tillägg 29 april 2014 - Läs medkännande, tolerant, mänsklig) - det är åtminstone det som är min intention när jag möter min dotter.
Människa gå ut i världen och våga visa att också* du kan vara ond. Det finns mycket kärlek att hämta på andra sidan.
*Kommentar en dag senare: Observera med betoning på också. Jag förutsätter att du redan som de flesta av oss gör, försöker så gott du kan att vara god. Om nu någon skulle tro att jag är fullständig galen. Jag vill också tillägga att bara för att man tillåter sig att man kan vara ond, så är det det inte min avsikt att uppmuntra någon till att gå ut och göra illdåd, på uppdrag av mig. Om nu någon skulle tro det.
Onda det är vi allihopa,
allihopa,
allihopa
Du mé
o jag mé
Du mé
o jag mé
Då måste jag göra en bekännelse - jag är kristen - sedan födsel och ohejdad vana! Det måste vara detta Bibeln handlar om. Det blir då logiskt att vägen till Gud går genom Jesus - han var människa (!) - han var kött och blod - han pruttade med största sannolikhet och han var säkert kåt och grym, o glad, o dum, o snål, o älskvärd, o förlåtande o allt annat man kan vara som människa.
I syndafallet blir Adam (hebreiska för arten människa) medveten att en av oss har snopp och en av oss är snopplös, men snippig. Adam som levt i fred med hen själv och pruttat o knullat, älskat och visat omsorg för hen själv blir blyg och definierar ut halva sig. O säger det där är icke jag, - det där är något annat. Människan, Adam blir ickemänniska, hen blir han o hon, Adam blir Antikrist - Adam slutar vara kristen.
Emellanåt i världshistorien hittar den snoppige och den snippige hem till hen själv och då uppstår Människan, Adam - den kristne - igen. Det hände sannolikt i Palestina för 2000 år sedan (är inte det hela poängen med Jesus just att han var människa?) - och det har hänt gång på gång i andra tider och på andra platser runt om på vår planet.
Jag måste bekänna - Jag är kristen - i bland. I bland är jag ärlig med att släppa fram rädslan, min småttighet, min okunskap, ledsenheten, ilskan, frustrationen, ondskan e t c. Jag accepterar att jag är människa! - Då är jag kristen! Då är jag också ett med hen självt (ett med Gud/Nuvarandet). Det är belöningen för att acceptera allt jag är, det förlöser - det är frälsning här och nu.
Händer inte detta också dig emellanåt? Då är också du kristen, åtminstone just då.
Med denna tolkning av Bibeln uppnår man flera fördelar. Man når frigörelse o frälsning här och nu (detta är ingen teori det är upplevd verklighet jag upplevt hos mig själv och hos 1000-tals andra människor jag mött gång, på gång, på gång), det att vara människa är också något alla människor på jorden skulle kunna enas om. Vi föds ju till människor - tyvärr glömmer de flesta av bort att vara människa.
Gå ut i världen o visa dig, visa att du är Människa, visa att du är ledsen och visa att du är ond någon gång. Det är riktigt befriande och du behöver inte slå ihjäl någon bara för att du visar att du är ond.
Problemet med att du inte öppet visar vem du är, är att någon annan kommer göra det i ditt ställe. Allt du förnekar i dig själv kommer någon annat spela ut i ditt ställe. Din ovilja att visa dig som du är kommer leda till att någon annan gör det du inte vill stå för. Du och jag skapar ondskan i världen genom att inte våga vara hela människor.
Jag har en dotter som är fem år. Jag försöker uppfostra henne till att det är okej att vara ond, det är okej att slå andra och att allting faktiskt är okej (-Jag kommer älska dig för vad du än gör, tänker jag som far). Samtidig lär jag min dotter att andra människor kanske inte tycker att det är okej att hon slår dem e t c. Helt klart får det otrevliga konsekvenser för mig själv om jag slår någon annan och det är inte heller speciellt snällt att slå andra, så det är något jag undviker att göra och jag är helt säker på att min dotter inte heller kommer slå någon medmänniska.
Jag blev arg på min dotter och tog chansen att medvetet visa min egen ondska, samtidigt som jag medvetet visade min ilska. Jag bröt sönder hennes flöjt och kände på det förbjudna och visade det samtidigt, både i att bryta sönder något som var min dotters, men också att bryta sönder ett musikinstrument.
Händelsen ledde till något bra både för mig och min dotter. Jag visade henne att också jag som förälder kan vara ond (och inte minst visade jag det för mig själv), vilket lämnar dörren öppen för henne också att vara det. Hon kommer säkert inte behöva visa ondska så många gånger i sitt liv, men hon slipper bära bördan av att försöka undvika att visa det.
Min fru berättade att min dotter berättade om hela historien för henne och då berättade min dotter att hon som svar på att jag bröt sönder hennes flöjt hade klippt sönder en bok för mig - och hon gjorde det medvetet! Inte nog med att min dotter medvetet gav igen med samma mynt, så kom hon dessutom rakryggad till mig med sin flöjt och sa: - den här får du laga pappa! Jag vill tro att händelsen stärkte min dotter i att vara människa* (* tillägg 29 april 2014 - Läs medkännande, tolerant, mänsklig) - det är åtminstone det som är min intention när jag möter min dotter.
Människa gå ut i världen och våga visa att också* du kan vara ond. Det finns mycket kärlek att hämta på andra sidan.
*Kommentar en dag senare: Observera med betoning på också. Jag förutsätter att du redan som de flesta av oss gör, försöker så gott du kan att vara god. Om nu någon skulle tro att jag är fullständig galen. Jag vill också tillägga att bara för att man tillåter sig att man kan vara ond, så är det det inte min avsikt att uppmuntra någon till att gå ut och göra illdåd, på uppdrag av mig. Om nu någon skulle tro det.
Onda det är vi allihopa,
allihopa,
allihopa
Du mé
o jag mé
Du mé
o jag mé
P.S. Jag har aldrig hört talas om Dietrich Bonhoeffer förrän i går, men när jag läste en del av vad han skrivit så föll allt på plats. Som jag uppfattar honom hade han bland annat idéen om att vara kristen är att vara människa. Och oavsett vad han trodde eller inte så bidrog min tolkning av honom till att mitt universum blev fullt begripligt.
tisdag 1 april 2014
Ut- och Inandning
Nuvarandet relaterar till Frånvarandet ungefär som utandning relaterar till inandning.
Frånvarandet är en konsekvens av det sätt på vilket Universum fungerar. Vilket i sin tur sannolikt är anledningen till varför man inom andliga traditioner talar om att man efter ett andligt uppvaknande måste lägga lite uppmärksamhet på att hålla sig 'vaken'. Gissningsvis är det också åtminstone delvis anledningen till varför man inom organiserade religiösa traditioner samlas till Gudstjänst och liknande - det är ett sätt att återfå kontakt med Gud (Nuvarandet).
Allt i universum spinner och vrider sig och det är sannolikt detta som orsakar fenomenet att man helt plötsligt tappat den sköna kontakten man hade med Gud. Man blir vred/vriden/vredgad i sin egen essens, sannolikt som en konsekvens av att allt i Universum man står i kontakt med också har vridit sig runt sig självt.
Om man inte är vaken och upptäcker detta hos sig själv och känner medkänsla för den egna vredheten, så börjar man skapa motkänslor och man börjar projicera den egna ilskan på omvärlden. Det är inte Kalle som gör dig arg - du har missat känna medkänsla för att Universum i sin helhet har vridit sig. När du väl missat det Gud själv skapat, då kan du skapa alla möjliga dramer och alla möjliga historier för att rättfärdiga att du själv, för det mesta ovetandes, har missat att älska Gud när hen vrider sig.
Det är också här kopplingen finns mellan Gud och skapelsen. Jag vet inte varför Nuvarandet vrider sig. Jag vet inte varför allt i universum spinner och vrider sig, men jag kan känna vridningen i mig själv flera gånger varje dag. Speciellt när jag vaknar på morgonen. Jag kan vakna och vara omotiverat arg på min fru utan att vi har talat med varandra. När jag kommer på att Universum har vridit sig sedan jag senast var vaken kan jag ge lite kärlek och uppmärksamhet åt hens (Guds) vrede - då släpper ilskan mot min fru och kärleken stiger åter i mitt inre.
Motkänslor leder till evolution (andlig och materiell och biologisk inveckling). Det är Gud som självt vrider sig och hens egna skapelser som genom motkänslor driver evolutionen framåt.
Ja visst det naturliga urvalet sållar naturligtvis ut de skapelser som har överlevnadsvärde. Här håller jag som fil dr i mikrobiologi med mina Naturvetarkollegor. Men det är fenomenet att Nuvarandet vrider sig, som orsakar att evolutionen fortskrider och orsakar att nya arter plötsligt stiger fram som, ut ur tomma intet!
Jag kan inte bevisa min tes - men jag upplever det lika tydlig som jag känner vinden smeka min kind. Så vad jag talar om är en upplevd sanning - sedan är det inte långsökt att dra slutsatsen att det jag upplever rent fysiskt i min kropp är ett uttryck för det som sker överallt annars i Universum.
Du är inte (åtminstone helt uppenbart) ansvarig för att du är vriden - du är dock i högsta grad ansvarig för var du gör med med det!
Frånvarandet är en konsekvens av det sätt på vilket Universum fungerar. Vilket i sin tur sannolikt är anledningen till varför man inom andliga traditioner talar om att man efter ett andligt uppvaknande måste lägga lite uppmärksamhet på att hålla sig 'vaken'. Gissningsvis är det också åtminstone delvis anledningen till varför man inom organiserade religiösa traditioner samlas till Gudstjänst och liknande - det är ett sätt att återfå kontakt med Gud (Nuvarandet).
Allt i universum spinner och vrider sig och det är sannolikt detta som orsakar fenomenet att man helt plötsligt tappat den sköna kontakten man hade med Gud. Man blir vred/vriden/vredgad i sin egen essens, sannolikt som en konsekvens av att allt i Universum man står i kontakt med också har vridit sig runt sig självt.
Om man inte är vaken och upptäcker detta hos sig själv och känner medkänsla för den egna vredheten, så börjar man skapa motkänslor och man börjar projicera den egna ilskan på omvärlden. Det är inte Kalle som gör dig arg - du har missat känna medkänsla för att Universum i sin helhet har vridit sig. När du väl missat det Gud själv skapat, då kan du skapa alla möjliga dramer och alla möjliga historier för att rättfärdiga att du själv, för det mesta ovetandes, har missat att älska Gud när hen vrider sig.
Det är också här kopplingen finns mellan Gud och skapelsen. Jag vet inte varför Nuvarandet vrider sig. Jag vet inte varför allt i universum spinner och vrider sig, men jag kan känna vridningen i mig själv flera gånger varje dag. Speciellt när jag vaknar på morgonen. Jag kan vakna och vara omotiverat arg på min fru utan att vi har talat med varandra. När jag kommer på att Universum har vridit sig sedan jag senast var vaken kan jag ge lite kärlek och uppmärksamhet åt hens (Guds) vrede - då släpper ilskan mot min fru och kärleken stiger åter i mitt inre.
Motkänslor leder till evolution (andlig och materiell och biologisk inveckling). Det är Gud som självt vrider sig och hens egna skapelser som genom motkänslor driver evolutionen framåt.
Ja visst det naturliga urvalet sållar naturligtvis ut de skapelser som har överlevnadsvärde. Här håller jag som fil dr i mikrobiologi med mina Naturvetarkollegor. Men det är fenomenet att Nuvarandet vrider sig, som orsakar att evolutionen fortskrider och orsakar att nya arter plötsligt stiger fram som, ut ur tomma intet!
Jag kan inte bevisa min tes - men jag upplever det lika tydlig som jag känner vinden smeka min kind. Så vad jag talar om är en upplevd sanning - sedan är det inte långsökt att dra slutsatsen att det jag upplever rent fysiskt i min kropp är ett uttryck för det som sker överallt annars i Universum.
Du är inte (åtminstone helt uppenbart) ansvarig för att du är vriden - du är dock i högsta grad ansvarig för var du gör med med det!
Det nya?
Jag skrev tidigare att där sannolikt aldrig fanns en tid då inte Nuvarandet fanns och så är det sannolikt. 'Det nya' är att vi kan leva i en både-och-värld. Vi kan vara förankrade i Nuvarandet och sedan låta vårt ljus (uppmärksamhet, energi) sippra ut i världen genom de 'sanningar' vi vill se förverkligade. Att vara förankrad i Nuvarandet tar bort risken att man skapar något som inte är gott också för andra.
Det hjälper inte att vara snäll för att man skall hamna i himlen. I Nuvarandet hamnar man när man accepterar att man är, det/den man är.
Det är okej att vara snäll, men var snäll och var det när du är i Nuvarandet.
andligt utvecklad:
betongvägg - andligt utvecklad
den är vad den är
du och jag....
....vill vara något annat, än det som är
Det hjälper inte att vara snäll för att man skall hamna i himlen. I Nuvarandet hamnar man när man accepterar att man är, det/den man är.
Det är okej att vara snäll, men var snäll och var det när du är i Nuvarandet.
andligt utvecklad:
betongvägg - andligt utvecklad
den är vad den är
du och jag....
....vill vara något annat, än det som är
onsdag 19 mars 2014
Tidens ände?
Ja varför inte? Det känns som att tiden tagit slut. Nuvarandet känner sig lycklig.
Jag var på en restaurang med en vän, jag tror det var 2002. Jag ville göra henne uppmärksam på att vi relativt sett lever i en fredlig värld. Från djupet av mig uttrycktes; "det är fred i mitt universum". Det som inträffade var att rummet lystes upp och både jag och min vän upplevde att tiden stannade. Min avsiktliga intention var att ge min vän en intellektuell reflektion kring krig och fred, men på något sätt fick mitt uttalande mig att komma i kontakt med Nuvarandet och kommunicera sanningen därifrån.
Jag har tidigare skrivit att Nuvarandet sannolikt är den plats där kvantfysikens lagar råder. Mitt uttalande "det är fred i mitt universum" fick mig den gången att för en liten stund lämna Frånvarandet och på djupet uppleva magins värld. Magins värld är både gudomlig och kvantfysisk. Hur man upplever det beror på vilka vilka glasögon man har på när man beskriver den.
Jag skrev en gång att vetenskap leder till andlig utveckling, annars är det inte vetenskap. Vad jag syftade på vara att när man väl är andligt invecklad och fast i Frånvarandet, så leder bra vetenskap till att man medvetet definierar skapelsen, vilket i sig leder till andlig utveckling.
Vetenskap är Frånvarandets sätt att hantera existensen. När vi människor förmår förena Frånvarandets kunskaper med Nuvarandets magiska/gudomliga väsen, då har vi fred på jorden.
Jag var på en restaurang med en vän, jag tror det var 2002. Jag ville göra henne uppmärksam på att vi relativt sett lever i en fredlig värld. Från djupet av mig uttrycktes; "det är fred i mitt universum". Det som inträffade var att rummet lystes upp och både jag och min vän upplevde att tiden stannade. Min avsiktliga intention var att ge min vän en intellektuell reflektion kring krig och fred, men på något sätt fick mitt uttalande mig att komma i kontakt med Nuvarandet och kommunicera sanningen därifrån.
Jag har tidigare skrivit att Nuvarandet sannolikt är den plats där kvantfysikens lagar råder. Mitt uttalande "det är fred i mitt universum" fick mig den gången att för en liten stund lämna Frånvarandet och på djupet uppleva magins värld. Magins värld är både gudomlig och kvantfysisk. Hur man upplever det beror på vilka vilka glasögon man har på när man beskriver den.
Jag skrev en gång att vetenskap leder till andlig utveckling, annars är det inte vetenskap. Vad jag syftade på vara att när man väl är andligt invecklad och fast i Frånvarandet, så leder bra vetenskap till att man medvetet definierar skapelsen, vilket i sig leder till andlig utveckling.
Vetenskap är Frånvarandets sätt att hantera existensen. När vi människor förmår förena Frånvarandets kunskaper med Nuvarandets magiska/gudomliga väsen, då har vi fred på jorden.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Vad är en hindu, muslim buddist etc..?
Bertil