Jag brukar tänka att en enskild cell är det minsta (minst invecklat ur Andlig synvinkel) medvetande vi känner till. Jag antar att det finns mindre medvetanden, men en cell kan vara en bra referenspunkt. Det finns ett innanför och ett utanför, avgränsat av ett cellmembran - det är det som gör cellen till ett medvetande. Det är svårt att föreställa sig vad som händer i övergången från att vara cell till att inte vara cell (till att exempelvis vara vätskan utanför cellen). I själva övergången från att vara till att inte vara upphör gissningsvis logiken, som vi känner den, att existera. Tideli, tideli pom.......
Även om jag inte kan föreställa mig vad som händer i övergången, så kan jag se att frihetsgraden ökar när jag lämnar cellen och flyttar mig ut i vattnet (utanför cellen). Mitt medvetande är sannolikt mycket mer andligt invecklat än den enskilda cellens men överfört på mitt medvetande är det gissningvis delvis något liknande som jag upplever som något skönt när jag känner min omgivning, känner fukt o mylla på min skogspromenad. Jag flyttar uppmärksamheten ut i något med större frihetsgrad.
Att medvetet flytta uppmärksamheten från ett låst medvetande (färre frihetsgrader - mindre Ande) till ett medvetande med mer frihetsgrader är per definition befriande. I någon mening står jag dock kvar där jag var samtidigt som jag flyttar ut en del av min uppmärksamhet - ett ben i vardera lägret, så att säga. Jag skulle tro att det är detta jag upplever som Magi, något skönt, också rent faktiskt innebär att jag befinner mig i ingenmanslandet mellan två varandetillstånd. Det känns som Magi och min erfarenhet är att jag där också erfar saker som inte skulle kunna förklaras rent rationellt, logiskt.
På skogspromenaden sker förflyttningen av min uppmärksamhet mer eller mindre spontant, men jag kan träna upp förmågan sprida min uppmärksamhet så att Magin finns där på fler och fler områden. Jag gillar också Magin som finns nerlagd i orden och kan inte låta bli att tänka på sammanträffande mellan Magi och min upplevelse av att jag tar med magkänslan (Mage i) när jag upplever tillvaron magiskt. Det är väl en fin bild för Ande, Kropp och Sinne i samverkan. Mage i och Sinne på, samtidigt(!) - det gör att du per automatik också befinner dig i ingenmanslandet där emellan. Att vara och att inte vara samtidigt.
Det räcker sannolikt med att stå med ena benet i ett medvetandetillstånd med lägre frihetsgrad och samtidigt i ett med större frihetsgrad för att man skall uppleva Ande - så när man talar om andlig utveckling så talar man om att man gör en resa i medvetandet där man passerar flera gränser till varandetillstånd med allt högre frihetsgrad. Om det var länge sedan man var där (i ett mer befriat tillstånd) är det inte konstigt att man tänker på det som att man blir som barn på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar