God Jul

Juletid - julfrid.  Man säger att Kristus kommer till jul och ja så är det. Jag känner igen medvetandetillståndet från alla jular bakåt i tiden. Känslan av bomull som ligger runt hjärtat. Tillståndet jag benämner Ursprungsvarande i min blogg. Tiden kom till ett slut den 21 december enligt Mayakalendern - en skapelsecykel har kommit till sin slutstation. Ursprungsvarandet är medvetandetillståndet före innan jag skapar något, ungefär som ett tomt blad innan jag ritat eller skrivit något på det. Det är det som ger den sköna känslan av mjuk bomull lindad runt hjärtat. I juletid misstänker jag att vi får hjälp av universums egen rytm att känna julfriden - Ursprungsvarndet. Under andra delar av året kan jag själv söka denna plats genom att avsiktlig gå dit. Mayaindianernas kalender registrerar skapelsecykler snarare än klocktid och det är inte helt osannolikt att i universums utveckling det finns en möjlighet att universum självt når fram till en sorts permanent juletid. Det är möjligtvis innebörden av Mayaindianernas förutsägelse. Jorden går inte under, men kanske allt eller en del av det motstånd som gör att vi inte tidigare haft julfrid året runt försvinner? Hur som helst idag är friden här och jag kan själv gå dit när som helst under restan av året som ett avsiktligt val även om det skulle vara så att universum fortsätter att snurra på i nya skapelsecykler.

Budskapet har nått fram

Det nya livet är här och budskapet om kärlek har nått fram. I går när jag passerade stadshuset i Göteborg kunde jag se att någon projicerat en text på stadshusets fasad. En bild säger som bekant mer en tusen ord, så kolla bilden!

Förundran

Den nya tiden är verkligen här. Ett påtagligt skifte har inträffat. Allt känns mycket lättare, varmare och roligare sedan omkring början på december. Jag kontaktar människor för att inspirera dem till att följa med på en kurs i Florida i februari och alla vekar var med på ett mer självklart sätt än hur det varit tidigare. Det går överhuvudtaget lättare att skapa olika saker nu. Till och med nyhetsuppläsarna på TV verkar vara gladare och öppnare än tidigare.

Så här skrev jag till en vän idag

Det känns verkligen som att den gamla eran går mot sitt slut eller möjligen redan passerat gränsen till den nya. Snön faller sakta utanför fönstret. Hela världen kommer in i min dator om jag vill. Samtidig som jag skriver sitter jag o tittar på vad som just nu händer runt en hummertina i Gullmarsfjorden. Om du är nyfiken kan du kolla på länken nedan. Det känns fridfullt. Annars är det inget speciellt med det, mer än att det just illustrerar hur hela världen kommer in via min dator.

Vänlig hälsning Lars


http://uw-observatory.loven.gu.se/uw4.shtml

Bra attityder för en ny tid

Vissa attityder är klockrena.

Det går bra!
Jag hittar!
Det fungerar!

Det är några av mina favoriter......

syndare är vi allihopa...

Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Já mé, och Du mé
Já mé, och Du mé

Förstå mekanismen och lär dig älska den! Lär dig vara och känna dig levande som ett medvetet/avsiktligt val. Lär dig vara och känna dig levande utan hjälpmedel (socker, alkohol, underhållning, konsumtion e t c.) - lär dig vara levande genom att du lär dig att avsiktligt skifta din uppmärksamhet.

Att synda är i strikt mening att göra motstånd mot det som är. Att göra motstånd mot det som är, är en del av att vara människa. Med andra ord måste människan lära sig att leva med och uppskattat och att förstå innebörden av synden. Alla (eller sannolikt de flesta) positiva mänskliga drag är i strikt mening också syndfulla, de är skapelser, gränsdragningar pålagda Ursprungsvarandet (Gud). Med andra ord hoppas jag från djupet av mitt hjärta att människor fortsätter att synda, men att synda med urskiljning.

Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Já mé, och Du mé
Já mé, och Du mé

Liv, levande, lust - att släppa taget

Liv, levande, lust - så enkelt - helt nära, runt hörnet. Jag hämtade gödsel, hästbajs, tillsammans med min dotter i går. Vi odlar blommor på balkongen och det känns väldig jordnära att hämta gödsel och blanda ut den gamla jorden. Hästbajset hämtar vi vid en ridskola och gräver man med spaden i gödselstacken så kryllar det av livliga daggmaskar. Daggmaskarna verkar inte ha något problem med tillvaron. Det är nog bara människan som har möjlighet att välja att finnas här utan att vara levande, som skapar problem med sig själv och tillvaron. Det har säkert något med frontalloberna i hjärnan, eller något liknande, att göra. Vi har fått förmågan att ställa oss i en plats i hjärna där vi avsäger oss ansvar för att uppleva vissa aspekter av oss själva. Egentligen en fantastisk förmåga. Samma förmåga kan användas för att i omvänd ordning avsiktligt välja att uppleva allt utav detta, på lite avstånd. En fot i upplevelsen och en fot utanför, att leva i Var-se-varandet. Att samtidigt vara och att inte vara, som jag tidigare beskrivit det - det är lösningen. Språket visar vägen. Anden finns i det levande. Det levande uppstår, när jag lever upp, lever slut på något, när jag släpper taget, när jag offrar något. Jag gissar att det är därför Kristus - det levande - uppstår när något/någon dör. Att leva slut på något är att uppleva. Det är att andas ut när jag har andats in. Det är att; dela med mig av makt, rikedom och kunskap jag har samlat på mig. Det är att; släppa taget om en gammalt sår, att inte längre hålla fast vid en gammal inkapslad längtan att gråta, skratta, känna rädsla eller vad det nu än kan vara. Att välja att förlåta. Att låta vara i det förflutna - det som hör det förflutna till. Att släppa ideén att du skulle vara ett offer (kanske den största offergåvan någonsin? - att offra, offret!). Nytt liv uppstår när det gamla förmultnar. Så är det med hästbajs - och så är det med människor!

"Att vara levande" (I min förståelse är det vad kristna kallar för att vara/leva i Kristus och i orienten kallar man det för att vara Upplyst) måste vara det medvetandetillstånd där alla människor skulle kunna finna en gemensam utgångspunkt oavsett religiös tillhörighet eller filosofisk tro. "Att vara levande" är ett faktiskt medvetandetillstånd skiljt från tro. Det är som kärlek - är man kär så är man kär, oavsett vad man tror. Eller svettig - att vara svettig är bara vad det är. Det skiljer sig inte mellan vilken religion man tillhör. Med risk för att vara tjatig upprepar jag mitt syfte med min blogg, nämligen att; Inspirera dig att gå ut i världen och känn dig riktigt (äkta) levande. Målet och lösningen är ett och samma. "Att vara levande" eller att existera utan "att vara levande" är som skiljnaden mellan mono och stereo. När du uppfattar skiljnanden vet du med säkerhet vad jag talar om. Du behöver inte fråga vare sig mig eller någon annan om det är "rätt" det som du upplever. Du bara vet.

Paulus med skruv

Jag har just läst "Den store aposteln" av Nils Tägt och helt plötsligt insett att jag är kristen utan att ha vetat om det. Jag kan känna att min själ är i resonans med Paulus själ, vi är själsbröder om man kan uttrycka sig så. Jag upplever att jag mångt och mycket lever det Paulus talar om. Det som skiljer oss åt är att jag är gift och har barn. Jag påstår inte att man måste vara gift för att kunna leva i Kristus, men det är min fulla övertygelse att man inte kan leva i Kristus om man inte kan leva i harmoni och kärlek med sitt motsatta kön. Då måste jag som man låta kvinnan tala i alla rum och alla församlingar. Jag måste låta henne tala med alla röster och alla språk. Då måste jag älska henne och låta henne vara en eldsprutande drake om hon för tillfället råkar vara det. Det är min uppgift att lära mig att göra det jag behöver göra för att ge mitt motsatta mig utrymme att växa. Det är min uppgift att tjäna min fru och på ett kärleksfullt sätt vara henne behjälplig i att hon får det lättare leva i det levande livgivande medvetandetillstånd, som Paulus och en hel del andra människor benämner att leva med Kristus. Det är min uppgift att massera min frus fötter på kvällen när hon har haft en betungande arbetsdag. Man brukar säga att när fan blir gammal blir han religiös. Att vara religiös har fortfarande en viss negativ klang i mina öron, men jag kan nu ärligt säga att nu när jag lever i det Nya livet så erkänner (avslöjar) jag att jag är kristen, med tillägget; Jag är kristen med skruv.

Något hos Paulus (som jag läste om i Nils Tägts bok) är Kristusgemenskapens spänning - något som Luther och Augustinus uppmärksammat hos Paulus och som på latin benämns "simul justus et peccator - är en del av det som fått mig att känna mig stå i resonans med Paulus. Det har fått mig att tro att vi talar samma språk. "Simul justus et peccator" är i mina öron samma sak som när jag tala om att lösningen är att; vara och att inte vara, samtidigt. Att stå med ena benet i Ursprungvarandet (Gud) och de andra i en skapelse. "Augustinus lärde (med stöd hos Paulus), att en kristen till del, partiellt, är syndare, till del rättfärdig" (Tägt). Och det är svårt att vara människa utan att "synda" - Man begår synd första gången man säger; Jag är det här, jag är inte det där. Så ett är säkert, människor behöver få en djupare förståelse för vad synd innebär och att få en förståelse för att synd också kan vara något positivt och nödvändig i för det mänskliga varandet.

Vi har en gemensam framtid

Jag tror att mänskligheten har en gemensam framtid, jag tror dock förutsättningen för detta är att vi möts i vårt gemensamma ursprung. Jag talar om ett äkta möte. Vårt gemensamma ursprung är plattformen för vår gemensamma framtid. Det behövs ingen filosofi, vetenskap eller religion för att ha detta möte. Sedan kan man klä upplevelsen i religiösa eller filosofiska termer vilket passar en själv bäst. Människor har redan en erfarenhet av att mötas i sitt ursprung, det gäller bara att avsiktligt gå dit tillräckligt ofta för att det skall bli det dominerande medvetandetillståndet på jorden. Sång o musik kan vara en väg. Personlig utveckling genom yoga, meditation eller terapi, eller religiös verksamhet kan vara andra vägar. Det enda som betyder något är att vi möts i den plats som saknar människo-särskiljande motstånd mot att just mötas i ursprunget.

Ett ständigt pågående offrande

Jag offrar min "ensamfödde son" (skapelse) på korset flera gånger om dagen för att fullt ut känna mig levande. Min "ensamfödde son" kan vara vilken som helst känsla, tanke eller idé som jag skapat motstånd emot och sedan hängt upp i mitt mentala kors. När jag släppt sonen fri och återgått till min levande jag, är jag ett med mig själv, ett med Gud. Eller varför inte, ett med dig. Det fiffiga är att jag kan inte möta dig om jag inte klivit ner från korset. Vi har det till och med i vårt språkbruk - vi brukar säga; "häng inte upp dig på småsaker". Innebörden är av det att jag skall sluta göra motstånd och i stället vara ett med dig.

Yttre tecken...

Jag är medveten om att man kan tolka allt precis så som man vill och vill man se mönster så ser man mönster. Hur som helst kom det ombord spårvagnskontrollanter idag. Olika kontrollanter, två gånger (!) på samma resa och en gång på återresan. Det märkliga var att jag och den person jag reste med inte blev kontrollerade en enda gång. Kanske en  slump att vi inte blev kontrollerade, vad vet jag, men jag tolkar det som en avspegling av den frid jag känner, sprider sig i min kropp. Det fanns en tid då jag var klart mindre levande och mindre fridfull inombords. Då blev jag alltid kontrollerad och framför allt kände jag ett visst obehag och en känsla av att kontrollanter kom ombord på spårvagnen och detta upplevde jag även när de klev ombord på bakre vagnen och inte såg dem. Det är möjligt att det var rädslan från en och annan medresenär som inte stämplat som jag kände av, men helt klart hade jag en annan känsla idag trotts att flera medresenärer fick böter för att de inte hade giltiga färdbevis.

Ett tomt blad

stannar tiden

Det kommer fler och fler signaler på att det förflutna, nuet och framtiden håller på att flyta samman också i mitt egen liv.


stannar tiden:

möter Gud i dig
stilla
somnar vid din sida
rytmen
stannar tiden
ur min diktsamling 2003

Det är bra att ibland påminna sig

Jag har tittat på en video på YouTube idag på 

WHAT THE BLEEP DO WE KNOW.DOWN THE RABBIT HOLE   

och blivit påmind. Man kan behöva se den ett par gånger.

Den visar klart och tydlig hur våra tankar och vår intention skapar nuet o framtiden och det förflutna (!). När jag är i Varsevarandet (eller Ursprungsvarandet) befinner jag mig där min intention direkt påverkar den ytterst påtagliga "verkliga" verkligheten jag möter.

Kan klart rekommenderas.

Klarhet

klarhet

evighet
klarhet
sopbilens brummande dieselmotorljud fyller rummet
far vidare
krispig, klar, luft, söker sig in genom det öppna fönstret
skapelse efter skapelse dansar förbi
hammarslag bankar någonstans i bakgrunden
någon visslar
bilar kör förbi på gatan
som membranet på en trumma,
vibrerar jag,
i skön harmoni med allt som är

Varför talar jag om det Levande Livet?

Varför talar jag om det Levande livet, som det Nya Livet? Jag utgår från att den miljöförstöring (och för all del, det mesta annat osunda) som vi skapat på planeten är en direkt konsekvens av att det dualistiska medvetandetillståndet har dominerat både det kollektiva och de personliga medvetandetillståndet(n). Jag tror inte det är några personligt avsiktliga val som lett fram till detta, utan det är snarare en konsekvens av en naturlig utveckling av det mänskliga medvetandet (inom parantes kanske vi snarare skulle tala om invecklingen av det mänskliga medvetandet - uppveckling är en aktiv, avsiktlig process). Jag är helt övertygad att det både är möjligt och nödvändigt att tillräckligt många människor avsiktligt väljer ett mer ändamålsenligt medvetandetillstånd att verka utifrån om vi vill leva i en sund värld, och då tror jag "kompromissen" Varsevarandet är en bra plats att utgå från, mellan ett strikt dualistiskt varande och ett strikt ickedualistiskt varande. På plussidan blir ditt eget liv en underbar plats att bo i, så snart du själv väljer Varsevarandet (Det var Björn Lindeblad som myntade uttrycket och han berättade om det när han var sommarpratare i Radion i somras, och jag tycker det fångar det jag vill uttrycka -Tack för ett bra ord Björn). Och när du är där så får det garanterat spridningseffekt på din omgivning, utan att du måste missionera eller på annat sätt anstränga dig för att omvända någon annan. Det är inte min roll att tala om hur en sund värld ser ut - det är min övertygelse att människor som lever i Varsevarandet mer eller mindre per automatik hittar vägar att leva tillsammans på ett sätt som gynnar alla människor. I Varsevarandet är du samtidigt i kontakt med din personliga del och det enhetsmedvetande du delar med alla andra. Sök Varsevarandet och få en förstahandsupplevelse och testa vad det ger som resultat. Tycker du inte om det du upplever kan du alltid fortsätt leva utifrån där du befinner dig i dag. Där hamnar du alltid automatiskt ändå, om du inte gör ett aktivt, avsiktligt val att åter gång efter annan gå tillbaka till Varsevarandet.

Kompromiss

Jag skall utforska en ide några dagar. Och den är att Var-se-varandet är den punkt, den port där det är möjligt att både vara mänskligt strukturerad och samtidigt ha kontakt med det levande. Det är inget skapat tillstånd, som när jag exempelvis skapar mig en roll för att passa in, utan det är ett avsiktligt val att inte ge uppmärksamhet åt motståndet mot att uppleva allt, så som det är (För tydligheten skull vill jag poängterar att jag inte talar om flykt, förträngning e t c, från jobbiga upplevelser - jag syftar på en situation där jag släppt motståndet genom att först uppleva det som jag tidigare skapat motstånd mot). Och också ett aktivt val att lägga uppmärksamheten utanför det jag definierar som mitt personliga medvetandefält. Jag skrev i ett tidigare inlägg att Varsevarandet är ett steg på vägen mot Ursprungsvarandet. Just nu lutar jag åt att Ursprungsvarandet inte är ett tillstånd där det är möjligt att bo någon längre tid, om man nu också samtidigt vill vara människa. Jag kan dock se poängen med att tillåta mig (avsiktligt, eller omedvetet) välja att uppleva Ursprungsvarandet för att få  en referenspunkt utanför/bortom Varsevarandet. Varsevarandet som jag tidigare beskrivit som "Att vara och att inte vara samtidigt, det är lösningen". Det är lösningen på Shakespears fråga och jag tror lösningen på mänsklighetens möjlighet att överleva på denna planet. Jag har tidigare skrivit att jag inte tror på att jag skall nå fram till ett "Nirvana" där jag skall leva i lyckans rus för all evig framtid. Eftersom allt i universum hela tiden vrider sig så gissar jag att det som är min personliga del av universums medvetande hela tiden också utsätts för yttre påverkan, vilket hela tiden gör att jag avsiktligt måste gå tillbaka till dörren där jag är som ett mycket klart och rent membran mellan två världar. Det går att sätta namn på detta varande, men personligen tror jag (åtminstone för tillfället) det mår bäst av att inte ha något namn. När jag är i Varsevarandet hamnar jag där (Hos Gud, eller ___________, fyll i med det som passar dig), men så fort jag försöker beskriva det försvinner det och det är helt logiskt. När jag skall beskriva något går jag automatiskt till sinnet, den ickevarande/"ickelevande" aspekten av mig, den del som är intellektuell, men inte speciellt levande - mycket tänk och lite verkstad. Jag gissar att membranet jag talar om är det som man inom psykologin benämner Självet. Se vad som står i Wikipedia om självet här. Känn efter vad som känns bäst, - den rena klara upplevelsen utan beskrivning, eller Gud, eller Självet. Det finns flera anledningar varför jag jag vill lägga mer fokus på processen, verktyget (Varsevarandet) än på resultatet (upplevelsen av Gud, Självet, Ursprungsvarandet ............). När jag fokuserar på verktyget så har jag något att hålla mig till som garanterat ger en faktisk upplevelse som jag kan utforska. Om jag fokuserar på benämningen av upplevelsen så är det lätt att tappa bort själva upplevelsen. Mer filosofi än en verklig upplevelse.

Jag har ändrat åsikt

24 september skrev jag

"Jag läste en notis i Sändaren idag som berättade om Dalai Lama som på sin Facebooksida hade skrivit att han tyckte att religionerna har tjänat ut sin roll och att han förordar att mänskligheten skaffar ett annat sätt att hantera ämnen som etik och moral. Jag håller med Dalai Lama." 

Jag fick en ny tanke idag som säger att religionerna har en ny uppgift, nämligen att visa på att alla människor i grunden är väldigt lika varandra och att det nu kan blir religionens uppgift att stå för integreringen av olika trossystem. Man kan se en parallell mellan en enskild individs splittring av det egna psyket i olika identiteter, arketyper eller hur man nu vill benämna det, och uppdelning av människor i olika religioner och olika kulturyttringar. Jag tycker mig se en pågående integrering mellan olika religioner och kulturer, på samma sätt som jag ser ett ökande intresse hos enskilda individer att bli mer integrerade i sig själva.

Jag googlade på Ursprungsvarande

Jag googlade på Ursprungsvarande och förutom mina egna inlägg så fanns i stort sett bara ett inlägg från Kristina Lindgren som använder begreppet Ursprungsvarande. Och hennes inlägg stämmer med det jag försöker klargöra i min Blogg. Hon skriver även att Mindfullness (det som jag i denna Blogg benämnt som Varsevarande; se diskussion i tidigare inlägg; ex Dags att gå vidare 4 oktober 2012) är en port att gå igenom innan du når Ursprungsvarandet. Du kan läsa Kristinas inlägg här.

Kommit till ro?

Jag skrev i en artikel  i Avatar Journal 1988; "Teorier kan naturligtvis vara både intellektuellt stimulerande och viktiga om jag vill skapa förändring i den materiella världen, men de har väldigt lite med livet att göra och då menar jag, att känna mig levande och att uppleva det jag avsiktligt väljer att uppleva. Min erfarenhet är att de flesta idéer som har med det själsliga livet att göra, också är överflödiga om mitt syfte med livet är att känna mig levande och att växa och utvecklas." Det jag skrev 1988 håller fortfarande. För mig innebär det Nya Livet (Du sköna nya värld) att uppleva sig själv och världen som levande, till skillnad från att vara biologiskt levande, men mer eller mindre själsligt död. Ursprungsvarande är en benämning som fungerar bra på detta tillstånd. Det tillstånd jag talar om känner jag igen från när jag var barn och då kände mig mycket levande. Möjligen/sannolikt finns där mer ursprungliga medvetandetillstånd men det spelar ingen större roll för min möjlighet att leva ett värdigt liv i harmoni med den värld jag lever i. Världen är väl varken mer eller mindre magisk om jag är själsligt levande eller själsligt död. Det är dock lättare att uppskatta verkligheten när det är på den positiva sidan och då känns det mysigt att kalla det för magi. Det kanske är ett barnsligt sätt att uttrycka sig, och det är i så fall inte så konstigt - det levande medvetandetillståndet är väl också det som barn lever i?

Svar till Anonym 26 oktober

Hej Anonym 26 oktober. 
Tack för din omtanke den värmer. Om det nu vore ställt med mig så som jag tror att du uppfattar det, så har du säker helt rätt i din oro. Du har säkert också helt rätt i din uppfattning om barns utveckling. Jag har dock ingen ambition att vara vetenskapligt korrekt i mina blogginlägg. Jag väljer att använda tankar och impulser jag får, att använda dem som olika färger på en palett där jag målar en bild för att undersöka vad resultatet blir. Ibland får jag på detta sätt en värdefull respons från någon som läser det jag skriver, som i detta fall. I de flesta fall kommer jag själv underfund med var möjligheternas gränser går, så fort jag uttryckt mina idéer. Din respons på det jag skriver exemplifierar att det inte är helt lätt att uttrycka det jag vill uttrycka, så att det också går fram på det sätt som jag har tänkt mig. Det beror sannolikt på att jag fortfarande finner glädje i att fortsätta utforska medvetandets möjligheter snarare än att förmedla färdiga sanningar. På något sätt använder jag mig av samma teknik som jag gjorde när jag var forskare och doktorerade i mikrobiologi. När jag då ställde upp en hypotes så var det också något jag inte visste om det stämde innan jag uttryckt hypotesen och testat den. 

Det är möjligt. Simple as that

 Allt roterar! Kolla på Power of spinn av Nassim Haramein på

http://theresonanceproject.org/

Svar till anonym 15 oktober, - Varför är det lämpligt just nu

Du frågar varför det skulle vara lämpligt nu (kommentar till gårdagens inlägg), jag ser det kanske mer så att det är möjligt nu, men det kanske är det du menar med din fråga? Vad tror du? Varför är det möjlig att skapa du sköna nya värld nu? Eller vad behöver du göra för att göra det möjligt i ditt universum? För mig personligen är det mer än möjligt, det är verklighet. Kan jag skifta så kan andra, det krävs ingen speciell intelligens för att göra skiftet. Min dotter (3,5 år gammal) kan ta moget ansvar. Hon sitter och tittar på askungen nu. Och innan hon började sa hon att den är ganska lång och att hon får ont i huvudet av att se hela filmen, men; "det gör inget". Kanske hade det varit klokare att stänga av efter en stund och se resten senare, men den viktiga poängen är att hon tog ett moget, avsiktligt beslut. Kan hon så kan andra leva sina liv avsiktligt. Samtidigt som att det är möjligt att göra ett skifte (Några exempel på saker som bidrar: Internet bidrar till att sprida bra idéer, det finns stort intresse för och många utbildningar i personlig utveckling som syftar till ökat ansvarstagande) kommer vi också närmare den punkt när vi kommer tvingas nyktra till och ta äkta ansvar på grund av nu rådande bristande miljöansvar. Vilken värld vill du leva i? För mig är svaret kristallklart och jag vet också att jag själv måste bo i den värld jag vill skapa.

Kanske första gången i mänsklighetens historia?

Visa människor har nog alltid funnits. Men jag tror kanske det nu är första gången i mänsklighetens historia vi som kollektiv kan välja ett medvetandetillstånd som skapar den sköna värld jag gissar alla innerst inne vill leva i. Det är ett aktivt val.

Klart som korvspad

I kapprummet till min dotters förskola sitter det bilder på barnen på tre stora pappersark. På det ena står det; "delaktighet & medskapande", och på de två andra; "samspel", och "lust att lära". Kan det bli enklare och klarare? Dessa ord, vägvisare i den tid som är, leder till något gott för mänskligheten.

"Hållbar utveckling" ett medvetandetillstånd

Precis som jag beskrev att Gud och Jesus måste referera till olika medvetandetillstånd för att det skall bli begripligt för mig, så tror jag även att "hållbar utveckling" är ett medvetandetillstånd. Ett visst medvetandetillstånd hos mänskligheten kommer att möjliggöra ett ekologisk, ekonomisk och socialt "uthålligt samhälle". Här ligger "problemet" och lösningen. Det är som ett äktenskap. För att mötas i kärlek måste du hoppa och förbehållslöst välja kärlekens väg, utan garantier på att det skall fungera, utan garantier att du får något tillbaka. Jag tror något liknande måste ske på global nivå när det gäller ett "hållbart samhälle". Tillräckligt många människor måste hoppa och våga mötas i det medvetandetillstånd där "hållbar utveckling" är möjlig. Jag tror inte det handlar om att du överlämnar dig till något som inte är du - du går bara över till en annan aspekt av dig själv. Naturligtvis är all kunskap om miljö och teknik e t c otroligt betydelsefull. Men det avgörande är ett skifte av medvetandetillstånd. Precis som i äktenskapet. Där spelar det ingen roll hur mycket kunskap du har om relationer e t c, det avgörande (för ett kärleksfullt äktenskap) är om du väljer att flytta dig till den plats där kärleken bor. Det kan vara skrämmande, om inte annat för att det kan kännas ensamt till att början med innan du återerövrat denna del av dig själv. Det var ett tag sedan du var där så det kan vara ganska tomt i det utrymmet.

Klokt svar

Jag gick i söndagsskola när jag var barn och en gång frågade pastorn mig om jag trodde på Jesus. Jag lär ha svarat att det gör jag nog, men han finns nog inte här där jag bor - jag har aldrig sett honom. Många med mig har nog blivit indoktrinerade eller själva dragit slutsatsen att Gud och Jesus representerar något som skulle vara ting (eller personligheter) men för mig hänger det samman först när jag ser både Gud och Jesus som möjliga medvetandetillstånd. Hade jag som barn i stället fått frågan om jag tror på kärlek, frihet och lycka så hade jag svarat; ja det gör jag, jag har själv upplev det. Nu som vuxen kan jag också se situationer där jag valde att fly från obehagliga känslor, vilket så småningom resulterade i att också mängden kärlek, frihet och lycka minskade. Mer mental korsfästelse och mindre frihet. Mer Jesus och mindre Gud. I dag kan jag leva i kärlek och ansvar i båda aspekterna. En lång resa har kommit till sitt mål. Att leva i kärlek och ansvar känns som en bra attityd, en bra kompromiss mellan två ytterligheter. Det känns lätt att leva i detta utrymme. Lätt att andas, så helt klart ger det också plats åt det levande.

"Gud är kärlek"

Om jag googlar på "Gud är kärlek" får jag 97 000 träffar. Wow, nu börjar det hänga samman. Kärlek är ett tillstånd! Och det är gåtans lösning, gissar jag.

Daganes attityd?

Vilken attityd skall jag ha idag? Här om dagen spelade jag boule. Jag har aldrig spelat boule tidigare, men det gick riktigt bra. Jag är inte helt förvånad eftersom jag valde attityden det går perfekt. Vad är en bra attityd som håller över tiden? Tillvaron är på tok allt för komplex för att vi genom politik skall kunna kontrollera den och på så sätt skapa en riktigt bra värld. En bra attityd kan skapa en bra värld. Men hur skall den vara? Vad sägs om denna;  det går riktigt bra alla människor på denna planet.

Dags att gå vidare

Jag har ägnat min Bogg till att tala om Varsevarandet (medveten närvaro, mindfulness). Det är dags att gå vidare både för mig och mänskligheten i stort. Varsevarandet är ett skönt ställe att vara på, men ingen slutstation. Nästa steg är Ursprungsvarandet (Source Being). Platsen där du (jag) mer aktivt skapar det du vill se manifesteras i världen.

Du sköna nya värld

Det regnar lite utanför mitt fönster. I går var jag och min dotter i skogen och hämtade hem lite mossa som vi la på ett stort träfat och ovanpå jorden i några stora krukor på balkongen. Med lite röda äpplen, kastanjer, kottar o några porslinsfigurer, så blir det en magisk värld i miniatyr. Lugnet har lagt sig som bomull runt hjärtat. Nu är det bara att fortsätta att vara i varsevarandet och se på när allt annat byter skepnad till något värdigare, mer hållbart - något som resonerar med hjärtat hos alla människor.

Efter att jag skrivit det jag skrev ovan gick jag in och donerade lite pengar till avaaz org. Jag stöder ofta deras aktiviteter - ofta namninsamlingar för riktigt vettiga ändamål. Det känns seriöst. Nu stöder jag deras projekt att ge ut en tidning på nätet. Läs mer på länken nedan. Det avaaz gör är att bidra till "Du sköna nya värld" - det Nya Livet.

https://secure.avaaz.org/en/avaaz_becomes_the_media/?dty 

Den tredje vägen

En strikt religiös tro skulle kunna beskrivas som den ena vägen och vetenskap som den andra vägen, som av vissa känns som motsatser. Ingen av dessa vägar leder med säkerhet fram till något som är bra för mänskligheten i stort. En tredje väg som fokuserar på att människor medvetet väljer ett medvetandetillstånd som man kan kalla att vara i kontakt med Gud (eller hur man nu vill benämna det) kan vara alternativet som fixa biffen. Man kan förklara det jag talar om i religiösa termer eller i vetenskapliga termer, det spelar ingen roll vad man tycker passar bäst. Det centrala är medvetandetillståndet i sig och det står fritt i förhållande till hur man tolkar det, det är något större än vare sig religiösa eller vetenskapliga tolkningsmodeller. Detta medvetandetillstånd jag talar om på olika sätt i min blogg kräver ingen förklaring, sinnet slappnar av och man är tillfreds utan förklaring.

Kommentar till fråga från "min fotogen" 26 september

I notisen i Sändaren fanns inget svar. Kanske det finns på Dalai Lamas Facebooksida? Min egen erfarenhet säger mig att människor som blir andligt hela i själen automatiskt får ett sundare förhållningssätt till etik och moral. Hel i själen kan man bli utan religion och möjligen snabbare och enklare eftersom man inte har en tro som eventuellt står i vägen. En direktkontakt med Gud om man vill kalla det så, ger per automatik en bra moral. Har man inte bra etik och moral har man sannolikt inte en öppen kontakt med Gud. Och det krävs ingen religion för att ha kontakt med Gud. Jag tror inte heller det behöver vara fel att ha en religiös tro. Huvudsaken är att man har kontakt med det som en del kallar Gud och andra benämner att ha integritet, att vara integrerad, i den mening att man är andligt hel.

Jag håller med

Jag läste en notis i Sändaren idag som berättade om Dalai Lama som på sin Facebooksida hade skrivit att han tyckte att religionerna har tjänat ut sin roll och att han förordar att mänskligheten skaffar ett annat sätt att hantera ämnen som etik och moral. Jag håller med Dalai Lama.

En vanlig fredag

Det regnar och är lite grått ute idag. Jag är hemma med min dotter. Hon är lite snuvig och har lite feber och jag själv har en förkylning som ligger under ytan - men jag tror inte att den bryter ut. En vanlig vardaglig fredag - tid till skön eftertanke.

Andlig utveckling i ett nötskal - vägen att bli en lysfyr

Veckla ut dig genom att vara en lysfyr. Var-se-varandet (medveten närvaro, kontakt med Gud, e t c) som jag beskrivit det på flera ställen i mina inlägg är ett avsiktligt varande där du medvetet flyttar uppmärksamheten utanför dig själv.  Din medvetna uppmärksamhet är det som lyser upp. Innan du kommit på hur du skall göra detta medvetet sker det utanför din medvetna kontroll, men det är samma mekanism inblandad - du flyttar uppmärksamheten utanför dig själv. Som bonus känner du dig mycket levande. Innan du har vant dig vid att medvetet skifta uppmärksamhet kanske det är så ovant för dig att känna dig levande, att du upplever det hela som magi, som om att en närvaro utanför dig själv är orsak till den upphöjda känslan. Jag lovar att känslan av magi och helighet inte minskar bara för att du tar en medveten kontroll över det, som du själv, i vilket fall som helst är orsak till att skapa. För mig har uttrycket ”fadern, sonen och den heliga anden”, samma betydelse som ”att vara en levande, livgivande lysfyr". Till att börja med leder dina insikter som du söker mer eller mindre avsiktligt, till att du vecklar ut dig och blir mer levande. Så småningom kommer du att aktivt välja att vara en lysfyr, både som väg till fortsatt andlig utveckling och som en möjlighet att när som helst lysa upp välden för dig själv och människor du har i din närhet.

Svar till Unknown 13 september

Det är helt klart lättare att vara 'upplyst' i en lugn miljö. Utmaningen är att gå ut och lysa upp en mer komplex situation. Här väntar de lite större vinsterna för dig själv och för de människor du berör. Hälsar Lars

Jag förstår - jag blev upplyst!

Nu förstår jag varför jag aldrig känt mig riktigt bekväm med att benämna vare sig mig själv eller någon annan som upplyst. Att bli upplyst i en avgränsad fråga har jag inget problem med. Man lär sig något via bildning eller man får en djupare insikt. Se hur Wikipedia definierar det. "Upplysning, oftast detsamma som bildning (jfr. Upplysningen) medan andlig upplysning är däremot en form av djup insikt som ej är beroende av lärdom. Siddhartha Gautama är nog den mest kände bland de upplysta" (Wikipedia). Att däremot säga att man är upplyst är något helt annat. Man kan tala om en väg till upplysning och den kan vara mer eller mindre effektiv, en mer eller mindre avsiktligt medveten väg till att få bildning och eller insikter. Men hur kan man objektivt värdera en slutstation där man inte längre får några insikter? Jag har tidigare i en artikel uttryckt att många ideér inom området andlig utveckling snarare krånglar till det än gör det lättare att veckla ut sig. Och ordet 'upplyst' som det används för att beskriva en nivå i andlig utveckling, utan att exakt definierar avsett tillstånd är nog ett ord som mer krånglar till det hela än att gör andlig utveckling klarare. Att vara 'upplyst' förpliktar inte heller till någonting. Man kan sitta på en bergstopp och humma för sig själv och vara upplyst eller man kan gå ut i världen och lysa upp det som ligger utanför en själv. Jag gissar att Siddharta Gautama och många fler i hans gäng har ägnat sig åt att medvetet lysa upp världen utanför dem själva, det är därför vi kallar dem för vara 'upplysta'. Jag tycker att det låter mer potent och uppfordrande att säga att Buddha, Jesus och Du (?) med flera lyste (lyser) upp världen, än att säga att de/Du var upplysta/är upplyst.

aproximtionsmetoden?

Jag tror det finns något som heter aproximationsmetoden inom matematiken. Det är åtminstone det namn jag sätter på en metod jag använder mig av ibland när jag skall lösa ett praktiskt matematiskt problem, där jag inte kommer ihåg vilken formel jag skall använda mig av. Jag helt enkelt gissar ett svar och sedan använder jag det i min beräkning och sedan använder jag det nya resultatet och stoppar in det i min ekvation och gör om hela proceduren tills jag kommit fram till ett svar som stämmer med verkligheten. Jag provar mig helt enkelt fram. Ungefär på samma sätt fungerar mig blogg. Jag skriver något, tar ett steg tillbaka och betraktar resultatet av vad jag skrivit och så skriver jag något nytt som ligger lite närmare "sanningen" i det jag vill uttrycka. Jag har skrivit i min blogg att jag är upplyst. Syftet med det är att locka ut både dig och mig på banan. Jag har tidigare beskrivit vad det är för medvetandetillstånd jag avser. Jag har dock kommit en bit närmare verkligheten. Det jag försöker sätta ord på handlar snarare om att vara en som tänder lampan, än att vara en som blir (är) upplyst. Intressant idé - jag har bloggat ett halvår och kommit fram till att jag inte alls är upplyst - jo, ja visst ibland är jag det, exempelvis när min fru ser på mig med kärlek - jag är snarare en ljussättare. Jag har känt mig obekväm med att utge mig för att vara upplyst. Men det har fyllt sin funktion att hitta rätt etikett. Att vara ljussättare känns ansvarsfullt och potent på något sätt. Det är något jag kan stå för. Lars André 2012-09-13

Magi

Jag kom att tänka på semestern med min familj i somras. Vi hade ingen klar plan för sommaren men vi hade tagit ett beslut att sommaren skulle falla ut på bäst möjliga sätt för vår familj. Det blev fyra magiska dagar. En tur fram och åter till Danmark och nästa dag hyrde vi en bil och hälsade på min kusin och hans familj i Småland. Vi sov också en natt på ett mysigt hotell nära Tylösand. Det var nog mitt livs kortaste semester, men varje ögonblick var magiskt. Så när vi kom hem kändes det som att vi varit borta i fjorton dagar minst. Vi gjorde inget spektakulärt, samtidigt som vi mötte åker, skog, hav o sandstrand med vidöppna sinnen. Det har tagit mig en halv livstid att komma åter till denna plats (i sinnet) där jag var en gång som barn. Jag gläds över att leva i en tid i mänsklighetens historia där det är möjlig att samtidigt bo i ett barns medvetandetillstånd och i ett vuxet perspektiv, som kan ta ansvar för de världsliga angelägenheterna. Kan jag så kan du - och många, många fler människor. Jag kan inte tänka mig ett bättre liv än att fortsätta att leva i magins medvetandefält.

Du måste vara det du vill skall ske

I kyrkan säger man "ske din vilja, så som i himmelen, så och på jorden". Jag tänker att man talar till dig och mig. Vill jag ha en man på månen, så får jag göra som Kennedy gjorde, jag får vara i den viljan, för att det också skall ske på jorden (även om det just i detta speciella fall inträffade på månen, eftersom det var det som var Kennedys vilja). För att du skall leva i den värld som du vill leva i måste du leva i Din vilja, för att Din vilja skall ske här på jorden. Tänk vad skönt det skulle vara om det gick att ändra på alla andra, som ett alternativ till att leva i Din (Min) vilja.

Vikten av att förstå hur man sätter gränser

Den viktigaste tillgången jag har är att jag tidigt i livet fått lära mig att hitta och att sätta gränser. Tidigt fick jag lära mig att identifiera, att ha och att ta ansvar för gränssättning. Därför är det naturligt att jag valt en väg i andlig utveckling som i huvudsak syftar till att förstärka förmågan att jag själv medvetet sätter gränser för vad jag upplever. Min erfarenhet säger mig att människor som är bra på att förstå vad gränser är, är naturligt "goda" och medmänskliga, inte för att de har kunskap om goda idéer som de lärt sig använda i olika sammanhang, utan medmänskligheten blir en konsekvens av deras naturlig kontakt med det som förenar oss i utrymmet mellan dig och mig. Jag gissar att ett visst mått av påbud är nödvändigt i barnuppfostran, men är glad att vi (jag och min fru) lagt stort fokus vid att lära vår dotter att hitta och förstå gränser i tillvaron. Den person som skapat en utbildning i vad gränssättning är - ytterst vad medvetandet är och hur det fungerar - är Harry Palmer. Utbildningen heter Avatar®. De utbildningar han erbjuder finns inte i den vanliga akademien, men står helt klart som en parallell utbildningsväg, jämsides och likvärdig med akademin. Från grundskola till doktorshatt har jag spenderat drygt 20 år av mitt liv och Avatar har funnits med mig i sedan 1996 (i 18 år). Avatarutbildningen har gett ett djup som helt överensstämmer med och kompletterar det en doktorsgrad i akademin gav mig. Den "vanliga" skolan gav mig stor förståelse för mycket av det som finns i tillvaron och forskarutbildningen gav mig indirekt en andlig fördjupning, eftersom mycket inom forskning just handlar om att medvetet avgränsa och definiera olika företeelser (du kan läsa mer här). Avatar knyter på ett fint sätt samman det jag fick i den "vanliga" skolan. Andlig utveckling sker som en konsekvens av att du själv medvetet definierar tillvaron! Du behöver nödvändigtvis inte hitta på nya företeelser och nya sätt att definiera saker på men du måste medvetet förhålla dig till tillvarons ting. Därför är Varsevarande (Midfulness, Medveten Närvaro) en nyckel till andlig utveckling. Allt annat är mer eller mindre intressanta upplevelser av olika definierade ting eller företeelser.

Avatar® är ett varumärke registrerat av Star's Edge Inc. Alla rättigheter är reserverade.

Gud är värdelös

Kanhända det låter hädiskt att säga att Gud är värdelös. Vad jag menar är att Gud är det som är innan det skapats en definition. Gud kan ha ett värde för dig och mig, beroende på hur vi använder eller definierar det, med Det själv (Gud) är obegränsad möjlighet utan definition - och i den meningen är det något värdelöst. Allt som har definition och värde (bra eller dåligt) utgör referenspunkter för det Gud inte är. Är det, Det själv som skapat vår värld för  att ha något att förhålla sig till? Kanske? Eller så är det bara en konsekvens av att att det är som det är. Frågan är vad skall jag ha denna kunskap till. Vad vill jag skapa här näst? Helt klart tillåter Gud att man betraktar världen från möjligheternas horisont. Det är inget nytt och inget konstigt med det jag säger. I slutet av 60-talet satte amerikanarna en man på månen och den viktigast bedriften med det var att Kennedy tog kontakt med "Gud" och från den horisonten uttryckte en dröm, en önskan, en vision om att sätt en man på månen. Så har människor gjort i alla tider, så gör du och jag hela tiden i vårt dagliga liv. Vi skapar nya saker, nya händelser, som vi inte visste om, innan vi skapat dem. Det kan kännas som magi ibland och det kan vara en så vardaglig företeelse att vi inte uppfattar och uppskattar magin i det hela. En förutsättning för att skapa något riktigt storslaget är att jag åtminstone till en viss del har kontakt med det odefinierade utrymmet mellan dig och mig. Och det ligger inte långt bort. Det räcker dock inte med en tro på Gud, du måste vara i det utrymme som du kan benämna på ett sätt som passar dig och där skapa din tro på det du vill se manifesteras.

Jag förstår

Jag förstå varför man talar om tempel i andliga sammanhang. Utrymmet som finns mellan mig och något annat har en rymlig fri känsla. Det påminner om känslan att gå in i en kyrka, ett rum som jag gissar, syftar till att ge känslan av rymd. "Kärleken skall vara som pelarna i templet", det syftar till att beskriva den känslan av utrymme och frihet som kan finnas i relationer där man hjälps åt att hålla upp taket. Undrar om inte det är anledningen till att det är nödvändig att tjäna andra för att få kontakt med frihetens utrymme. Att gemensamt hålla upp taket är en blid för hur tjänandet av något större (bland annat att hålla upp det gemensamma taket) än en själv också leder till en känsla av frihet. Den som endast fokuserar på att tjäna den egna pelaren fastnar också i sig själv och missar helt friheten som finns mellan alla de andra pelarna i det mänskliga templet.

Frågetecken..????

Hur gör man om man vill fortsätta skriva positiva saker om det Nya livet så att det inte blir sockersött?

Permanet

Det känns som att det Nya livet är permanent - att det är här för att stanna. Positiva händelser ökar hos människor som står mig nära.

Kaos är granne med Gud

Man brukar säga att kaos är granne med Gud. För mig betyder kaos något positivt. Det finns en mycket hög grad av möjligheter i kaos. Kaos är det som finns innan något är definierat och man skulle därför också säga att Gud är granne med hud. Ganska logiskt att Gud är granne med hud. Hud är en gräns mellan yttre och inre struktur, på samma sätt som ett cellmembran är cellens gräns mellan yttre och inre miljö. Det är lätt att tänka sig att i övergången mellan yttre och inre finns ett odefinierat utrymme fyllt av möjligheter. Det är också nyckeln till varför Varsevarandet är en väg till Gud. I var-se-varandet befinner man sig på två platser samtidig. Som exempel är man i upplevelsen innanför den plats varifrån man utanför betraktar upplevelsen. Jag gissar att detta samtidiga innanför/utanför- perspektiv ger en naturlig kontakt med det odefinierade utrymme som finns däremellan. Och här bor Gud! Jag skrev igår att Gud är ett fysiskt tillstånd och jag får tillägga att det är ett fysiskt tillstånd som ännu inte fått definition.

Gud är ett fystiskt tillstånd

Gud är ett fysiskt tillstånd i kontaktytan mellan två saker. Ja, det känns så. Gud finns mellan mina händer när jag känner kontakten. Gud finns i utrymmet mellan mina fingrar och tangenterna på tangentbordet, mellan mig och min fru när jag håller henne kär. Gud är ett fysiskt tillstånd. Ja, det känns så.

En skön ny värld

Jag ser en skön ny värld växa fram. Jag är medveten om att där finns mörka fläckar på sina ställen, men jag ser verkligen en skön ny värld växa fram. Jag märker det på mina arbetskollegor, jag ser det hos min familj, jag uppmärksammar det i mötet med många människor jag har i mina dagliga kontakter. Vattnet strilar ner utanför mitt fönster och när jag upplever det i kontakt på samma sätt som jag är i kontakt med någons hud, som jag masserar, så sänder det signaler om att bättre tider väntar. Kan jag så kan du. Att känna kontakten hud mot hud, eller hud mot Gud, eller hud mot varsevarandet (ursprungsvarandet, närvaron, materia eller vad som passar i din värld) handlar endast om att släppa det som står mellan dig och det som är skenbart skiljt från dig. Det är att sluta skapa det som inte fungerar. Och hindren finns endast i ditt eget sinne - och hindren finns endast i ditt eget sinne. Jag har förmånen att vara gift och att vara far till en underbar tjej. Det har lärt mig att jag är helt ansvarig (om jag väljer att se det så) för de konflikter som naturlig uppstå i mina relationer. När jag är i kontakt med varsevarandet, i kontakt med det som skapar mig som tomrummet mellan dig och mig, då har jag aldrig konflikt med mina kära. De gånger jag har konflikt, så har jag också tillfälligtvis tappat kontakten med Gud, om du vill kalla det så. Jag har vant mig att tänka på andras missnöjesyttringar mot mig, som att Gud bannar mig för att jag tappat hudkontakten med det vi kan använda det namn på, som vi trivs med. Gud bannar mig ungefär som min fru gör om jag masserar hennes fötter och jag tappar uppmärksamheten på att vara närvarande i kontaktytan, mellan min hud och hennes hud.

hudkontakt:

att känna

hud mot hud

hud mot Gud

hudkontakt

Lars André 2012-08-28

Jag ångrar två saker

Jag ångrar två saker i mitt liv. Den ena är att jag inte passade på att lära mig finska när jag bodde och forskade i Finland i ett och ett halvt år i mitten av åttiotalet. Det andra jag ångrar var en fråga jag ställde till en hövding, och före detta huvudjägare långt inne i Borneos regnskog. Frågan jag ställde var; "tror du på Gud". Jag fick inget vettigt svar överhuvudtaget. Hade jag ställt en mer öppen fråga kanske jag hade lärt mig något om hans föreställningsvärd. Nu efteråt förstår jag att det var en korkad fråga. Det är ungefär som att fråga en fisk om han tror på vatten. Fisken upplever kontakten med vatten hela tiden, som en del av sig själv. Fisken har aldrig varit på land och kontemplerat över frågan huruvida vatten finns, eller inte finns. Jag gissar att hövdingen där på Borneo hade direktkontakt med det vi mer invecklade människor kallar för Gud, på samma sätt som fisken har med sitt vatten. Jag fick ingen insikt i hövdingens föreställningar, men när jag tänker på honom nu, så ger det mig själv en bättre förståelse för hur vi människor tolkar företeelser på olika sätt. Det är inget nytt för mig att om man har olika bakgrund så har man olika föreställningsfilter som påverkar hur man tolkar omvärlden. Jag har dock inte riktigt tänkt på att ett medvetandetillstånd i sig så drastiskt påverkar hur vi tolkar olika ord. Jag står också på land i bland och saknar kontakt med vattnet och mitt högre jag, så med lite möda kan jag sätta mig in i hur olika ord används till vardags för många människor, men när jag simmar omkring där i vattnet och är i kontakt med samma varande (gissar jag) som hövdingen på Borneo var i kontakt med, så har jag exempelvis en helt annan tolkningsram för ordet ansvar, än hur det används i den gängse debatten (läs mitt inlägg från gårdagen). Med andra ord är det ganska korkat av mig att försöka få dig förstå hur jag ser på användningen av vanliga ord. Det är mycket bättre jag lockar dig till att hoppa i vattnet och släppa tron på vad du nu tror på som hindrar dig från vara ett med allt som är.

"Idag förstår jag, nu börjar jag känna."

"Idag förstår jag, nu börjar jag känna.", är ett citat från Michael Johannessen ( före detta Hells Angels förhandlare) ur en artikel om honom i Göteborgs-Posten 26 augusti 2012. Det Michael (bland annat) förstår idag är vad han då var inblandad i hade för effekt på föräldrar som förlorade sitt barn i gängbråk mellan Hells Angels och Bandidos. Anledningen till att han kan förstå är att han nu kan KÄNNA. Jag utgår från att ha förmåga att kunna känna är en förutsättning för att kunna ta ansvar. Det blir därför, i mina ögon, väldigt konstigt när man i debatten kring Breiviks dom kopplar samman straffet, med att ansvar utkrävs. Jag förstår vad som menas och jag tror det är en vanlig uppfattning att straff och ansvar hänger samman. Jag ifrågasätter inte domen som lett fram till att Breivik sätts i fängelse (jag har ingen bättre lösning att komma med för tillfället). Det jag ifrågasätter är varför man kopplar samman detta med ansvar. Har man inte förmåga att känna kan man inte ta ansvar på ett sätt som har någon djupare betydelse. Det går inte utkräva att någon börjar känna och då tycker jag inte det heller går att utkräva ansvar. Att låsa in Breivik kan vara en bra lösning för att skydda oss från Breivik, men det löser inte på något sätt fenomenet "Breivik".  För att förhindra nya "Brevik"-händelser måste vi som kollektiv ta ansvar på större allvar än vad som görs idag. Jag tycker ordet ansvar bär på en innebörd som har att göra med att känna. Ansvar, att svara an, en förmåga att navigera utifrån att man känt något och förstått något. Det finns inga garantier för att en person som straffas överhuvudtaget svara an. Nu är väl inte det man eftersträvar i Breiviks fall, men återigen varför använda ordet ansvar i sammanhanget. Varför inte kalla straff för straff. Öga för öga, tand för tand.

Vad är Ansvar?

När jag läser kommentarerna till domen mot Breivik inser jag att det finns olika betydelser för vad ansvar är för något. I ett samtal i går morse kom också frågan upp vad är det att vara sjuk. Om Breivik hade dömts till vård, när skulle man i så fall betrakta honom som frisk? Jag återkommer när jag har funderat över detta lite närmare.

Jag gissar - än en gång!

Jag gissar att när jag upplever evigheten, så upplever jag samma sak som du upplever - när du upplever evigheten. En hissnande idé faktiskt. Ett tillstånd där vi upplever samma sak.

Det är vist inrättat, med det visa i tillvaron

Jag slutar inte förundras över hur vist allt är inrättat. I samma stund som jag lämnar den "smala" vägen så samlar jag på mig "damm" som blir till ett obehag om jag inte medvetet väljer att vända uppmärksamheten tillbaka till den "smala" vägen. Obehaget i sig (vad som helst som jag inte önskar uppleva), blir en gåva, en dyrbar juvel som signalerar att det är dags att borsta av mig dammet och om igen välja ................... (fyll i själv det ord som passar bäst).

Ideén från förra inlägget håller

Jag har haft några dagar skön semester med min familj. Ätit gott, sovit gott, upplevt skog, åkermark, sandstrand, sol o värme, salta bad e t c. Allt så där som när det är som bäst. Och min idé från här om dagen håller. Jag tror fortfarande att mängder av de mest andligt utvecklade människorna som någonsin funnits, finns här mitt ibland oss nu.

Fick en intressant idé idag

Jag träffade en holländsk kvinna idag på båten, på väg mellan Göteborg och Fredrikshamn. Hon höll på att skriva en bok om vad bön är för något. Hon hade tidigare jobbat som präst under fem års tid och även hennes man var präst. Vi fick en väldigt fin kontakt. Hon sa några saker om vad hennes slutsatts var, omkring området bön och hon sa också något viktig som hade att göra med hennes förståelse för vad Nya Testamentet handlar om. Just då var mitt fokus på min fru och dotter som var på väg ner till lekrummet och en träff med Nicky Nyfiken, och jag följde med. Så jag skall inte referera vad kvinna sa, eftersom jag inte är helt säker på vad det var hon sa. Hur som helst,  för mig var det ett viktigt möte och jag fick fatt i något som börjat gro hos mig. Jag kan inte påstå att jag studerat bibeln i detalj, men jag gick i söndagsskola när jag var barn och jag har konfirmerat mig i svenska kyrkan och jag är genom min uppväxt i Sverige säkert i mångt och mycket påverkad av en kristen tradition. Jag betraktar dock inte mig som kristen. Jag "tror" inte på Jesus, däremot känner jag mig mycket besläktad med det som Jesus står för. Och ser jag mig omkring och tänker på människor jag mött så kan jag dra mig till minnes hur många personer som helst som är minst lika hela, heliga, medkännande människor, som jag tror det Jesus representerar är ett uttryck för. Jag kan till och med tänka mig att att de högst andligt (medmänskligt) utvecklade människorna finns på vår planet idag mitt i bland oss. Vi söker svaren i det förflutna, men det kanske är så att det bästa förebilderna finns här nu mitt ibland oss. Ett exempel är "Svartskallen" jag skrev om här om dagen. Jag berättade för prästen idag att jag skrivit på min hemsida att jag är upplyst, men att jag också skrivit att också du är det (åtminstone ibland). Hon höll med mig. Jesus, Buddha, Mohammed med flera har alla varit storslagna föregångare och plöjt upp marken för oss och vi skall vara tacksamma för det. Men är det inte dags att vi ser oss i spegeln och till oss själva säger; - hej på dig min vän, tack för det goda du gör för dina medmänniskor. Jag är övertygad om att i de värsta förbrytarna, som finns i vårt samhälle, finns också denna spegelbild, någon stans bland alla andra inte lika önskvärda bilder. Varför fortsätta vänta på Messias eller vad det nu är du väntar på - Du är ju redan här.

Förtydligande

Jag har ingen ambition att vara vetenskapligt korrekt i det jag skriver. Jag ser mig mer som utforskare och konstnär än vetenskapsman när jag skriver mina inlägg. Jag är också vetenskapsman (fil dr i mikrobiologi), men min blogg skriver jag från ett varsevarande (ursprungsvarande) perspektiv och här handlar det mer om vilken verklighet jag vill skapa, än något som redan finns som en möjlighet att utforska från ett vetenskaplig perspektiv.

Svartskallen hörde av sig

Min vän (Svartskallen) hörde av sig och tackade för att jag kom ihåg hans historia och att jag berättade om den  på min blogg. Han berörde sig själv genom att bli påmind om ett varande som han upplever att han har förlorat i vardagen. Jag förstår vad han menar och jag vet också att kanalen till varsevarandet (eller närvaron som han själv väljer att kalla det för) finns där hela tiden. Det kan vara ett syfte med min blogg, att hjälpa människor att påminna sig själva och andra att leva i "glipan". Märker du hur jag lite trevar mig fram? När jag började skriva på min blogg ställde jag frågor som; "Vad innebär det att leva i det Nya livet? Vad skall jag ta med mig in i det nya? Vanligtvis när man uttalar sig offentligt i skrift, uttalar man sig som expert på det man skriver om. Det är annorlunda att skriva om det Nya livet. Jag kan med säkerhet påstå att jag är "expert" på att bidra till att andra människor lär sig öppna kanalen till sig själva, men om jag skall vara ärlig har jag ingen aning om hur ett samhälle med upplysta individer kommer att gestalta sig. Hur organiserar vi oss i det nya? Kanske vi kan ha en tankestorm kring temat; vad innebär det att leva det Nya livet? Vad vill du bidra med? I ett gammalt paradigm går vi till en expert och ber om andlig eller lekamlig frälsning. I det Nya livet skapar vi själva den verklighet vi vill leva i. Kanske vi kan kan börja med att sjunga en "ny sång"?

Upplysta är vi allihopa, allihopa, allihopa

Upplysta är vi allihopa, allihopa, allihopa

Já mé och Du mé

Já mé och Du mé

Varsevarandet i vardagen

Jag har tidigare skrivit att jag inte tror på något andligt nirvana där jag alltid lever i lycksalighet och också givit en förklaring till varför det skulle kunna vara på det viset ( i inlägget "Räkna inte med en dans på rosor"). Däremot känner jag ofta en anledning att ropa hurra när jag kör in i ett motstånd, i en olustkänsla. Då vet jag att jag inte är i varsevarandet - det ger en tydlig signal att återvända kontakten med det som är större än mina egna begränsningar. I varsevarandet smälter all oro och allt går "min" väg i fin harmoni med andars väg.

"Åk hem svartskalle"

En iransk vän till mig hörde att det var bråk en trappa upp i hans trappuppgång. Han gick upp för att se vad det handlade om och två skinnskallar höll på att mucka gräl med en äldre man. Min vän gick in för att avbryta bråket, vilket resulterade i att skinnskallarna började bråka med min vän. ”Åk hem svartskalle”, sa de. Min vän funderade på om han skulle åka hem (gå ner en våning till sitt hem), men han bestämde sig för att stanna kvar med sin närvaro hos skinnskallarna, inte stanna i ett eget motstånd mot situationen, utan stanna med sin närvaro i sina egna och framför allt i skinnskallarnas känslor (mestadels rädslor gissar jag) och i detta Varsevarande fick min vän ingivelsen, att på uppmaningen; ”Åk hem svartskalle”, svara ”Varför skall jag åka hem, jag är en bättre svensk än vad ni är”. Skinnskallarna höll på att tappa hakan och lite vimmelkantigt frågad de ”Vad menar du?”. Min vän svarade ”Jag bor i samma land som ni, jag andar samma luft som ni och jag muckar inte gräl med mina medmänniskor - jag är en bättre svensk än vad ni är”. Min vän sa det på ett självklart sätt  - fortfarande utifrån ett Varsevarande. Killarna smälte fullständigt och gav min vän en kram och visste inte riktigt hur de skulle kunna belöna honom mer. Min vän blev belönad för att han stannade kvar och tjänade skinnskallarna (hjälpte dem att smälta ner deras självskapade frustration), i stället för att springa där ifrån. Jag är inte kristen (vad jag vet om) och jag vet inte om Jesus har funnits men jag tror att det man talar om som Jesus sätt att verka, stämmer helt och hållet överens med det sätt som min vän hanterade situationen i sin trappuppgång

Korsfästa är vi allihopa, allihopa.....

Korsfästa är vi allihopa, allihopa, allihopa – Já mé å Du mé.

Ingen kan med säkerhet veta om Jesus bar ett träkors på sina axlar och att han sedan hängdes upp på korset för våra synders skull. Men jag tror att jag säkert kan säga att alla människor är mer eller mindre mentalt korsfästa, eller åtminstone har varit det. Jag tror till och med att det är en del av en naturlig socialiseringsprocess – vägen att bli människa. Mycket av det vi bär i vårt sinne är motstånd mot att uppleva vissa andra aspekter av oss själva, detta leder automatiskt till en upplevelse som mycket väl kan beskrivas som en mental korsfästelse – det är bara att känna efter. Ett steg på vägen att ta sig ur detta självskapande fängelse är att höja sig över sig själv, så att man kan se och medvetet bära och att uppleva (vara) korsfästelsen, för att man så småningom kan leva mer andligt befriad. Jag skrev tidigare idag i ett inlägg, hur du kan bana väg för andra genom att du själv väljer att leva i ”glipan” i ”var-se-varandet”. Det gör det lättare för andra att komma till freds med sina ”synder” (med sina egna skapade korsfästelser). Jag har också tidigare beskrivit att när du är andligt hel, så bidrar du till att människor i din närhet smälter, ungefär som is smälter i närvaro av värme. Att stolt bära sitt kors är verkligen en väg att tjäna andra. Du kanske undrar när du är korsfäst? En säker indikation på att du är mentalt korsfäst, är att du känner dig som ett offer. Att du känner dig missnöjd. Frustration e t c ......

Korsfästa är vi allihopa, allihopa, allihopa 
Korsfästa är vi allihopa, allihopa, allihopa
Já mé å Du mé
Já mé å Du mé

Trolöshet

Jag är trolös när det gäller  verktyget för min andliga utveckling . Att leva i Var-se-varande (mindfulness, medveten närvaro, odefinierad medvetenhet, Guds-medvetenhet, ursprungsvarande eller hur du nu vill benämna det) är inget jag tror på. Det är en direkt upplevelse av det som faktiskt är, ungefär som min upplevelse av att hålla en sten i handen inte är något jag tror på - det är en direkt upplevelse av det sinnesintryck stenen ger upphov till. Att Varsevarandet leder fortsatt till andlig utveckling är inte heller det något jag "tror på", det är fakta - en direkt upplevelse.

Den smala vägen - att leva i "glipan"- blir en bred väg

När jag är i det Nya livet så upplever jag att det är som att jag väljer att leva i en liten glipa i en stor oljemålning. Och i denna smala, näst intill obefintliga glipan öppnar sig oändligheten, friheten och alltings möjligheter. Är det månne detta som är att gå den smala vägen? När jag lever oljemålningens upp och nergångar, så stöter jag på alla möjliga reaktioner hos mig själv och hos mina nära och kära - när jag lever i "glipan" är jag ett med allt som är, jag är intuitiv och mina handlingar är automatiskt i harmoni med min omgivning. Jag tror att fiskarna i ett fiskstim lever i denna glipa. Fiskarna saknar dock möjligheten att använda sitt intellekt på det sätt som vi människor avsiktligt/medvetet kan göra. Jag tror att tillräckligt många människor kan lära sig att leva i "glipan" och därmed skapa förutsättningar för att mänskligheten skall kunna lära sig leva i harmoni. Jag tror inte på ideén att någon sorts andlig elit skaffar sig företräde till himmelriket, medan resten av mänskligheten skulle gå under i någon sorts katastrof. Jag tror på att en tillräckligt stor skara människor väljer att göra det andligt avsiktligt/medvetna jobbet att leva i "glipan" så ofta och så länge, att "glipan" blir en bred väg där så småningom alla människor automatiskt får del av oändligheten, friheten och alltings möjligheter. Att leva i "glipan" är att tjäna andra - det är att tjäna mänskligheten. Det fina i kråksången är att du själv får chans att leva i "glipan", så ofta som du själv väljer att vara där. Högsta vinsten direkt utbetalad - Hela tiden! Att leva i "glipan" är som kärleken i en relation det kommer inte automatiskt, inte efter de tre första månaderna av förälskelse när hjärnan badat färdigt i självskapat knark - det är något man medvetet hela tiden måste hålla levande.

Det börjar hänga ihop - grattis Björn

Jag har tidigare i min blogg skrivit att svaret och lösningen på Shakespears fråga; "att vara eller att inte vara är frågan" är; att vara och att inte vara är svaret och lösningen. Jag är inte tillräckligt insatt i vad Shakespear menade med sin fråga, men svaret och lösningen jag presenterar ger svaret och lösningen på hur man lever i det medvetandetillstånd som tillhör det Nya livet. Att leva i hjärtat och i intellektet samtidigt. Jag har tidigare nämnt att Björn Lindeblad  i sitt sommarprogram lanserade ordet varsevarande som en svensk motsvarighet till det engelska mindfulness. Är inte det en sammanfattning av lösningen på Shakespears fråga? Var-se-varande, Var = att vara, se = att inte vara (intellekt), och varande = tillstånd. Jag tror att jag är redo att säga grattis Björn, jag tror att du har funnit ett ord jag är redo att satsa på. Ordet varsevarande ligger också nära ordet varsebli, vilket är ett bra ord att beskriva en väg till "varsevarandet". Varsevarandet når man genom att träna upp förmågan att medvetet uppleva vad som helst. Och det gör man genom att träna upp sin avsiktliga/medvetna varseblivning. Man blir den upplevelse man vill uppleva. Exempelvis man ser på en sten och man bokstavligt talat blir upplevelsen sten. När man tagit denna förmåga så långt att man kan uppleva allt man möter utan motstånd, så passar det utmärk att kalla detta tillstånd för varsevarande (att vara och att inte vara). Grattis Björn! När man är i varsevarandet är det inte mycket kvar av det motstånd intellektet består av - kvar blir en medvetenhet som till större delen bara består av att man ser, betraktar det man är.

Att vara rund under fötterna

Att vara rund under fötterna betyder kanske vanligtvis att vara berusad och ostadig på benen. Jag fick dock en helt annan känsla för vad det är att vara rund under fötterna första gången jag drack Genmaichate. Geinmaicha är japanskt te med rostat ris. Jag blev bokstavligt talat rund under fötterna när jag drack detta te. Inte rund som en boll, som gjorde mig ostadig. Snarare en känsla av lycksalighet i fötterna som bäst beskrivs, som att just vara rund under fötterna. Jag undrar om det kan vara så att detta är ursprungsbetydelsen av att vara rund under fötterna även i relation till alkohol? Innan man fått i sig för mycket alkohol kan också en lycksalighetskänsla infinna sig. Hur som helst tror jag att känslan av att vara rund under fötterna, som lycksalighetskänsla i fötterna utan vare sig alkohol eller Geinmaicha har en nyckelroll i det medvetandetillstånd som jag gång efter annan tillskriver det Nya livet. Mina fötter känns mycket levande när jag är rund under fötterna, så jag tror (åtminstone för tillfället) att det skulle kunna vara så att när anden (det levande) träder in i min kropp så gör den det via fötterna. Hur skulle du beskriva det? Har du en egen erfarenhet av att vara rund under fötterna, på det sätt som jag beskriver ovan? Oavsett om du följt mig i min blogg ett tag eller om du är helt ny kan jag ärligt avslöja för dig att jag använder min blogg som ett personligt utforskande i hur jag bäst kan beskriva det medvetandetillstånd som jag tillskriver det Nya livet.

Självkännedom

Självkännedom - ett utmärkt ord för att beskriv det Nya livet. Andlig och mental utveckling leder till självkännedom. Ordet självkännedom innehåller både den andliga och den mentala aspekten av en själv. Själv-känn-e-dom, där finns aspekten att känna och dom (en mental aspekt av att döma). Här är ett svenskt ord som beskriver medvetandetillståndet av att känna och värdera (döma) samtidigt. Hjärta och hjärna i förening. Björn Lindeblad lanserade i sitt sommarprogram ordet varsevarande som en svensk motsvarighet till  det engelska mindfulness. Känns som ett fint bidrag till att finna bra svenska ord för att beskriva det Nya livet.

Så enkelt att tjäna andra

Jag har ägnat hela dagen åt att stryka tvätt. Så enkelt att tjäna andra. Tvätten skulle strykas under alla omständigheter - så enkelt, och så skönt att göra det i lugn o ro med attityden att jag tjänar min fru och min dotter (och mig själv) när jag stryker den tvätt som ändå skulle strykas. Det bli en form av naturlig meditation i vardagen. Det var en fin gärning Moder Theresa gjorde i Indien där hon tjänade de utslagna och fattiga. Det är inte lika spektakulärt att stryka familjens tvätt, men ur andlig synvinkel tror jag att resultatet för mig själv och mina nära och kära är minst lika spektakulärt, viktigt och befriande. Jag håller med om det som Moder Theresa skriver i en dikt; att "tjänandets frukt är frid". Att ägna sig åt andlig utveckling (självkännedom) i största allmänhet är ett annat klokt sätt att tjäna andra och det fina i kråksången är att alla vinner, även så du och jag.

Personligt ansvar och medkänsla

Ett värdigt liv handlar i huvudsak om personligt ansvar, medkänsla och att tjäna andra. Det förnämaste verktyg jag känner till att nå fram i på dessa områden är Avatar®. På denna länk hittar du en fin introduktion på svenska till vad Avatar är för något.

Avatar® äre ett registrerat varumärke av Star's Edge International. Alla rättigheter är reserverade

Att tjäna andra

Att tjäna andra är nyckeln till ett bra liv. Förutsatt att det kombineras med medkänsla och personligt ansvar. Det är vad Harry Palmer säger på DVD'n; The Path to Service to Others (kommer genom min frus försorg snart med svenska undertexter).  Så enkelt, så genialt, så självklart. Jag vet av egen erfarenhet att det håller - att ärligt och uppriktig tjäna andra är det enda förhållningssätt jag känner som skapar mer och mer lycka, när jag handlar på ett tjänande sätt.

Tankar om ensamhet

Ensamhet är:

Ensamhet är

en ”samhet”

som sammet

Det är något som hänger samman

Då är vi i lugnet och visheten i stormens öga

Då är vi kärleken och vi är vår egen Gud

Då är vi ett (gemensamt)

Som accepterar att vi bär ansvar,
för allt som är

Ensam kan jag möta dig,

om också du är ensam

Två ensamheter blir ett

Fjorton ensamheter blir ett

10 miljarder ensamheter blir ett – en Ensamhet

Svar till Anonym 26 Juli 2012

Hej Anonym 26 Juli 2012!

Nu har jag funderat lite och rådfrågat min visa fru. Det är alltid en grannlaga uppgift att ge andra människor råd i andliga frågor. Vad man än säger riskerar att bli mystiskt eller konstigt i en annan människas liv. Du ställer en konkret fråga om den man du håller kär; "Hur kan jag hjälpa honom?" - att bli hel. Jag tycker det första man skall fundera på när man skall "hjälpa" någon annan är huruvida man gör det för sin egen skull i första hand, eller om man uppriktigt i första hand gör det som en tjänst för den man vill hjälpa (detta var det min fru gav mig som visa ord till dig). Det är okej om man gör det för sin egen skull, men det är bra att man i så fall är medveten om det. Mitt hetaste tips när det gäller att hjälpa en annan människa att bli hel är att så långt som möjligt vara hel själv. När du är hel skapar du ett utrymme där människor du möter lättare kan bli hela. Du underlättar den andliga processen ungefär som värme som hjälper till att smälta is. Bättre hjälp är svårt att finna. Vad innebär det att vara hel. Jag vill säga att du vet när du är där, och är du inte riktigt säker så kanske du håller på att lära dig känna igen när du är hel och när du o-hel, när du är i motstånd. Din man, du och jag är i grunden hela, hela tiden, men vi glömmer ibland eller kanske ofta, vem vi är. Jag glömmer mig flera gånger om dagen - då är det bara att ruska av mig dammet och igen välja att vara hel - att känna. Att var hel eller inte hel är som skillnaden mellan mono och stero - på ett sätt ingen revolutionerande skillnad, men ändå så stor skillnad. Ett annat hett tips är att du lär dig älska allt det hos din man, det som du idag inte uppriktigt älskar - det i sig är en väg att bli hel. Lycka till för dig och den man du håller kär.

Dagens tema

Jag var med på en andaktsstund (i ett religiöst sammanhang) idag och dagens tema var andlig klarhet. Klart som korvspad tycker jag. Fast egentligen ännu klarare - korvspad är ju inte nödvändigtvis speciellt klart (eller?). Det mesta jag skrivit om i min blogg handlar om andlig klarhet även om jag inte använt den terminologin.

Shakespeare ställde frågan

Hur hänger personligt ansvar samman med Shakespeares fråga?

Shakespeare ställde frågan i Hamlet; "Att vara eller att inte vara, det är frågan". Jag har tidigare gett svaret till frågan. Och svaret är; Att vara och att inte vara det är lösningen. Jag tror man kan utgå från att alla människor söker andlig balans oavsett om de vet om det eller inte. Lösningen ligger i att både vara och inte vara samtidigt. Att bara vara kan vara skönt för stunden, men du blir lätt ett rö för vinden om du lever i den fysiska världen. Att göra motstånd mot att vara (=att inte vara) är inte heller det en lösning. Det är bara att se sig omkring i samhället och se på den av människan skapade skövlingen av vår planet - allt ett resultat av att det dominerande medvetandet just nu övervägs av ett ickevarande. Personligt ansvar är att avsiktligt upprätthålla synvinkeln av att både vara och ickevara samtidigt. Det är detta som är det Nya livet. Hur skulle du beskriva det jag talar om?

To Be and Not to Be, that is the answer and the solution

Personligt ansvar

Personligt ansvar i alla lägen. Det är skillnaden mellan att vara eller att inte vara ett offer. Avsaknad av personligt ansvar gör dig till ett offer.

Jag är en Wizard

Jag är en Wizard (en trollkarl), det tycker min treåriga dotter. Vi var ute och gick i skogen här om dagen. På väg upp i en backa sa hon; "pappa jag är trött". Jag föreslog att hon skulle byta attityd till, "det går bra". Hon skiftade sig själv och blev så överraskad när allt kändes ljust och lätt för henne, att hon spontant uttryckte; "pappa du kan trolla". Ytterst var det min dotter själv som trollade när hon bytte till en för situationen mer ändamålsenlig attityd. Min dotter är en Wizard - hon tar personligt ansvar.

Personligt ansvar

I en skön ny värld tar tillräckligt många människor personligt ansvar. Det är otidsenligt att straffa andra. När du straffar en annan människa för något hen (han/hon) har gjort, begår du ett minst lika stort brott som den du straffar har gjort. Framför allt drar du dig djupare in i ditt eget fängelse. Jag mikrobiologen och du kåkfararen är ytligt sett av olika världar, men dig och mig är samma sak. Det är förståeligt att du vill straffa någon annan, men det är inte speciellt upplyst. Det är faktiskt ganska korkat, det är som om en arm på en bläckfisk skulle låsa in en en annan arm på samma bläckfisk, för något som den "felande" armen gjort. Armen som håller lagboken kan låtsas att han inte känner sin ångest eller vad det nu är han inte vill känna, när han låser in den "felande" armen, men hela bläckfisken fungerar inte speciellt bra när en arm är inlåst. Det är ett mycket högt pris du betalar för att inte ta personligt ansvar. En stor kostnad är att vår planet miljömässigt håller på att gå i kaputten.

för dig är jag mig:

för dig är jag mig

mig är i dig

dig är i mig

ser mig,

när jag är i dig

Vad skall jag skapa idag då

Det finns inget att tillägga. Jag menar inget teoretiskt. Nu gäller det att skapa en skön ny värld.

Att vara hel

Det har gått tjugoen dagar sedan jag bestämde mig för att i grunden förändra mitt beteende mot att helt leva det nya livet. Anledningen till att jag valde tjugoen dagar är att det tar ca tjugoen dagar att ändra ett beteende. Att vara hel är att kunna vara försonad med samtliga mänskliga beteenden. Det är en stor uppgift, men också sannolikt en nödvändig uppgift om jag vill fortsätta se liv på jorden. Du kan också välja att vara hel.

Är jag en schimpans som tittar på mig själv?

Jag var i Borås djurpark med min familj idag. En skön upplevelse. I aphuset fanns ett gäng schimpanser som låg på en hylla och tittade lojt på mig. De såg väldigt avslappnade och coola ut. Jag kände mig verkligen besläktad med dem. De känns skönt att ha insett att vi passerat "point of now return", när det gäller ekologisk kollaps på jorden. Vi kommer nå dit snart om vi inte räddas av en total världsekonomisk kollaps. Det känns också rätt okej. Kollapsen i världsekonomin kanske räddar oss om möjligen vi inte räddar oss själva genom att sluta upp att bete oss som offer och går man ur huse och börjar älska, älska, älska, ungefär som schimpanserna i Borås zoo som inte gör en fluga förnär, där de ligger och ser ut att trivas riktigt bra med utsikten.

Lär dig att älska rädslan

Jag såg en film med en tysk som levde med urinvånarna på Borneo (det kanske är 15 år sedan), lång borta från det vi kallar civilisation. Han kände sig levande i urskogen och hans förklaring var att varje beslut han fattade varje dag var på ett eller annat sätt livsavgörande. Till skillnad från hans mer civiliserad liv i Europa, där han kunde leva nästa ett helt liv utan att ett enda beslut skulle vara livsavgörande. Detta fakta borgar för att människor kommer må bättre efter en total ekonomisk kollaps, eftersom fler av de beslut de behöver fatta kommer att vara livsavgörande.

Total utrotning av alla människor och allt liv

Total utrotning av allt liv omkring ca 2050. Då har temperaturen stigit drygt 4 grader vilket leder till att alla organismer dör och då har man inte tagit hänsyn till positiva återkopplings-system. Ett positivt återkopplings-system betyder att när det väl börjat bli varmare kommer värmen öka på grund av att det är varmare. Man har inte heller tagit hänsyn till total kollaps av den industriella ekonomin. Total kollaps är något positivt - det är en möjlighet för oss att överleva. Allt detta säger Dr. McPherson på videon Myth of Sustainability. Du hittar videon här. Skall man skratta eller gråta? Gör vi ingenting kan vi hoppas på total ekonomisk kollaps skall rädda oss. En annan möjlighet skulle kunna vara att vi i det kollektiva medvetandet byter medvetandetillstånd.

Allt är som det skall vara

"Allt är som det skall vara", det är ett bra budskap från Harry Palmer. Om du vill kan du kolla på en video  om denna attityd här. Om du inte automatiskt får svensk text kan du välja det med cc-knappen. "Allt är om det skall vara" är en skön attityd. Den gör att du slappnar av, så att du får chans att se klart om det nu är något som du skulle vilja förändra i världen utanför dig själv.

Räkna inte med en dans på rosor

Jag tror inte på idéen om ett slutgiltigt nirvana där allt är frid och fröjd. Allt i universum vrider sig hela tiden. Det formar utvecklingen i universum och det påverkar våra egna upplevelser. Jag gissar att varje gång allt i universum vrider sig, så vrider sig också vårt egna medvetande, vilket sannolikt är en orsak till inre spänningar och inre oro. Det Nya livet och det upplysta sättet att förhålla sig till universums pågående vridningar är att slappna av in i de egna inre spänningarna och uppleva dem tills de släpper av sig själva istället för att projicera ut det i världen och skapa mer oro där ute. Ett "gammalt" sätt att försöka lösa de inre spänningarna är att konsumera allt ifrån, mat, alkohol till nya kläder, större och nyare bilar och sommarhus, till att man gör sig själv till ett offer. Man offrar sig själv för att slippa uppleva den inre spänning som universums vridningar ger upphov till. Att ta ansvar är att uppleva den egna inre spänningen tills den släpper. Man är med hemma hos sig själv i stället för att rymma hemifrån.

Jag frågade min treåriga dotter

Jag frågade min treåriga dotter om det det skulle vara okej om jag visar henne förakt. Hon visste nog inte vad förakt var när jag frågade henne, men hon visade mig vägen genom att säga; "visa mig förakt". Så jag gick in känslan och uttrycket av att vara föraktfull och hon log och sa att det var okej om jag visade henne att jag var föraktfull. Det gav mig insikten om att, sannolikt är det så att barnen redan lever det Nya livet. Då är det nog så att även förakt är en medkänsla. Man brukar tala om helig vrede och sannolikt är också det en medkänsla. Man är med själv och upplever det man skapat. Till skillnad från när man är i motkänslan av att vara arg. Man är inte där själv och upplever det man skapat - man försöker lägga det på den andra. Jag gissa att det är anledningen till att min dotter inte vill att jag blir arg på henne.

Jag undrar just hur det är med förakt?

Hur är det med förakt? Är det en motkänsla eller en medkänsla? Sannolikt en motkänsla som min dotter inte skulle le åt. I en värld som är bra för alla måste det dock finnas tillräckligt många individer som kan älska andra människors förakt, tillräckligt mycket, om vi skall överleva som art.

Det håller

Min dotters uppmaning från midsommardagen, den att "du får vara sur", den håller. Jag gissar att vara sur är en medkänsla till skillnad från att vara arg som är en motkänsla. Jag fick prova på det på riktigt i går. Vi hade en liten kontrovers jag och min dotter. Vi var på väg ut och hon var på väg att göra allt möjligt annat än att komma och klä på sig. Jag blev arg men hejdade mig och ställde om mig till att bli sur. Jag har inte blivit riktigt bra på det än, men mitt ansiktsuttryck var tillräcklig bra för att min dotter skulle börja le med hela sitt ansikte och sedan kom hon glatt och klädde på sig utan några krusiduller. Det är nog en del av det Nya livet, den att komunicera medkänslor i stället för motkänslor.