torsdag 29 november 2012

syndare är vi allihopa...

Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Já mé, och Du mé
Já mé, och Du mé

Förstå mekanismen och lär dig älska den! Lär dig vara och känna dig levande som ett medvetet/avsiktligt val. Lär dig vara och känna dig levande utan hjälpmedel (socker, alkohol, underhållning, konsumtion e t c.) - lär dig vara levande genom att du lär dig att avsiktligt skifta din uppmärksamhet.

Att synda är i strikt mening att göra motstånd mot det som är. Att göra motstånd mot det som är, är en del av att vara människa. Med andra ord måste människan lära sig att leva med och uppskattat och att förstå innebörden av synden. Alla (eller sannolikt de flesta) positiva mänskliga drag är i strikt mening också syndfulla, de är skapelser, gränsdragningar pålagda Ursprungsvarandet (Gud). Med andra ord hoppas jag från djupet av mitt hjärta att människor fortsätter att synda, men att synda med urskiljning.

Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Syndare är vi allihopa, allihopa, allihopa
Já mé, och Du mé
Já mé, och Du mé

måndag 26 november 2012

Liv, levande, lust - att släppa taget

Liv, levande, lust - så enkelt - helt nära, runt hörnet. Jag hämtade gödsel, hästbajs, tillsammans med min dotter i går. Vi odlar blommor på balkongen och det känns väldig jordnära att hämta gödsel och blanda ut den gamla jorden. Hästbajset hämtar vi vid en ridskola och gräver man med spaden i gödselstacken så kryllar det av livliga daggmaskar. Daggmaskarna verkar inte ha något problem med tillvaron. Det är nog bara människan som har möjlighet att välja att finnas här utan att vara levande, som skapar problem med sig själv och tillvaron. Det har säkert något med frontalloberna i hjärnan, eller något liknande, att göra. Vi har fått förmågan att ställa oss i en plats i hjärna där vi avsäger oss ansvar för att uppleva vissa aspekter av oss själva. Egentligen en fantastisk förmåga. Samma förmåga kan användas för att i omvänd ordning avsiktligt välja att uppleva allt utav detta, på lite avstånd. En fot i upplevelsen och en fot utanför, att leva i Var-se-varandet. Att samtidigt vara och att inte vara, som jag tidigare beskrivit det - det är lösningen. Språket visar vägen. Anden finns i det levande. Det levande uppstår, när jag lever upp, lever slut på något, när jag släpper taget, när jag offrar något. Jag gissar att det är därför Kristus - det levande - uppstår när något/någon dör. Att leva slut på något är att uppleva. Det är att andas ut när jag har andats in. Det är att; dela med mig av makt, rikedom och kunskap jag har samlat på mig. Det är att; släppa taget om en gammalt sår, att inte längre hålla fast vid en gammal inkapslad längtan att gråta, skratta, känna rädsla eller vad det nu än kan vara. Att välja att förlåta. Att låta vara i det förflutna - det som hör det förflutna till. Att släppa ideén att du skulle vara ett offer (kanske den största offergåvan någonsin? - att offra, offret!). Nytt liv uppstår när det gamla förmultnar. Så är det med hästbajs - och så är det med människor!

"Att vara levande" (I min förståelse är det vad kristna kallar för att vara/leva i Kristus och i orienten kallar man det för att vara Upplyst) måste vara det medvetandetillstånd där alla människor skulle kunna finna en gemensam utgångspunkt oavsett religiös tillhörighet eller filosofisk tro. "Att vara levande" är ett faktiskt medvetandetillstånd skiljt från tro. Det är som kärlek - är man kär så är man kär, oavsett vad man tror. Eller svettig - att vara svettig är bara vad det är. Det skiljer sig inte mellan vilken religion man tillhör. Med risk för att vara tjatig upprepar jag mitt syfte med min blogg, nämligen att; Inspirera dig att gå ut i världen och känn dig riktigt (äkta) levande. Målet och lösningen är ett och samma. "Att vara levande" eller att existera utan "att vara levande" är som skiljnaden mellan mono och stereo. När du uppfattar skiljnanden vet du med säkerhet vad jag talar om. Du behöver inte fråga vare sig mig eller någon annan om det är "rätt" det som du upplever. Du bara vet.

fredag 23 november 2012

Paulus med skruv

Jag har just läst "Den store aposteln" av Nils Tägt och helt plötsligt insett att jag är kristen utan att ha vetat om det. Jag kan känna att min själ är i resonans med Paulus själ, vi är själsbröder om man kan uttrycka sig så. Jag upplever att jag mångt och mycket lever det Paulus talar om. Det som skiljer oss åt är att jag är gift och har barn. Jag påstår inte att man måste vara gift för att kunna leva i Kristus, men det är min fulla övertygelse att man inte kan leva i Kristus om man inte kan leva i harmoni och kärlek med sitt motsatta kön. Då måste jag som man låta kvinnan tala i alla rum och alla församlingar. Jag måste låta henne tala med alla röster och alla språk. Då måste jag älska henne och låta henne vara en eldsprutande drake om hon för tillfället råkar vara det. Det är min uppgift att lära mig att göra det jag behöver göra för att ge mitt motsatta mig utrymme att växa. Det är min uppgift att tjäna min fru och på ett kärleksfullt sätt vara henne behjälplig i att hon får det lättare leva i det levande livgivande medvetandetillstånd, som Paulus och en hel del andra människor benämner att leva med Kristus. Det är min uppgift att massera min frus fötter på kvällen när hon har haft en betungande arbetsdag. Man brukar säga att när fan blir gammal blir han religiös. Att vara religiös har fortfarande en viss negativ klang i mina öron, men jag kan nu ärligt säga att nu när jag lever i det Nya livet så erkänner (avslöjar) jag att jag är kristen, med tillägget; Jag är kristen med skruv.

Något hos Paulus (som jag läste om i Nils Tägts bok) är Kristusgemenskapens spänning - något som Luther och Augustinus uppmärksammat hos Paulus och som på latin benämns "simul justus et peccator - är en del av det som fått mig att känna mig stå i resonans med Paulus. Det har fått mig att tro att vi talar samma språk. "Simul justus et peccator" är i mina öron samma sak som när jag tala om att lösningen är att; vara och att inte vara, samtidigt. Att stå med ena benet i Ursprungvarandet (Gud) och de andra i en skapelse. "Augustinus lärde (med stöd hos Paulus), att en kristen till del, partiellt, är syndare, till del rättfärdig" (Tägt). Och det är svårt att vara människa utan att "synda" - Man begår synd första gången man säger; Jag är det här, jag är inte det där. Så ett är säkert, människor behöver få en djupare förståelse för vad synd innebär och att få en förståelse för att synd också kan vara något positivt och nödvändig i för det mänskliga varandet.

onsdag 21 november 2012

Vi har en gemensam framtid

Jag tror att mänskligheten har en gemensam framtid, jag tror dock förutsättningen för detta är att vi möts i vårt gemensamma ursprung. Jag talar om ett äkta möte. Vårt gemensamma ursprung är plattformen för vår gemensamma framtid. Det behövs ingen filosofi, vetenskap eller religion för att ha detta möte. Sedan kan man klä upplevelsen i religiösa eller filosofiska termer vilket passar en själv bäst. Människor har redan en erfarenhet av att mötas i sitt ursprung, det gäller bara att avsiktligt gå dit tillräckligt ofta för att det skall bli det dominerande medvetandetillståndet på jorden. Sång o musik kan vara en väg. Personlig utveckling genom yoga, meditation eller terapi, eller religiös verksamhet kan vara andra vägar. Det enda som betyder något är att vi möts i den plats som saknar människo-särskiljande motstånd mot att just mötas i ursprunget.

tisdag 20 november 2012

Ett ständigt pågående offrande

Jag offrar min "ensamfödde son" (skapelse) på korset flera gånger om dagen för att fullt ut känna mig levande. Min "ensamfödde son" kan vara vilken som helst känsla, tanke eller idé som jag skapat motstånd emot och sedan hängt upp i mitt mentala kors. När jag släppt sonen fri och återgått till min levande jag, är jag ett med mig själv, ett med Gud. Eller varför inte, ett med dig. Det fiffiga är att jag kan inte möta dig om jag inte klivit ner från korset. Vi har det till och med i vårt språkbruk - vi brukar säga; "häng inte upp dig på småsaker". Innebörden är av det att jag skall sluta göra motstånd och i stället vara ett med dig.

Yttre tecken...

Jag är medveten om att man kan tolka allt precis så som man vill och vill man se mönster så ser man mönster. Hur som helst kom det ombord spårvagnskontrollanter idag. Olika kontrollanter, två gånger (!) på samma resa och en gång på återresan. Det märkliga var att jag och den person jag reste med inte blev kontrollerade en enda gång. Kanske en  slump att vi inte blev kontrollerade, vad vet jag, men jag tolkar det som en avspegling av den frid jag känner, sprider sig i min kropp. Det fanns en tid då jag var klart mindre levande och mindre fridfull inombords. Då blev jag alltid kontrollerad och framför allt kände jag ett visst obehag och en känsla av att kontrollanter kom ombord på spårvagnen och detta upplevde jag även när de klev ombord på bakre vagnen och inte såg dem. Det är möjligt att det var rädslan från en och annan medresenär som inte stämplat som jag kände av, men helt klart hade jag en annan känsla idag trotts att flera medresenärer fick böter för att de inte hade giltiga färdbevis.

fredag 16 november 2012

stannar tiden

Det kommer fler och fler signaler på att det förflutna, nuet och framtiden håller på att flyta samman också i mitt egen liv.


stannar tiden:

möter Gud i dig
stilla
somnar vid din sida
rytmen
stannar tiden

ur min diktsamling 2003

tisdag 13 november 2012

Det är bra att ibland påminna sig

Jag har tittat på en video på YouTube idag på 

och blivit påmind. Man kan behöva se den ett par gånger.

Den visar klart och tydlig hur våra tankar och vår intention skapar nuet o framtiden och det förflutna (!). När jag är i Varsevarandet (eller Ursprungsvarandet) befinner jag mig där min intention direkt påverkar den ytterst påtagliga "verkliga" verkligheten jag möter.

Kan klart rekommenderas.

onsdag 7 november 2012

Klarhet

klarhet

evighet
klarhet
sopbilens brummande dieselmotorljud fyller rummet
far vidare
krispig, klar, luft, söker sig in genom det öppna fönstret
skapelse efter skapelse dansar förbi
hammarslag bankar någonstans i bakgrunden
någon visslar
bilar kör förbi på gatan
som membranet på en trumma,
vibrerar jag,
i skön harmoni med allt som är

tisdag 6 november 2012

Varför talar jag om det Levande Livet?

Varför talar jag om det Levande livet, som det Nya Livet? Jag utgår från att den miljöförstöring (och för all del, det mesta annat osunda) som vi skapat på planeten är en direkt konsekvens av att det dualistiska medvetandetillståndet har dominerat både det kollektiva och de personliga medvetandetillståndet(n). Jag tror inte det är några personligt avsiktliga val som lett fram till detta, utan det är snarare en konsekvens av en naturlig utveckling av det mänskliga medvetandet (inom parantes kanske vi snarare skulle tala om invecklingen av det mänskliga medvetandet - uppveckling är en aktiv, avsiktlig process). Jag är helt övertygad att det både är möjligt och nödvändigt att tillräckligt många människor avsiktligt väljer ett mer ändamålsenligt medvetandetillstånd att verka utifrån om vi vill leva i en sund värld, och då tror jag "kompromissen" Varsevarandet är en bra plats att utgå från, mellan ett strikt dualistiskt varande och ett strikt ickedualistiskt varande. På plussidan blir ditt eget liv en underbar plats att bo i, så snart du själv väljer Varsevarandet (Det var Björn Lindeblad som myntade uttrycket och han berättade om det när han var sommarpratare i Radion i somras, och jag tycker det fångar det jag vill uttrycka -Tack för ett bra ord Björn). Och när du är där så får det garanterat spridningseffekt på din omgivning, utan att du måste missionera eller på annat sätt anstränga dig för att omvända någon annan. Det är inte min roll att tala om hur en sund värld ser ut - det är min övertygelse att människor som lever i Varsevarandet mer eller mindre per automatik hittar vägar att leva tillsammans på ett sätt som gynnar alla människor. I Varsevarandet är du samtidigt i kontakt med din personliga del och det enhetsmedvetande du delar med alla andra. Sök Varsevarandet och få en förstahandsupplevelse och testa vad det ger som resultat. Tycker du inte om det du upplever kan du alltid fortsätt leva utifrån där du befinner dig i dag. Där hamnar du alltid automatiskt ändå, om du inte gör ett aktivt, avsiktligt val att åter gång efter annan gå tillbaka till Varsevarandet.

måndag 5 november 2012

Kompromiss

Jag skall utforska en ide några dagar. Och den är att Var-se-varandet är den punkt, den port där det är möjligt att både vara mänskligt strukturerad och samtidigt ha kontakt med det levande. Det är inget skapat tillstånd, som när jag exempelvis skapar mig en roll för att passa in, utan det är ett avsiktligt val att inte ge uppmärksamhet åt motståndet mot att uppleva allt, så som det är (För tydligheten skull vill jag poängterar att jag inte talar om flykt, förträngning e t c, från jobbiga upplevelser - jag syftar på en situation där jag släppt motståndet genom att först uppleva det som jag tidigare skapat motstånd mot). Och också ett aktivt val att lägga uppmärksamheten utanför det jag definierar som mitt personliga medvetandefält. Jag skrev i ett tidigare inlägg att Varsevarandet är ett steg på vägen mot Ursprungsvarandet. Just nu lutar jag åt att Ursprungsvarandet inte är ett tillstånd där det är möjligt att bo någon längre tid, om man nu också samtidigt vill vara människa. Jag kan dock se poängen med att tillåta mig (avsiktligt, eller omedvetet) välja att uppleva Ursprungsvarandet för att få  en referenspunkt utanför/bortom Varsevarandet. Varsevarandet som jag tidigare beskrivit som "Att vara och att inte vara samtidigt, det är lösningen". Det är lösningen på Shakespears fråga och jag tror lösningen på mänsklighetens möjlighet att överleva på denna planet. Jag har tidigare skrivit att jag inte tror på att jag skall nå fram till ett "Nirvana" där jag skall leva i lyckans rus för all evig framtid. Eftersom allt i universum hela tiden vrider sig så gissar jag att det som är min personliga del av universums medvetande hela tiden också utsätts för yttre påverkan, vilket hela tiden gör att jag avsiktligt måste gå tillbaka till dörren där jag är som ett mycket klart och rent membran mellan två världar. Det går att sätta namn på detta varande, men personligen tror jag (åtminstone för tillfället) det mår bäst av att inte ha något namn. När jag är i Varsevarandet hamnar jag där (Hos Gud, eller ___________, fyll i med det som passar dig), men så fort jag försöker beskriva det försvinner det och det är helt logiskt. När jag skall beskriva något går jag automatiskt till sinnet, den ickevarande/"ickelevande" aspekten av mig, den del som är intellektuell, men inte speciellt levande - mycket tänk och lite verkstad. Jag gissar att membranet jag talar om är det som man inom psykologin benämner Självet. Se vad som står i Wikipedia om självet här. Känn efter vad som känns bäst, - den rena klara upplevelsen utan beskrivning, eller Gud, eller Självet. Det finns flera anledningar varför jag jag vill lägga mer fokus på processen, verktyget (Varsevarandet) än på resultatet (upplevelsen av Gud, Självet, Ursprungsvarandet ............). När jag fokuserar på verktyget så har jag något att hålla mig till som garanterat ger en faktisk upplevelse som jag kan utforska. Om jag fokuserar på benämningen av upplevelsen så är det lätt att tappa bort själva upplevelsen. Mer filosofi än en verklig upplevelse.

lördag 3 november 2012

Jag har ändrat åsikt

24 september skrev jag

"Jag läste en notis i Sändaren idag som berättade om Dalai Lama som på sin Facebooksida hade skrivit att han tyckte att religionerna har tjänat ut sin roll och att han förordar att mänskligheten skaffar ett annat sätt att hantera ämnen som etik och moral. Jag håller med Dalai Lama." 

Jag fick en ny tanke idag som säger att religionerna har en ny uppgift, nämligen att visa på att alla människor i grunden är väldigt lika varandra och att det nu kan blir religionens uppgift att stå för integreringen av olika trossystem. Man kan se en parallell mellan en enskild individs splittring av det egna psyket i olika identiteter, arketyper eller hur man nu vill benämna det, och uppdelning av människor i olika religioner och olika kulturyttringar. Jag tycker mig se en pågående integrering mellan olika religioner och kulturer, på samma sätt som jag ser ett ökande intresse hos enskilda individer att bli mer integrerade i sig själva.

torsdag 1 november 2012

Jag googlade på Ursprungsvarande

Jag googlade på Ursprungsvarande och förutom mina egna inlägg så fanns i stort sett bara ett inlägg från Kristina Lindgren som använder begreppet Ursprungsvarande. Och hennes inlägg stämmer med det jag försöker klargöra i min Blogg. Hon skriver även att Mindfullness (det som jag i denna Blogg benämnt som Varsevarande; se diskussion i tidigare inlägg; ex Dags att gå vidare 4 oktober 2012) är en port att gå igenom innan du når Ursprungsvarandet. Du kan läsa Kristinas inlägg här.

Kommit till ro?

Jag skrev i en artikel  i Avatar Journal 1988; "Teorier kan naturligtvis vara både intellektuellt stimulerande och viktiga om jag vill skapa förändring i den materiella världen, men de har väldigt lite med livet att göra och då menar jag, att känna mig levande och att uppleva det jag avsiktligt väljer att uppleva. Min erfarenhet är att de flesta idéer som har med det själsliga livet att göra, också är överflödiga om mitt syfte med livet är att känna mig levande och att växa och utvecklas." Det jag skrev 1988 håller fortfarande. För mig innebär det Nya Livet (Du sköna nya värld) att uppleva sig själv och världen som levande, till skillnad från att vara biologiskt levande, men mer eller mindre själsligt död. Ursprungsvarande är en benämning som fungerar bra på detta tillstånd. Det tillstånd jag talar om känner jag igen från när jag var barn och då kände mig mycket levande. Möjligen/sannolikt finns där mer ursprungliga medvetandetillstånd men det spelar ingen större roll för min möjlighet att leva ett värdigt liv i harmoni med den värld jag lever i. Världen är väl varken mer eller mindre magisk om jag är själsligt levande eller själsligt död. Det är dock lättare att uppskatta verkligheten när det är på den positiva sidan och då känns det mysigt att kalla det för magi. Det kanske är ett barnsligt sätt att uttrycka sig, och det är i så fall inte så konstigt - det levande medvetandetillståndet är väl också det som barn lever i?