Att vara kristen är att vara människal

Så märkligt, eller hur? - Att vara kristen är att vara människa!

Då måste jag göra en bekännelse - jag är kristen - sedan födsel och ohejdad vana! Det måste vara detta Bibeln handlar om. Det blir då logiskt att vägen till Gud går genom Jesus - han var människa (!) - han var kött och blod - han pruttade med största sannolikhet och han var säkert kåt och grym, o glad, o dum, o snål, o älskvärd, o förlåtande o allt annat man kan vara som människa.

I syndafallet blir Adam (hebreiska för arten människa) medveten att en av oss har snopp och en av oss är snopplös, men snippig. Adam som levt i fred med hen själv och pruttat o knullat, älskat och visat omsorg för hen själv blir blyg och definierar ut halva sig. O säger det där är icke jag, - det där är något annat. Människan, Adam blir ickemänniska, hen blir han o hon, Adam blir Antikrist - Adam slutar vara kristen.

Emellanåt i världshistorien hittar den snoppige och den snippige hem till hen själv och då uppstår Människan, Adam - den kristne - igen. Det hände sannolikt i Palestina för 2000 år sedan (är inte det hela poängen med Jesus just att han var människa?) - och det har hänt gång på gång i andra tider och på andra platser runt om på vår planet.

Jag måste bekänna - Jag är kristen - i bland. I bland är jag ärlig med att släppa fram rädslan, min småttighet, min okunskap, ledsenheten, ilskan, frustrationen, ondskan e t c. Jag accepterar att jag är människa! - Då är jag kristen! Då är jag också ett med hen självt (ett med Gud/Nuvarandet). Det är belöningen för att acceptera allt jag är, det förlöser - det är frälsning här och nu.

Händer inte detta också dig emellanåt? Då är också du kristen, åtminstone just då.

Med denna tolkning av Bibeln uppnår man flera fördelar. Man når frigörelse o frälsning här och nu (detta är ingen teori det är upplevd verklighet jag upplevt hos mig själv och hos 1000-tals andra människor jag mött gång, på gång, på gång), det att vara människa är också något alla människor på jorden skulle kunna enas om. Vi föds ju till människor - tyvärr glömmer de flesta av bort att vara människa.

Gå ut i världen o visa dig, visa att du är Människa, visa att du är ledsen och visa att du är ond någon gång. Det är riktigt befriande och du behöver inte slå ihjäl någon bara för att du visar att du är ond.

Problemet med att du inte öppet visar vem du är, är att någon annan kommer göra det i ditt ställe. Allt du förnekar i dig själv kommer någon annat spela ut i ditt ställe. Din ovilja att visa dig som du är kommer leda till att någon annan gör det du inte vill stå för. Du och jag skapar ondskan i världen genom att inte våga vara hela människor.

Jag har en dotter som är fem år. Jag försöker uppfostra henne till att det är okej att vara ond, det är okej att slå andra och att allting faktiskt är okej (-Jag kommer älska dig för vad du än gör, tänker jag som far). Samtidig lär jag min dotter att andra människor kanske inte tycker att det är okej att hon slår dem e t c. Helt klart får det otrevliga konsekvenser för mig själv om jag slår någon annan och det är inte heller speciellt snällt att slå andra, så det är något jag undviker att göra och jag är helt säker på att min dotter inte heller kommer slå någon medmänniska.

Jag blev arg på min dotter och tog chansen att medvetet visa min egen ondska, samtidigt som jag medvetet visade min ilska. Jag bröt sönder hennes flöjt och kände på det förbjudna och visade det samtidigt, både i att bryta sönder något som var min dotters, men också att bryta sönder ett musikinstrument.

Händelsen ledde till något bra både för mig och min dotter. Jag visade henne att också jag som förälder kan vara ond (och inte minst visade jag det för mig själv), vilket lämnar dörren öppen för henne också att vara det. Hon kommer säkert inte behöva visa ondska så många gånger i sitt liv, men hon slipper bära bördan av att försöka undvika att visa det.

Min fru berättade att min dotter berättade om hela historien för henne och då berättade min dotter att hon som svar på att jag bröt sönder hennes flöjt hade klippt sönder en bok för mig - och hon gjorde det medvetet! Inte nog med att min dotter medvetet gav igen med samma mynt, så kom hon dessutom rakryggad till mig med sin flöjt och sa: - den här får du laga pappa! Jag vill tro att händelsen stärkte min dotter i att vara människa* (* tillägg 29 april 2014 - Läs medkännande, tolerant, mänsklig) - det är åtminstone det som är min intention när jag möter min dotter.

Människa gå ut i världen och våga visa att också* du kan vara ond. Det finns mycket kärlek att hämta på andra sidan.

*Kommentar en dag senare: Observera med betoning på också. Jag förutsätter att du redan som de flesta av oss gör, försöker så gott du kan att vara god. Om nu någon skulle tro att jag är fullständig galen. Jag vill också tillägga att bara för att man tillåter sig att man kan vara ond, så är det det inte min avsikt att uppmuntra någon till att gå ut och göra illdåd, på uppdrag av mig. Om nu någon skulle tro det.

Onda det är vi allihopa,
allihopa,
allihopa
Du mé
o  jag mé
Du mé
o jag mé

P.S. Jag har aldrig hört talas om Dietrich Bonhoeffer förrän i går, men när jag läste en del av vad han skrivit så föll allt på plats. Som jag uppfattar honom hade han bland annat idéen om att vara kristen är att vara människa. Och oavsett vad han trodde eller inte så bidrog min tolkning av honom till att mitt universum blev fullt begripligt.