Jag kommer vidare i min vandring mot att försöka beskriva min verklighet i ord, genom att plocka bort Gud ur ekvationen. Gud (eller snarare beteckningen Gud) är en beteckning på något som separerar mig från upplevelsen och som jag skrev i mitt förra inlägg, så är jag och du och de flesta andra människor de enda Gudarna jag med säkerhet vet existerar (vi skapar från morgon till kväll).
Man kan lägga in olika tolkningar i det som man vanligtvis benämner som Gud, men det jag vanligtvis lägger in i Gudsbegreppet är benämningen på det Gudomliga och eftersom det är det sätt som jag tidigare och nu sett/ser på Gud, så kan det fortsätta att kallas för det Gudomliga (åtminstone i min värld). Som jag nämnt tidigare är det ingen teori jag talar om eller referens till vad någon annan talat om (även om jag tror - tror mig veta - att det är just detta många, många, andra människor både talat om och själva upplevt). Det är något jag själv upplever.
När människor talar om kristna värderingar som en bra värdegrund, så köper jag det rakt av som en bra värdegrund och personligen funkar det alldeles utmärkt att kalla det för kristna värderingar. Men det kommer sannolikt ta lång tid att få med sig alla människor på detta.
Ett förslag skulle kunna vara att kalla det för en Humanistiskt Gudomlig(t) värdegrund/förhållningssätt.
Min far var inte en bekännande kristen och han trodde inte på den Guden som han uppfattade att de kristnas Gud var, men han levde efter en kristen värdegrund och när han dog så löd hans dödsruna, som hans tidigare arbetsgivare skrivit i tidningen: "Allan var en hedersman".
Pappa var helt klart en hedersman och även om han kanske inte själv skulle använda det uttrycket så uppfattar jag att han tjänade det Gudomliga - han tjänade något utanför hans begränsade Jag (då hamnar man per automatik in något som mycket väl kan kallas för det Gudomliga). Enkel matematik - om jag vill vara frälst, fri från mig själv - fri från ondo, då måste jag tjäna det som ligger utanför mig själv och det gjorde min pappa.
Hade min pappa köpt beteckningen på vad han var, som; Humanistiskt Gudomlig? Jag vet inte, men för att man skall kunna vara på det sätt som min pappa var, så måste man ha både Humanistiska värderingar och samtidigt befinna sig i ett Gudomligt tillstånd.
Det Humanistiska och det Gudomliga är ömsesidigt beroende av varandra för att var verksamt. Det ena kan inte finnas utan det andra!
Man talar om att gravida kvinnor är i ett Gudomligt tillstånd när de är havande och det är säkert naturens sätt att ordna till det så att kvinnan befinner sig i för fostret mest gynnsamma varandetillstånd för att ett nytt friskt och välmående barn skall kunna födas.
På samma sätt kräver en Humanistisk värdegrund det Gudomliga tillståndet för att en ny friskare mänsklighet skall födas på jorden.
Jag tror en anledning till att människor går i krig kring trosfrågor att att de själva inte riktigt förstår innebörden och konsekvenserna av vad de själva tror på. Och det är inte så konstigt eftersom vi inte har skaffat oss gemensamma uttryck för vad det är vi menar när vi samtalar om trosfrågor.
Talar jag exempelvis om Gud så är det per definition ett begrepp som separerar mig från det jag vill beskriva (tycker já då), oavsett vilken företeelse det är jag vill beskriva. Talar jag i stället om det Gudomliga så talar jag om något jag per definition kan vara i kontakt med och uppleva (samtidigt som jag talar om det som Gudomligt) och om en av oss är i det Gudomliga tillräckligt starkt och länge, så kommer den andre av oss också snart att uppleva samma sak. Ingen av oss skulle tveka på upplevelsen. Vi skulle befinna oss i ett varandetillstånd där vi kan formulera de Humanistiska värderingarna vi som mänskligheten väljer att hålla oss till.
Observera att förhållningssättet; det Humanistikst Gudomligt sättet, är både ett förhållningssätt och ett varandetillstånd/medvetandetillstånd.
Att tjäna det Gudomliga, är som att åka på semester och emellanåt eller gärna ofta kliva ur och lämna bilen och känna vinden smeka din kind, att känna smak och lukt av smultron, att vandra barfota i daggvått gräs, i stället för att inte tjäna det Gudomliga genom att sitta instängd i bilen med bilrutorna stängda hela semestern.
Att bara tjäna det Gudomliga skulle vara som att vara på semester hela tiden (att bara vara i ett kännande tillstånd) - kanske är det vad människor som drömmer om paradiset talar om?
Det Humanistiskt Gudomliga varandetillståndet jag talar om skulle kunna beskrivas som att gärna åka bil, men att åka i en miljöbil, varför inte en som kan framföras på ett förarlöst sätt. När så är möjlig tar jag av taket och åker cabriolet eller åtminstone kör jag med nervevade rutor. Eller varför inte ta tåget. Och jag tar ofta pauser för känna världen med alla dess under. Jag lever på ett avsiktligt, medvetet, medkännande sätt.
vad jag tror på:
jag tror på Gudomlig humanism
det ger mig vad jag behöver
det skapar förutsättning för att jag kan bidra till;
att andra också får vad de behöver
och jag tar ofta paus för att känna livet
vad jag tror på:
jag tror på Gudomlig humanism
det ger mig vad jag behöver
det skapar förutsättning för att jag kan bidra till;
att andra också får vad de behöver
och jag tar ofta paus för att känna livet
Göteborg, 30 april 2014
Lars André
P.S. Jag sänder med några dikter jag skrev 2003 och 2004
livet vaknar:
kroppen
själens spegel
skapar musten, livet
trycket finns där
längtar
måste ut
diverse:
vatten
blodiglar suger blodet
regnskogsgolvet fyllt av fukt och mylla
djupt i havet hajen snuddar vid min fot
håret fladdrar, hästen under mig, i sporrsträck
vulkanen ligger död
bergen, mörkret, kärlek
livgivande delar
av allt, som är
kära vän:
du finns så nära
trär smultron på strå
älskar
små fötter springer på gulnat gräs
värmer hjärtat
tar dig i min famn
27 maj 2004:
mitt sinne, ramen till en oskriven bok
ett utrymme för allehanda experiment
ett möjligheternas landskap
skaldar en dikt
gör en figur
smeker en vän
be mig inte rita något, som inte finns, än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar