Kommentar samt en märklig slutsats ...

1. 
   

   Kommentar från Bertil på mitt senaste inlägg:

   Bra du skirver Lars! ...men är det bara kristna som är människor...?
   Vad är en hindu, muslim buddist etc..?
   Bertil

   SvaraRadera
2. 
   detupplystalivet26 april 2014 10:01

   När jag skriver så skriver jag hastigt och i bland lite överdrivet i mitt sätt att uttrycka mig och det gör att jag inte alltid hittar det ord som mitt utforskande söker efter.
   
   Självklart är alla människor människor! Och när jag nu fått lite distans till min text så inser jag att mänsklig är ett bättre ord för det jag försökt att uttrycka.
   
   Jag skriver ett nytt inlägg för att ytterligare förtydliga vad det är jag vill förmedla.
   
   Lars den onde och den gode, 26 april 2014
   
   
   
   Nytt inlägg:
   
   
   Jag har alltid trott att Gud var Gud och människa var människa, men jag tror det är tvärtom. Jo visst vi är fortfarande människor i mitt Universum, men vi har glömt bort att vara övervägande mänskliga och det är det som är problemet med oss människor. Detta är en för mig personligen en revolutionerande slutstats. Det är jag som Gud som är problemet!
   
   
   Se på världen. Hade vi levt i en övervägande mänsklig värld hade den inte sett ut som den gör. Det betyder inte att jag misströstar - jag ser också mycket mänsklighet i världen. 
   
   
   Problemet för människan uppstod i syndafallet, hon slutar vara det hon var innan och hon blir en Gud. Efter syndafallet upphöjer hon sig till Gud och skapar "det där är icke jag", och "det där är icke jag", och "det där är inte heller jag". Hon skapar från morgon till kväll. Det är hon som är Gud och skall jag vara ärlig är det den enda skapande Guden i världen jag med säkerhet vet existerar. 
   
   
   Min poäng med senaste inlägget är att jag tolkar Bibeln så att Jesus återuppstod som mänsklig från att ha varit en Gud, som du och jag (de flesta buddhister, hinduer och muslimer är säkert också Gud - detta är inom parentes något vi också kunde ena oss omkring). Och när någon åter blir mänsklig, en hel människa då blir hon också Gudomlig. Det blir kanske fel att kalla det ursprungliga mänskliga varandet för att vara kristen (men för mig personligen är den innebörden i att vara kristen) - det ordet är ju redan upptaget - jag ville med mitt tidigare inlägg spetsa till det hela och använda ett ord som i min förståelse handlar just om att vara mänsklig och är det något som jag fastnat för hos Jesus så är det just att han var mänsklig. Det är när man hänger i (det mentala) korset som man är en skapande Gud.
   
   
   Innan mänskligheten blev människor (läs Gudar) så var kanske olika naturfenomen Gudar och när hon efter syndafallet själv blev en Gud så har hon projicerat bilden av sig själv på något som kanske bäst beskrivs som en spegel. Det är ok att kalla det för Gud eller Nuvarandet eller vad som helst, men jag tror det helt klart är ett varandetillstånd som kanske mår bäst av att inte få någon beskrivning. Det är vad det är. Till och med Bibeln beskriver det som "Jag är det jag är".
   
   Jag tror det vore bra för vår fortsatta gemensamma resa att så många som möjligt av oss inser att det är vi själva, som Gudar, som är problemet.
   
   Jag har i tidigare inlägg skrivit att Shakespeare myntade frasen att vara eller inte vara det är frågan. Jag vet inte riktigt vad han menade med detta, men det passar in på det jag talar om att frågan är huruvida jag skall vara mänsklig (vara) eller vara Gud (inte vara/skapa).

   
   

   Min lösning på problemet som det är för oss i dag (och att svara på Shakespeares fråga) är låna Shakespeares fras och att välja att; - både vara och att inte vara.  Jag tror vi passerat "point of no return" och vi kan inte återgå till ett varandetillstånd, utan viljan att skapa.

   
   Vi måste fortsätta axla rollen som ”Gud” i Universum, men vi måste göra det från en mänsklig (Gudomlig) synvinkel, på ett påtagligt medvetet sätt. Ett fint ord att beskriva detta varsamma sätt att vara skapare är att benämna det som Varsevarande.

   
   

   Känn medkänsla för det du skapar. Ta fullt ansvar för allt du skapar e t c, e t c. Sluta låtsas att inte också du är grym ibland. Det är fullständig omöjligt att vara en skapande Gud och samtidigt inte vara ond, i synnerhet om du inte inser att det är du som är Gud och tar ansvar för det.
   
   Om tillräcklig många människor blir tillräckligt mänskliga (kännande) så spelar det ingen roll att olika människor väljer att tillhöra olika religioner. Mänskligheten (Människovarandet så som det var innan syndafallet) är mer andligt utvecklad än alla religioner och här får alla plats.
   
   Jag tror att paradiset som människor drömmer om, just är att leva i mänskligheten och helt klart är det möjlig att skapa det här och nu under förutsättning att du och jag inser att det är du och jag som är Gud och inte det varande vi vanligtvis kallar Gud - den Guden skapar inte - hen bara är - det är anledningen till att nåden finns där, det är anledningen till att det känns som en omfamnande far/mor som förlåter en för vad och vem man än är.
   
   Syndafallet (om du undrar vad jag menar med det) - det är den punkt i en människas/mänsklighetens medvetenhet när hon/hen inser att hon/hen avsiktligt eller omedvetet kan välja bort att uppleva en känsla eller något annat hon/hen skapat. Exempelvis du känner dig arg, ledsen eller rädd och du använder din mentala styrka att låta bli att känna dessa känslor. Då och där uppstår skulden. Du lånar av din egen integritet du lånar av din egen mänsklighet och blir något annat än ursprungligt mänsklig. Då och där inträffar syndafallet.
   
   Helvetet om någon undrar är att leva som om otrevligheter inte finns.