Kan det vara så?

Jag slänger ut en djärv fråga. När mänskligheten blir medveten att en av hen är en hon och den andra är en han och hen därmed definierar bort halv sig, så blir hon/hen också per definition halv.

Hen fördelar ut vissa av de mänskliga dragen på han och vissa på hon. Det är säkert till del individuellt vilka mänskliga drag jag/du lägger på mig/dig och vilka jag/du lägger på min/din partner, men helt klart blir det problematiskt att leva i en harmonisk relation med någon om jag gör mig beroende av att min partner skall tillhandahålla halva arsenalen av det som krävs för att leva i Gudomlighet och i sprudlande, äkta medmänsklighet.

I början av en relation är båda parter upptagna att vara närvarande hos den andra. Det blir dubbel dos av kärlek. När du fokuserar helt och fullt på någon/något annat så lämnar du per automatik ditt eget Jags begränsande utrymme, vilket leder till en upprymd känsla av befrielse. Du tror medvetet eller omedvetet att du funnit den rätte, som kan ge dig vad du behöver. Det är helt och hållet din egen förtjänst att du upplever befrielse!

Den andra aspekten av dubbeldoskärlek jag talar om är att när din partner är helt fokuserad på dig, så får du en extra injektion av uppmärksamhet från någon annan. Det hela blir ett självreglerande kärleksspel. Du känner kärlek (uppmärksamhet) från den andra och det bidrar till att du vågar lämna dig själv för en stund och fokusera än mer på den andre, vilket skapar mer fri energi (Känsla av Gudomligt varande) i dig, vilket gör att du lägger ännu mer fokus på din partner i omedveten tacksamhet över att du hittat rätt - hittat hem.

Det Gudomliga fanns sannolikt innan människan dök upp på Afrikas savanner eller var hon nu dök upp någonstans. Den påtagliga Självmedvetenheten kanske är det som är brytpunkten när man på allvar kan säga att mänskligheten uppstod på jorden.

Kombinationen mänsklighet och det Gudomliga tror jag är en lycklig kombination när det handlar om att leva i den bästa av världar. Och jag har tidigare skrivit att det Gudomliga och det mänskliga är ömsesidigt beroende av varandra. Det Gudomliga fungerade sannolikt alldeles utmärkt på egen hand innan vi kom hit, men när den mänskliga medvetenheten finns närvarande så är vi också påtagligt ansvariga för den utveckling vi ser och kommer att se framöver.

Jag inledde det hela med att skriva; "Jag slänger ut en djärv fråga". Den är inte så djärv utifrån vad jag sedan skrev. Det var mycket djärvare i min tanke innan jag började skriva, jag hade nämligen tänkt ge förslag på vad hen hade gett han och hon för kvaliteér av helheten. Men det kan ju som jag skrev i inledningen vara individuellt.

Det jag dock kan säga av egen erfarenhet från alla relationer jag haft och det gäller hela spektrat av relationer, så är det min upplevelse att varje aspekt av hela det mänskliga varandet som jag av någon anledning inte vill kännas vid dyker som problem i mina relationer.

Hur galet blir det inte om jag lägger exempelvis det Gudomliga varandet på min partner i början av relationen, samtidigt som jag tillåter mig att förföras av den Gudomlighet hon lägger på mig. Och sedan inte själv tar ansvar för att, själv tillhandahålla mitt behov av det jag tilldelade min partner i början av relationen

Jag delar på allt med min fru och ibland projicerar jag saker på henne av omdevetenhet, av lättja, av i stunden praktiska skäl. Men de gånger jag får speglat en mindre trevlig aspekt av mig själv, så väljer jag att alltid se var jag brast i ansvar för att själv vara hel i mitt varande.

De gånger jag lyckas, då speglar världen tillbaka godhet ock kärlek i alla mina möten. De gånger jag exempelvis blåser upp mitt Ego på någon annans bekostnad, så speglar världen tillbaka något mindre trevligt för mig. De gånger jag inte visar min frustration öppen, där spelar någon annan ut den frustrationen mot mig.

Varje möte med en annan människa blir en möjlighet för mig att finna ut vilken aspekt av mig jag fortfarande har svårt att erkänna att jag har som en aspekt av hela det mänskliga spektrat.

Oftare och oftare svämmar mitt hjärta över av kärlek och jag upplever kärlek oftare och oftare i min omgivning, som både riktas mot mig och mot andra. Det kanske är en allmän trend i samhället, men mitt liv har blivit enklare, mer sprudlande och mer harmoniskt när jag agerar efter de tankar jag skriver om ovan.

OBS! OBS! Viktigt! Viktigt! Absolut nödvändig information:
Jag menar absolut inte att du skall agera ut allt det vi människor vanligtvis betraktar som icke önskvärda mänsklig aspekter. Vad jag menar är att vi måste lära att hantera dessa aspekter av mänsklig varande på en klokare sätt än vad mänskligheten gör i dag. Och det i första hand till gagn för dig själv. Det enda jag säger är att det man inte kan tillåta sig att uppleva som en aspekt av sitt eget medvetande (det som finns begränsat som en aspekt i ens hjärna och i ens privata känslor) kommer att dyka upp utifrån på ett eller annat sätt.

Samtidigt som vi blivit mänskliga varelser, så lever det kvar mer "primitiva" aspekter av vårt varande, på gott och på ont. På gott, så tror jag bland annat det Gudomliga står i kontakt med de mer primitiva aspekterna av oss själva. På ont, när jag inte förstår att acceptera denna sida av mig själv, så kommer jag skapa onska när jag är i omedveten opposition mot en del av mig själv som jag försöker tänka bort.

Det jag önskar för oss som art är att vi allihop lär oss älska hela oss själva. Och då måste vi lära oss att älska de mörka i oss själva och när vi börjar älska det så kan vi uppleva det och när vi upplever det så transformeras det till ljus och kärlek i oss själva, precis som troll försvinner när man belyser dem.

Innan jag förstog detta sammanhang så låtsades jag om som att det inte fanns så mycket mörker i mig. Konsekvensen blev att jag omedvetet spelade ut det på min omgivning. Jag är ingen "vanlig" brottsling som stjäl och dödar andra människor, men jag har helt klart sårat människor i min omgivning med exempelvis hårda ord. Det kanske verkar vara så att konsekvenserna av "vanliga" brottslingar agerande har mer negativ effekt på andra än mitt agerande. Och självklart är det otroligt tragiskt när någon exempelvis dödar någon annan. Det är oerhört tragiskt både för den som utför dådet och för anhöriga till den som blir dödad.

Men jag är villig att åtminstone undersöka om de mörka hörn jag själv undvikit att ta ansvar för, mycket väl kan vara bidragande orsak till att det sitter människor på fängelser, att det fortfarande pågår krig i världen e t c.

Det tynger inte på något sätt att jag belyser mina mörka sidor. Tvärtom! Varje gång jag i mitt helt och hållet privata universum upplever en mörk fläck och den blir till ljus, så känner jag mig lättare både i min mentala och i min känslomässiga sfär. Och ofta upplever jag bestående effekter. Allt som känns positivt i livet ökar konstant och även i accelererande fart. Att oftare och oftare leva i det Gudomliga ger sin egen mening åt mitt liv och mitt tidigare varande, till stor del som betraktare av livet, håller på att ersättas av ett mer lekfullt varande. Jag erfar också att många positiva saker som jag tidigare inte direkt saknade, ger mig enorm glädjekänsla nu när de kommer in i mitt liv på löpande band. Och allt detta för att jag accepterat allt i mig som jag tidigare definierat som icke önskvärda aspekter av mig själv!

Att man älskar det mörka i sig själv är en första förutsättning för att man kan älska den aspekten hos någon annan, vilket är förutsättningar för försoning och förlåtelse.

Tideli, tideli, pom......