Jag förstår - jag blev upplyst!

Nu förstår jag varför jag aldrig känt mig riktigt bekväm med att benämna vare sig mig själv eller någon annan som upplyst. Att bli upplyst i en avgränsad fråga har jag inget problem med. Man lär sig något via bildning eller man får en djupare insikt. Se hur Wikipedia definierar det. "Upplysning, oftast detsamma som bildning (jfr. Upplysningen) medan andlig upplysning är däremot en form av djup insikt som ej är beroende av lärdom. Siddhartha Gautama är nog den mest kände bland de upplysta" (Wikipedia). Att däremot säga att man är upplyst är något helt annat. Man kan tala om en väg till upplysning och den kan vara mer eller mindre effektiv, en mer eller mindre avsiktligt medveten väg till att få bildning och eller insikter. Men hur kan man objektivt värdera en slutstation där man inte längre får några insikter? Jag har tidigare i en artikel uttryckt att många ideér inom området andlig utveckling snarare krånglar till det än gör det lättare att veckla ut sig. Och ordet 'upplyst' som det används för att beskriva en nivå i andlig utveckling, utan att exakt definierar avsett tillstånd är nog ett ord som mer krånglar till det hela än att gör andlig utveckling klarare. Att vara 'upplyst' förpliktar inte heller till någonting. Man kan sitta på en bergstopp och humma för sig själv och vara upplyst eller man kan gå ut i världen och lysa upp det som ligger utanför en själv. Jag gissar att Siddharta Gautama och många fler i hans gäng har ägnat sig åt att medvetet lysa upp världen utanför dem själva, det är därför vi kallar dem för vara 'upplysta'. Jag tycker att det låter mer potent och uppfordrande att säga att Buddha, Jesus och Du (?) med flera lyste (lyser) upp världen, än att säga att de/Du var upplysta/är upplyst.