Paulus med skruv

Jag har just läst "Den store aposteln" av Nils Tägt och helt plötsligt insett att jag är kristen utan att ha vetat om det. Jag kan känna att min själ är i resonans med Paulus själ, vi är själsbröder om man kan uttrycka sig så. Jag upplever att jag mångt och mycket lever det Paulus talar om. Det som skiljer oss åt är att jag är gift och har barn. Jag påstår inte att man måste vara gift för att kunna leva i Kristus, men det är min fulla övertygelse att man inte kan leva i Kristus om man inte kan leva i harmoni och kärlek med sitt motsatta kön. Då måste jag som man låta kvinnan tala i alla rum och alla församlingar. Jag måste låta henne tala med alla röster och alla språk. Då måste jag älska henne och låta henne vara en eldsprutande drake om hon för tillfället råkar vara det. Det är min uppgift att lära mig att göra det jag behöver göra för att ge mitt motsatta mig utrymme att växa. Det är min uppgift att tjäna min fru och på ett kärleksfullt sätt vara henne behjälplig i att hon får det lättare leva i det levande livgivande medvetandetillstånd, som Paulus och en hel del andra människor benämner att leva med Kristus. Det är min uppgift att massera min frus fötter på kvällen när hon har haft en betungande arbetsdag. Man brukar säga att när fan blir gammal blir han religiös. Att vara religiös har fortfarande en viss negativ klang i mina öron, men jag kan nu ärligt säga att nu när jag lever i det Nya livet så erkänner (avslöjar) jag att jag är kristen, med tillägget; Jag är kristen med skruv.

Något hos Paulus (som jag läste om i Nils Tägts bok) är Kristusgemenskapens spänning - något som Luther och Augustinus uppmärksammat hos Paulus och som på latin benämns "simul justus et peccator - är en del av det som fått mig att känna mig stå i resonans med Paulus. Det har fått mig att tro att vi talar samma språk. "Simul justus et peccator" är i mina öron samma sak som när jag tala om att lösningen är att; vara och att inte vara, samtidigt. Att stå med ena benet i Ursprungvarandet (Gud) och de andra i en skapelse. "Augustinus lärde (med stöd hos Paulus), att en kristen till del, partiellt, är syndare, till del rättfärdig" (Tägt). Och det är svårt att vara människa utan att "synda" - Man begår synd första gången man säger; Jag är det här, jag är inte det där. Så ett är säkert, människor behöver få en djupare förståelse för vad synd innebär och att få en förståelse för att synd också kan vara något positivt och nödvändig i för det mänskliga varandet.