Ett ständigt pågående offrande

Jag offrar min "ensamfödde son" (skapelse) på korset flera gånger om dagen för att fullt ut känna mig levande. Min "ensamfödde son" kan vara vilken som helst känsla, tanke eller idé som jag skapat motstånd emot och sedan hängt upp i mitt mentala kors. När jag släppt sonen fri och återgått till min levande jag, är jag ett med mig själv, ett med Gud. Eller varför inte, ett med dig. Det fiffiga är att jag kan inte möta dig om jag inte klivit ner från korset. Vi har det till och med i vårt språkbruk - vi brukar säga; "häng inte upp dig på småsaker". Innebörden är av det att jag skall sluta göra motstånd och i stället vara ett med dig.