Kompromiss

Jag skall utforska en ide några dagar. Och den är att Var-se-varandet är den punkt, den port där det är möjligt att både vara mänskligt strukturerad och samtidigt ha kontakt med det levande. Det är inget skapat tillstånd, som när jag exempelvis skapar mig en roll för att passa in, utan det är ett avsiktligt val att inte ge uppmärksamhet åt motståndet mot att uppleva allt, så som det är (För tydligheten skull vill jag poängterar att jag inte talar om flykt, förträngning e t c, från jobbiga upplevelser - jag syftar på en situation där jag släppt motståndet genom att först uppleva det som jag tidigare skapat motstånd mot). Och också ett aktivt val att lägga uppmärksamheten utanför det jag definierar som mitt personliga medvetandefält. Jag skrev i ett tidigare inlägg att Varsevarandet är ett steg på vägen mot Ursprungsvarandet. Just nu lutar jag åt att Ursprungsvarandet inte är ett tillstånd där det är möjligt att bo någon längre tid, om man nu också samtidigt vill vara människa. Jag kan dock se poängen med att tillåta mig (avsiktligt, eller omedvetet) välja att uppleva Ursprungsvarandet för att få  en referenspunkt utanför/bortom Varsevarandet. Varsevarandet som jag tidigare beskrivit som "Att vara och att inte vara samtidigt, det är lösningen". Det är lösningen på Shakespears fråga och jag tror lösningen på mänsklighetens möjlighet att överleva på denna planet. Jag har tidigare skrivit att jag inte tror på att jag skall nå fram till ett "Nirvana" där jag skall leva i lyckans rus för all evig framtid. Eftersom allt i universum hela tiden vrider sig så gissar jag att det som är min personliga del av universums medvetande hela tiden också utsätts för yttre påverkan, vilket hela tiden gör att jag avsiktligt måste gå tillbaka till dörren där jag är som ett mycket klart och rent membran mellan två världar. Det går att sätta namn på detta varande, men personligen tror jag (åtminstone för tillfället) det mår bäst av att inte ha något namn. När jag är i Varsevarandet hamnar jag där (Hos Gud, eller ___________, fyll i med det som passar dig), men så fort jag försöker beskriva det försvinner det och det är helt logiskt. När jag skall beskriva något går jag automatiskt till sinnet, den ickevarande/"ickelevande" aspekten av mig, den del som är intellektuell, men inte speciellt levande - mycket tänk och lite verkstad. Jag gissar att membranet jag talar om är det som man inom psykologin benämner Självet. Se vad som står i Wikipedia om självet här. Känn efter vad som känns bäst, - den rena klara upplevelsen utan beskrivning, eller Gud, eller Självet. Det finns flera anledningar varför jag jag vill lägga mer fokus på processen, verktyget (Varsevarandet) än på resultatet (upplevelsen av Gud, Självet, Ursprungsvarandet ............). När jag fokuserar på verktyget så har jag något att hålla mig till som garanterat ger en faktisk upplevelse som jag kan utforska. Om jag fokuserar på benämningen av upplevelsen så är det lätt att tappa bort själva upplevelsen. Mer filosofi än en verklig upplevelse.