Tidens ände?

Ja varför inte? Det känns som att tiden tagit slut. Nuvarandet känner sig lycklig.

Jag var på en restaurang  med en vän, jag tror det var 2002. Jag ville göra henne uppmärksam på att vi relativt sett lever i en fredlig värld. Från djupet av mig uttrycktes; "det är fred i mitt universum". Det som inträffade var att rummet lystes upp och både jag och min vän upplevde att tiden stannade. Min avsiktliga intention var att ge min vän en intellektuell reflektion kring krig och fred, men på något sätt fick mitt uttalande mig att komma i kontakt med Nuvarandet och kommunicera sanningen därifrån.

Jag har tidigare skrivit att Nuvarandet sannolikt är den plats där kvantfysikens lagar råder. Mitt uttalande "det är fred i mitt universum" fick mig den gången att för en liten stund lämna Frånvarandet och på djupet uppleva magins värld. Magins värld är både gudomlig och kvantfysisk. Hur man upplever det beror på vilka vilka glasögon man har på när man beskriver den.

Jag skrev en gång att vetenskap leder till andlig utveckling, annars är det inte vetenskap. Vad jag syftade på vara att när man väl är andligt invecklad och fast i Frånvarandet, så leder bra vetenskap till att man medvetet definierar skapelsen, vilket i sig leder till andlig utveckling.

Vetenskap är Frånvarandets sätt att hantera existensen. När vi människor förmår förena Frånvarandets kunskaper med Nuvarandets magiska/gudomliga väsen, då har vi fred på jorden.

Märkligt

Världen snurrar på, men Nuvarandet (Gud eller vilket namn som passar dig) är som det alltid varit. Så är det i mitt liv, så har det varit så länge som jag minns. Jag var i Dalarna med min familj under helgen som var. Det är märkligt hur Nuvarandet är så mycket mer påtagligt på landsbygden. I stan måste jag aktivt flytta min uppmärksamhet ut ur livets brus för att känna Nuvarandet. Det är länge sedan jag bodde på landsbygden. Kanske man där måste skapa brus för att få balans i tillvaron? Jag sitter på mitt kotor i stan och skriver. Nuvarandet blir påtagligt först när jag flyttar uppmärksamheten ut genom fönstret och börjar känna livet utanför huset, mer påtagligt, än hur det är inom lägenhetens begränsningar. Det som sedan händer när upplevelsen smälter samman med Nuvarandet är att; livet fylls med något självklart, något som har sin egen mening och något som inte pockar på uppmärksamhet för att lösas eller förstås. Det är vad det är, och just precis bara vad det är! Detta Nuvarande skulle kunna vara 'Det nya livet', men speciellt nytt är det inte. Sannolikt fanns aldrig en tid utan Nuvarandet. Människor som går i krig för att strida om vem, vad Gud är, lever sannolikt inte i en daglig kontakt med Nuvarandet.

krokus
påskliljor
solen smeker yrvaket land
tideli, tideli, pom

Jag har aldrig riktigt förstått poängen......

Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att tro på Gud och Jesus. Jag tror det beror på att det Gudomliga alltid har varit påtagligt närvarande i mitt liv. Det är som en fisk som simmar i vatten, som har svårt att förstå varför han skall tro på vatten.

Jag gissar att alla andliga vägar som fungerar, gör det av den anledningen att de attityder, förhållningssätt, ritualer e t c som används hjälper människor att släppa sitt "Jag" och att sätta dem i kontakt med det som finns bortom gränsen för "Jag".

Om jag själv tappat kontakten med Gud, så vet jag med säkerhet att jag kan nå det Gudomliga genom att medvetet flytta min uppmärksamhet ut ur "Jag", eller lösa upp och släppa "Jag" och dess ännu mer destruktiva kusiner; exempelvis "jag har gjort något fel och vill inte bli avslöjad","jag kan inte", jag vill inte" - och det vill jag heller inte ha att göra med. (OBS jag målar på med orden som den värste konstnären på ett hastigt och möjligen överdrivet sätt - jag vet inte om det är möjligt eller ens önskvärt att lösa upp sitt "Jag", jag talar här mer om en upplevelse som är från ett friare perspektiv, än från ett mer låst perspektiv - om nu någon är orolig att jag har tappat greppet om existensen)

Jag förstår nu varför jag gillar Bibeln men aldrig definierat mig som kristen. Texterna är säker medvetet skrivna för att fungera som transportmedel att varsamt hjälpa mig att flytta från "Jag" till det Gudomliga utan att jag är medveten om hur det fungerar.

Det är mycket jag, jag, jag i texten ovan. Tideli, tideli, pom.............

Det hänger samman nu

Bibeln har alltid varit en bok med sköna berättelser som resonerar med mig på ett intuitiv plan. Jag skrev i mitt förra inlägg att jag gick i söndagsskolan när jag var barn. Jag har fått mig återberättat att jag sa till pastorn i ett sammanhang när det var en lite knivig situation att; nu gör vi som Sakareus (han i mullbärsträdet), vi släpper oss. Det kanske inte var grammatiskt korrekt, men intuitivt hade jag som 6-årig snappat upp budskapet i berättelsen som pastorn hade förmedlat, och gjort om det till mitt. Pastorn talade om mannen som behövde släppa taget om vad det nu var. Jag hade gjort om det till att, nu slappnar vi av, nu släpper vi taget (i allmänhet). Nu 50 år senare så ser jag också att min "felsägning"; nu släpper vi oss, faktiskt pekar i rätt riktning, den med. När man släpper en fis, så släpper man taget.

Mitt universum blir begripligt om jag sätter likhetstecken mellan Jesus och en bra attityd (bra attityd i den bemärkelse att den skapar den upplevelse jag vill ha). Min relation med Jesus har alltid varit som ett par mjuka väl använda favoritskor och jag förstår det om jag nu sätter likhetstecken mellan Jesus och en bra attityd. Det blir begripligt vad jag skall tro på för att bli frälst (bli fri från ondo), nämligen en bra attityd. Det blir då begriplig hur Jesus kan fungera som bro mellan det "onda" och det "goda". I mitt universum är Jesus ingen ställföreträdare framför mig själv, det är en attityd och inget annat!

Om jag väljer att sätta likhetstecken mellan Jesus och en bra attityd, så öppnar det för möjligheten att ta hand om och offra mindre bra attityder i mitt medvetande. Om jag har en idé om att jag exempelvis inte duger som jag är så hjälper det inte vilken dräkt jag ikläder mig, eller all lyx i världen som jag skaffar. Det vettigaste lösningen är att hitta den begränsande föreställningen och ta bort den.

I mitt universum är det "Jag" som är frestaren inte Djävulen. Jag skull hellre vilja sätta likhetstecken mellan Djävulen och en mindre bra attityd, än att göra 'Djävulen' till syndabock. Det är jag och ingen annan som faller för frestelsen och undviker fullt ansvar för mitt liv genom att falla för lättköpta attityder (Djävulsattityder) som; jag kan inte, jag vill inte, jag törs inte e t c.

Sammanfattningsvis fungerar mitt universum så att Djävulsattityder drar mig bort från Nuvarandet till Frånvarandet och Jesusattityder tar mig tillbaka från Frånvarandet till Nuvarandet. Din vilja/Min vilja är möjligheten att navigera mellan motpolerna.

Utan Frånvarandet hade vi nog aldrig blivit människor. Ett liv uteslutande i Nuvarandet är sannolikt inte möjligt. Men en skön kompromiss är att använda sin vilja till att stå med en fot i vardera lägret. Kanske Varsevarandet är ett bra ord för denna fruktsamma kompromiss? Att lära sig använda "Jag" på ett medvetet avsiktligt sätt är vägen till en sund kompromiss.

Att släppa taget om Frånvarande - det fungerar idag - det fungerade för 50 år sedan - och det har sannolikt fungerat så länge Frånvarandet funnits bland oss människor.

Jag har alltid gillat Jesus - jag har inte förstått varför

Jag gillar Jesus, men jag har haft svårt att få ihop bilderna. Jag gick i söndagsskola när jag var barn och jag fick en skön relation med Jesus. Jag fick frågan om jag trodde på Jesus, jag kanske var 5 år och jag lär ha svarat; ja, jag trodde nog på Jesus men han fanns nog inte där jag bodde, jag hade aldrig sett honom i min hemby.  

Den Jesus som är närvarande i mitt liv är identisk med det jag tidigare beskrivit som vägen till Nuvarandet. Kan det bero på att namnet Jesus lär komma ur arameiska och betyda JHVH frälser (Wikipedia)? 
Etymologiskt härrör namnet Jesus från arameiska ישוע, Yeshua, med betydelsen "JHVH frälser"

JHVH = Gud

Om man sedan tar i beaktande att Gud ofta översätts till "Jag är den jag är"  -

Jag är den Jag är "Jag kommer att visa mig vara" (hebreiska: אהיה אשר אהיה, uttalat Ehyeh asher ehyeh) är en vanlig svensk översättning (Bibel 2000 och andra) av det svar Gud använde i Bibeln när Mose frågade efter hans namn (2 Mos. 3:14). 

- Så tycker jag att min självupplevda sanning ligger nära det som Bibeln talar om.
Nämligen att; när jag accepterar att 'jag är den/det jag är' så befriar (JHVH frälser) det mig från Frånvarandet  och jag landar i Nuvarandet.

För mig är Jesus ingen person, objekt,  e t c, det är snarare en möjlighet eller förmåga/attityd att acceptera att 'jag (du) är den/det jag (du) är'.  Gissningsvis något vi alla är födda med så det kanske inte är så konstigt att jag upplevt att min Jesus, min förmåga/attityd till befria mig genom acceptans och medkänsla, alltid varit en del av mig själv.

Attityden 'Jesus' befriar mig fån ondo. Så länge som jag befinner mig i Frånvarandet så är jag mentalt korsfäst per definition. Attityderna 'Jag är inte', 'Jag kan inte', 'Jag vill inte' korsfäster och låser fast och skapar därmed världens oro och lidande.

Att vägen från korset går via 'Jesus' (via en attityd) behöver inte vara så kontroversiellt och helt klart kommer attityden; "du/jag är OK som du/jag är" eller liknande attityder att leda till försoning och det funkar garanterat på dig oavsett om du är en mulla, en sverigedemokrat, en bög, en svartskalle, en svensson eller hur du nu vill definiera dig själv.

Jag tycker inte det är långsökt att tänka att det fanns en eller fler personer för ca 2000 år sedan som tänkte så som jag beskriver ett möjligt förlopp ovan. Om så varit fallet hade de helt klart i första hand kunnat befria sig själva från sin egen andliga inveckling genom att ha en frälsande attityd. Och det är heller inte konstigt att tänka sig att människor som mötte dem uppfattade dem som att de besatt en speciell kraft eller förmåga. Nuvarandet har en märklig påverkan i världen. Det har det idag och det hade det sannolikt också, på Jesu tid.

Jag gillar Jesus!

P.S. Jag är inte aktiv på sociala medier, annat än denna blogg - och det var lite rolig och i högsta grad oväntat, att just 'Jesus' fick mitt första gillande på nätet

spelar roll

Det spelar roll vilka ord man använder. Om jag säger att jag ofta lever i/känner evigheten så känns det för mig lite pretentiöst, aningen mossigt och en plats i något som stannat.
Säger jag däremot att jag oftare och oftare lever i Nuvarandet så känns benämningen mycket närmare själva upplevelsen, även om de två orden i min förståelse betyder samma sak.

I tidigare inlägg skrev jag att Shakespear fångade det i orden; Att vara eller att inte vara - det är frågan

Man skulle kunna säga det samma med orden; Att vara Nuvarandet eller Frånvarandet - det är livets möjligheter

När vi är i Nuvarandet kan vi känna oss fullständig befriad från livets större eller mindre sorger - Nuvarandet är också intuitionens, kärlekens och de magiska möjligheternas land

När vi är i Frånvarandet (andligt invecklade) kan vi uppleva underbart positiva och sköna saker, så länge som vi förmår upprätthålla kontakten med de skapelserna. I Frånvarandet kan vi också uppleva lidande av olika slag, så länge vi upprätthåller kontakten med de skapelserna.

Livet har gett dig och mig en möjlighet att välja spelplan

Tack Niklas för att du gav mig ett ord som stämmer bra med min upplevelse

Niklas kommentar till mitt inlägg den 4:e mars

1. 
   

   Kommentar till mitt inlägg 4:e mars 

   "Ingår DU i nuvarandet, eller ute på vift ibland?" Niklas

   
   

   Mitt svar:
   
   
   Nuvarandet, det var väl en utmärkt benämning på det jag vill förmedla. Det känns bra! Föreställ dig en värld där människor lever i Nuvarandet..... Lars
   
   

Utvidgat svar - obs jag är på vift nu:

"Jag" är alltid på vift från Nuvarandet, det är själva poängen med "Jag" och det skapar både möjligheter och problem för alla människor. Jag skrev en dikt 2003 där jag använde ordet Gud. Dikten har namnet titellös. Undrar vad som händer om man byter Gud mot....?


titellös:

mig eller dig
två sidor av samma mynt
du är Gud, när vi möts

Experiment; Vad händer när man byter ut Gud mot......?

mig eller dig
två sidor av samma mynt
du är Nuvarandet, när vi möts

mig eller dig
två sidor av samma mynt
du är i Kvantjaget, när vi möts

Sammanflätning - tro inte på allt jag säger

Tro inte på allt jag säger eller skriver. Dels kan det vara helt galet det jag skriver och dels kan det vara så att du misstolkar det jag skriver. Tro på din egen upplevelse som du skapar i relation till det jag skriver. Som ett exempel; i mitt senast inlägg skrev jag att världen skapas utifrån de glasögon du sätter på näsan - utifrån dina tankar, föreställningar. Så är det, men det beror samtidig på hur man uppfattar detta med att tankar påverkar livet. Det har faktiskt mycket större betydelse vad/var man är när man tänker än vad det är man tänker. Jag tror det har att göra med begreppet sammanflätning som används inom kvantfysiken.

Sammanflätning handlar om två separerade kvantpartiklar, där den ena tvillingpartikeln upplever samma sak som den andra när den andra påverkas på något sätt, även om de befinner sig långt ifrån varandra. Sannolikt är det så att du tar kontakt med världen på ett kvantfysiskt sätt när du kontaktar 'Var-andet'. När man i Bibeln skriver "Jag är vägen, sanningen" e t c, så visar det mig att man talar om 'Var-andet' och att man beskriver kvantfysik med andra termer. När 'Jag är', när jag blir, Det (vägen, sanningen e t c) då är jag också sammanflätad - då är jag i kvantjaget. Det förklarar varför du kan uppleva den andliga aspekten av tillvaron magisk, på samma sätt som moderna kvantfysiker talar om kvantfysiken.

När du är i kvantjaget blir världen så som du tänker, men är du inte i kvantjaget, så spelar det inte så stor roll vad du tänker - varken positivt eller negativt. Så min uppmaning till sökaren är; tro inte på vad jag säger - bli det jag är (när jag 'Är', annars kanske det blir knasigt?) - eller ännu hellre bli det du vill eller inte vill vara sammanflätad med.

Det jag skriver ovan förklarar också varför affirmationer (bön) fungera i bland och inte ibland. När du inte befinner dig i kvantjaget så har dina tankar inte mycket påverkan på livet. Det blir mest tomma ord och det förklarar också varför många människor tycker detta med att tankar skapar är humbug. Utgår man inte från var/vad man är när man tänker så blir det humbug. Så, "ske din vilja, i himmelen, så och på jorden" e t c är en uppmaning att ta dina/mina tankar med dig/mig ner i kvantjaget, ner på jorden, och där bli en del av den fysiska verkligheten.

Det fungerar inte att "tro" på moderaterna, socialdemokraterna, jultomten, Gud eller Jesus. Det som fungerar är att vara sammanflätad med den upplevelse du vill utforska. Identifiera dig med den specifikt moderata upplevelsen (vad det nu skulle kunna vara) eller bli ett med jultomten eller vad du nu vill vara sammanflätad med.

Det att bli sammanflätad med är det som öppnar dig till kvantjaget. Det är anledningen varför Bibeln talar om acceptans och försoning. Det krävs acceptans och försoning för att förbereda sig för att upplevelsemässigt bli sammanflätad med en yrkesmördare, en bajshög, hat, e t c. Allt ypperliga vägar till andlig utveckling.

Jag vet inte om det är möjligt att alltid leva i kvantjaget, men en första förutsättning är att träna sig i att villigt och avsiktligt välja att sammanfläta sig med vilken som helst upplevelse. Alla upplevelser du undviker står på kö att slå till mot dig när du minst anar, just för att du av någon anledning fortfarande gör motstånd mot att vara sammanflätad med just den upplevelsen. Att göra motstånd är ett effektivt sätt att fly från kvantjaget. Att återupprätta kontakt med kvantjaget innebär att du avsiktligt sammanflätar dig med något och det spelar ingen roll vad det är. Tideli, tideli, pom.

Medkänsla är en kardinalväg till kvantjaget. Medkänsla är att känna samma som något annat, vilket är exakt vad kvantvärldens tvillingpartiklar gör, den ene känner som den andra känner även när de är separerade. Kvantjaget kanske inte är den bästa benämningen på det jag vill beskriva, det är ett ord som redan använts i något sammanhang, men det får stå så tillsvidare. Gud är faktiskt ett utmärkt ord för det jag talar om, men också Gud kan tolkas och uppfattas på många olika sätt.

(Inom parentes, jag håller helt och fullt med om att 'Jag Är', är vägen till Gud. Då i betydelsen att 'Jag Är', är landet där Gud bor (landet där man är sammanflätad) - observera att jag säger INTE att jag Lars André är vägen till Gud).