Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att tro på Gud och Jesus. Jag tror det beror på att det Gudomliga alltid har varit påtagligt närvarande i mitt liv. Det är som en fisk som simmar i vatten, som har svårt att förstå varför han skall tro på vatten.
Jag gissar att alla andliga vägar som fungerar, gör det av den anledningen att de attityder, förhållningssätt, ritualer e t c som används hjälper människor att släppa sitt "Jag" och att sätta dem i kontakt med det som finns bortom gränsen för "Jag".
Om jag själv tappat kontakten med Gud, så vet jag med säkerhet att jag kan nå det Gudomliga genom att medvetet flytta min uppmärksamhet ut ur "Jag", eller lösa upp och släppa "Jag" och dess ännu mer destruktiva kusiner; exempelvis "jag har gjort något fel och vill inte bli avslöjad","jag kan inte", jag vill inte" - och det vill jag heller inte ha att göra med. (OBS jag målar på med orden som den värste konstnären på ett hastigt och möjligen överdrivet sätt - jag vet inte om det är möjligt eller ens önskvärt att lösa upp sitt "Jag", jag talar här mer om en upplevelse som är från ett friare perspektiv, än från ett mer låst perspektiv - om nu någon är orolig att jag har tappat greppet om existensen)
Jag förstår nu varför jag gillar Bibeln men aldrig definierat mig som kristen. Texterna är säker medvetet skrivna för att fungera som transportmedel att varsamt hjälpa mig att flytta från "Jag" till det Gudomliga utan att jag är medveten om hur det fungerar.
Det är mycket jag, jag, jag i texten ovan. Tideli, tideli, pom.............
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar