Bibeln har alltid varit en bok med sköna berättelser som resonerar med mig på ett intuitiv plan. Jag skrev i mitt förra inlägg att jag gick i söndagsskolan när jag var barn. Jag har fått mig återberättat att jag sa till pastorn i ett sammanhang när det var en lite knivig situation att; nu gör vi som Sakareus (han i mullbärsträdet), vi släpper oss. Det kanske inte var grammatiskt korrekt, men intuitivt hade jag som 6-årig snappat upp budskapet i berättelsen som pastorn hade förmedlat, och gjort om det till mitt. Pastorn talade om mannen som behövde släppa taget om vad det nu var. Jag hade gjort om det till att, nu slappnar vi av, nu släpper vi taget (i allmänhet). Nu 50 år senare så ser jag också att min "felsägning"; nu släpper vi oss, faktiskt pekar i rätt riktning, den med. När man släpper en fis, så släpper man taget.
Mitt universum blir begripligt om jag sätter likhetstecken mellan Jesus och en bra attityd (bra attityd i den bemärkelse att den skapar den upplevelse jag vill ha). Min relation med Jesus har alltid varit som ett par mjuka väl använda favoritskor och jag förstår det om jag nu sätter likhetstecken mellan Jesus och en bra attityd. Det blir begripligt vad jag skall tro på för att bli frälst (bli fri från ondo), nämligen en bra attityd. Det blir då begriplig hur Jesus kan fungera som bro mellan det "onda" och det "goda". I mitt universum är Jesus ingen ställföreträdare framför mig själv, det är en attityd och inget annat!
Om jag väljer att sätta likhetstecken mellan Jesus och en bra attityd, så öppnar det för möjligheten att ta hand om och offra mindre bra attityder i mitt medvetande. Om jag har en idé om att jag exempelvis inte duger som jag är så hjälper det inte vilken dräkt jag ikläder mig, eller all lyx i världen som jag skaffar. Det vettigaste lösningen är att hitta den begränsande föreställningen och ta bort den.
I mitt universum är det "Jag" som är frestaren inte Djävulen. Jag skull hellre vilja sätta likhetstecken mellan Djävulen och en mindre bra attityd, än att göra 'Djävulen' till syndabock. Det är jag och ingen annan som faller för frestelsen och undviker fullt ansvar för mitt liv genom att falla för lättköpta attityder (Djävulsattityder) som; jag kan inte, jag vill inte, jag törs inte e t c.
Sammanfattningsvis fungerar mitt universum så att Djävulsattityder drar mig bort från Nuvarandet till Frånvarandet och Jesusattityder tar mig tillbaka från Frånvarandet till Nuvarandet. Din vilja/Min vilja är möjligheten att navigera mellan motpolerna.
Utan Frånvarandet hade vi nog aldrig blivit människor. Ett liv uteslutande i Nuvarandet är sannolikt inte möjligt. Men en skön kompromiss är att använda sin vilja till att stå med en fot i vardera lägret. Kanske Varsevarandet är ett bra ord för denna fruktsamma kompromiss? Att lära sig använda "Jag" på ett medvetet avsiktligt sätt är vägen till en sund kompromiss.
Att släppa taget om Frånvarande - det fungerar idag - det fungerade för 50 år sedan - och det har sannolikt fungerat så länge Frånvarandet funnits bland oss människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar