Tidens ände?

Ja varför inte? Det känns som att tiden tagit slut. Nuvarandet känner sig lycklig.

Jag var på en restaurang  med en vän, jag tror det var 2002. Jag ville göra henne uppmärksam på att vi relativt sett lever i en fredlig värld. Från djupet av mig uttrycktes; "det är fred i mitt universum". Det som inträffade var att rummet lystes upp och både jag och min vän upplevde att tiden stannade. Min avsiktliga intention var att ge min vän en intellektuell reflektion kring krig och fred, men på något sätt fick mitt uttalande mig att komma i kontakt med Nuvarandet och kommunicera sanningen därifrån.

Jag har tidigare skrivit att Nuvarandet sannolikt är den plats där kvantfysikens lagar råder. Mitt uttalande "det är fred i mitt universum" fick mig den gången att för en liten stund lämna Frånvarandet och på djupet uppleva magins värld. Magins värld är både gudomlig och kvantfysisk. Hur man upplever det beror på vilka vilka glasögon man har på när man beskriver den.

Jag skrev en gång att vetenskap leder till andlig utveckling, annars är det inte vetenskap. Vad jag syftade på vara att när man väl är andligt invecklad och fast i Frånvarandet, så leder bra vetenskap till att man medvetet definierar skapelsen, vilket i sig leder till andlig utveckling.

Vetenskap är Frånvarandets sätt att hantera existensen. När vi människor förmår förena Frånvarandets kunskaper med Nuvarandets magiska/gudomliga väsen, då har vi fred på jorden.