"Idag förstår jag, nu börjar jag känna."

"Idag förstår jag, nu börjar jag känna.", är ett citat från Michael Johannessen ( före detta Hells Angels förhandlare) ur en artikel om honom i Göteborgs-Posten 26 augusti 2012. Det Michael (bland annat) förstår idag är vad han då var inblandad i hade för effekt på föräldrar som förlorade sitt barn i gängbråk mellan Hells Angels och Bandidos. Anledningen till att han kan förstå är att han nu kan KÄNNA. Jag utgår från att ha förmåga att kunna känna är en förutsättning för att kunna ta ansvar. Det blir därför, i mina ögon, väldigt konstigt när man i debatten kring Breiviks dom kopplar samman straffet, med att ansvar utkrävs. Jag förstår vad som menas och jag tror det är en vanlig uppfattning att straff och ansvar hänger samman. Jag ifrågasätter inte domen som lett fram till att Breivik sätts i fängelse (jag har ingen bättre lösning att komma med för tillfället). Det jag ifrågasätter är varför man kopplar samman detta med ansvar. Har man inte förmåga att känna kan man inte ta ansvar på ett sätt som har någon djupare betydelse. Det går inte utkräva att någon börjar känna och då tycker jag inte det heller går att utkräva ansvar. Att låsa in Breivik kan vara en bra lösning för att skydda oss från Breivik, men det löser inte på något sätt fenomenet "Breivik".  För att förhindra nya "Brevik"-händelser måste vi som kollektiv ta ansvar på större allvar än vad som görs idag. Jag tycker ordet ansvar bär på en innebörd som har att göra med att känna. Ansvar, att svara an, en förmåga att navigera utifrån att man känt något och förstått något. Det finns inga garantier för att en person som straffas överhuvudtaget svara an. Nu är väl inte det man eftersträvar i Breiviks fall, men återigen varför använda ordet ansvar i sammanhanget. Varför inte kalla straff för straff. Öga för öga, tand för tand.