Varsevarandet i vardagen

Jag har tidigare skrivit att jag inte tror på något andligt nirvana där jag alltid lever i lycksalighet och också givit en förklaring till varför det skulle kunna vara på det viset ( i inlägget "Räkna inte med en dans på rosor"). Däremot känner jag ofta en anledning att ropa hurra när jag kör in i ett motstånd, i en olustkänsla. Då vet jag att jag inte är i varsevarandet - det ger en tydlig signal att återvända kontakten med det som är större än mina egna begränsningar. I varsevarandet smälter all oro och allt går "min" väg i fin harmoni med andars väg.