För mig är det kristallklart.

Jag läste en artikel rörande Anders Brevik i en tining där det stog att Gud alltid står på offrens sida i samband med Anders Brevik och hans dåd. Som äkta make och far har jag full förståelse för det lidande människor känner, som har förlorat en nära anhörig. Men min Gud gör ingen skillnad på offer och förövare, han kan uppleva dem båda två med samma kärlek. Jag har förståelse för den process som pågår i alla som har något med Anders Brevisk rättegång att göra. Det jag saknar är det egna ansvaret. Jag anser att det är vi allihop som skapat det symptom som Anders gett uttryck för. Jag gör ingen bedömning kring vad som skall hända med Anders, men vill vi undvika dessa symptom i framtiden, behöver vi alla se mer nyktert på oss själva. Jag är helt klar över att varje gång jag skapar en motkänsla, en känsla som gör motstånd mot det levande, så lägger jag minst en molekyl i vågskålen som bidrar till att sådana fenomen som Anders Brevik dyker upp med jämna mellanrum. Jag är glad att jag inte gjort det Anders gjort. Men jag har svårt att se mig själv vara så mycket bättre än vad han är. Varje gång jag har en motkänsla så gör jag våld på det levande, kanske jag lider mest själv av detta, men jag vet att min omgivning påverkas av mig på ett negativt sätt när jag är i motkänslor. Så småningom kanske Anders kan försonas med sitt brott, ”vad vet jag?”, men jag är helt övertygad om att vi var och en måste rannsaka oss själva och komma till försoning i oss själva med all den ondska vi lägger på livet och omgivningen när vi är i motkänslor. Detta är nödvändigt om våra symptom skall sluta dyka upp hos människor som Anders Brevik.