Min treåriga dotter är mycket klok. I morse sa hon; ”Du pappa det är bättre att du bli sur på mig än att du blir arg på mig”. Jag försökte ”uppfostra” henne, försökte få henne att förstå att man inte skall banka kikaren mot golvet. Det var inget fel på min intention, men min dotter slog huvudet på spiken, så som hon gjort många gånger tidigare, när hon ber mig att visa att jag är sur i stället för att bli arg. Hennes vidare argumentering och förklaring var; ”Pappa jag lyssnar inte på dig när du blir arg – då blir jag ledsen, men när du blir sur lyssnar jag”. Min tolkning av det hela är att när jag visar att jag är sur så visar jag en analog känsla som resonerar med hennes varelse på en känslomässig nivå. Medan min digitala motkänsla jag visar upp när jag är arg, inte alls resonerar med henne. När jag är äkta sur är jag en del av fiskstimmet – samma fiskstim som min dotter, medans när jag är arg är jag den ensamma fisken som står själv på min bergstopp och inte på något sätt når fram till min dotter som står på sitt berg och känner sig ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar